Inga barn blir gjorda – vad gör vi åt saken?

Barnets århundrade. Titeln på Ellen Keys kända bok dyker upp i mitt huvud och släpper mig inte, trots att den leder fel. Eller gör den det? 1900-talet skulle bli barnets århundrade, hoppades Key, och man kan förstås diskutera om det blev så, men en sak är säker – det föddes aldrig fler barn per kvinna under den här perioden än någonsin, vare sig förr eller senare. Men nu är det slut med det.

Födelsetalen i Europa har länge varit under reproduktionsnivån, vilket betyder att varje kvinna föder i genomsnitt färre än 2,1 barn. I Sverige har talet legat lägre sedan slutet av 1960-talet, med undantag för ett par år i början av 1990-talet, och då har man här ändå haft relativt höga tal jämfört med andra länder. Men förra året var siffran 1,4, och fortsätter nativiteten att ligga på den nivån krymper också ­Sveriges befolkning snabbt.

Regeringen har tillsatt en utredning, och det är den inte ensam om. Många, både politiker och experter, tar sig nu an problemet, räknar, tittar på kartor och häpnar.

Trenden är i stort sett global. Bara det subsahariska Afrika har ­fortfarande födelsesiffror som leder till fortsatt befolkningsökning. I resten av världen ökar befolkningarna ibland fortfarande något på grund av högre medellivslängd men har trots det låga födelsetal, eller går nedåt – och trenden är densamma överallt, inklusive i Afrika, där antalet barn per kvinna också sjunker.

 Hur orolig man bör vara diskuteras också. Om minskningen sker långsamt är den lättare att parera. Går den däremot snabbt är konsekvenserna mer svårbemästrade.

Alla letar efter orsakerna, som ju kan vara både praktisk-ekonomiska och ligga på värderingsplanet. De flesta är dock överens om att en blandning av de två åtminstone delvis förklarar utvecklingen. Vidare brukar man konstatera att eventuella politiska åtgärder har liten eller ingen effekt, och så rycker man på axlarna och går vidare, ungefär som att ”detta kan vi verkligen inte göra något åt”.

Den franske filosofen, matematikern och författaren Olivier Rey är en av dem som fördjupat sig i frågan. I essän ­Défécondité. Ses raisons, sa déraison (Ofruktsamhet. Dess orsaker, dess oförnuft) tar han sig an den ur ett idéhistoriskt perspektiv, och här lyckas han vända på en del av de numera närmast slentrianmässiga påståendena, vilket ger nya perspektiv.

Rey börjar med att beskriva den cykel som land efter land genomgått och som är industrialiseringen och moderniseringen. Kring sekelskiftet 1800 sjönk spädbarnsdödligheten i Frankrike tack vare bättre levnadsvillkor och medicinska framsteg. När folk märkte att de inte måste ha sju åtta barn för att två av dem skulle uppnå vuxen ålder anpassade de sig och fick två tre, vilket gjorde att befolkningen från att ha vuxit exponentiellt under några generationer istället stabiliserades.

I England, där industrialismens våldsamma genombrott medförde stora problem med mängder av människor som levde i ren misär, författade prästen Thomas Malthus år 1799 en snart mycket spridd text där han lanserade tanken att matproduktionen alltid kommer att vara för liten för de stora befolkningsskaror som blir följden av bättre villkor i övrigt.

Han drog därför slutsatsen att män­nis­kor borde avhålla sig från att sätta barn till världen om de inte kan försörja dem, vilket i praktiken riktade sig mot de fattiga (och inte mot fattigdomen i sig). Det är en tes som fortfarande finner genklang i debatten, trots att vi klarar livsmedelsförsörjningen.

Idag är vi drygt åtta miljarder män­niskor på jorden, och prognosen för framtiden är att befolkningen når sin kulmen någon­stans strax före nästa sekelskifte på ungefär tio miljarder. Sedan kommer den att minska överallt.

Att vi är så många har gett Malthus rätt i överförd bemärkelse, menar Rey. För även om vi klarar matförsörjningen globalt visar det sig nu att även andra resurser är ändliga.

Energi och mineraler blir allt svårare att utvinna allteftersom de mest lättillgängliga fyndigheterna exploateras, och det krävs ökande mängder energi för att begränsa skadorna till följd av vår alltmer krävande utvinning. Det är dessutom svårt, ibland omöjligt, att skilja mellan nödvändig och onödig produktion.

För att fungera som individer i det moderna samhället är vi beroende av transporter, mobiltelefoner och datorer, och det går inte att hoppa av, även om man skulle vilja.

Vi har blivit medvetna om att vi sitter fast i ett levnadssätt som med nödvändighet har ett slut. Här lanserar Rey tanken att vi, mänskligheten, kollektivt och omedvetet föregår den katastrofen (eller vad det nu skulle bli) genom att spontant sätta färre barn till världen. Vi anpassar oss alltså till de rådande förutsättningarna, böjer oss som vassen i vinden. Den nuvarande trenden leder till utplåning, men inget säger att den inte kan brytas – någon gång. Barnafödandet kan mycket väl gå upp igen vid ett senare tillfälle och dessutom stabiliseras – men då vi är färre. Om födelsetalen inte sjunker brant, utan istället kontrollerat, kan vi dessutom klara samhällets anpassning och det behöver inte bli katastrofer på vägen. 

Det här är den mest optimistiska delen av Reys essä, för sedan går han igenom hur otroligt illa rustade våra moderna samhällen är för att ta emot barn, både på individuell och på kollektiv nivå.

Han börjar med att sticka hål på myten att unga människor inte sätter barn till världen för just planetens/klimatets skull. Vore det sant skulle de rimligen börja med att begränsa sin egen konsumtion till ett minimum, och det är det väldigt få som gör. Är man riktigt konsekvent i den här argumentationen blir dessutom självmord den logiska slutsatsen. Men detta hindrar inte att det finns stora praktiska svårigheter med att få och ha barn som en följd av det moderna samhället.

Rey konstaterar inledningsvis något som man ofta glömmer, och det är vilket enormt arbete det är att faktiskt göra ett barn till en fungerande vuxen. Det tar mycket kraft och många, många år. I den förindustriella modellen är det inte bara föräldrarna som ägnar sig åt uppgiften (tänk Katthult i Lönneberga!). Familjen är en större enhet där far- och morföräldrar, tjänstefolk och andra ingår och barnen tas om hand kollektivt.

Alla, både kvinnor och män, arbetar också samtidigt på gården eller i den lilla verksamheten, vilket också skiljer sig mot hur majoriteten har sin tillvaro ordnad idag.

Med industrialiseringen och ekonomin som styrande princip (inte längre religionen) faller de här strukturerna sönder i mindre och krymper till paret eller kärnfamiljen. Men också kärnfamiljen tenderar att upplösas på resan mot den totala individualismen, där män och även kvinnor ­lönearbetar utanför hemmet. För kvinnornas del innebär den här organisationen en gigantisk arbetsbörda, om de fortfarande ska ha huvudansvaret för barnen. Det har gjort att man från samhällets sida har ordnat stora och krävande strukturer för att ta hand om barnen i form av förskola och skola. Dessa tar alltmer av barnens tid i anspråk. Samhället gör helt enkelt mer för att föräldrarna ska kunna fortsätta arbeta än för att de ska kunna ta hand om sina barn.

Barnen uppfostras alltså till stor del på institutioner, men vad gäller den bit som fortfarande tillfaller föräldrarna har dessa i stor utsträckning abdikerat från att vara auktoriteter, vilket enligt Rey är en följd av 68-generationens uppror. Föräldrarna varken kan eller vill längre bli vuxna.

En länge rådande idé har dessutom varit att barnen ska vara fria. Fria att själva välja, vilket kan gälla allt ifrån religiös tillhörighet till kläder för dagen. I det vakuum som uppstår kring barnen under de här förutsättningarna är det inte konstigt att många av dem blir ”outhärdliga”. Bristen på krav och tydliga resultat gör dem okoncentrerade när de ska arbeta och dessutom oförmögna att sysselsätta sig själva när de egentligen skulle kunna leka fritt.

Hela det här komplexet har lett till att det idag finns zoner där man inte vill ha några barn på besök. Hotell och restauranger säger nej till små gapiga gäster, men tar däremot gärna emot husdjur, som blivit ett vanligt istället-för-tillbehör till den moderna människan. Bon, säger Rey, det är inget fel på husdjur, men tro inte att de ersätter barnen!

Bit för bit plockar alltså Rey ner både den moderna människan och hennes samhälle såsom varande en bra bas för reproduktionen av släktet, samtidigt som han konstaterar att definitionen av liv är att vilja fortsätta. Han lämnar helt enkelt fältet öppet för vad som ska komma att hända.

En annan forskare som lyckas fördjupa våra kunskaper om de fallande födelsetalen är britten och demografen Stephen J. Shaw, som gjort en dokumentärfilm kal­lad Birthgap (finns på Youtube). Under sju år har han rest runt i världen och talat med unga människor om barn och familj. Han redovisar också spännande data han hittat när han gått i närkamp med all den statistik som finns i ämnet.

Orsaken till att Shaw valde att göra en film istället för att skriva en bok, som han först hade tänkt, var att han vill nå ut till dem det berör, alltså unga människor i reproduktiv ålder. Och de hänger på sociala medier.

Genom Shaws alla samtal lyser omedvetenheten hos de unga fram. De har inte bråttom. Men det finns biologiska samband som är obönhörliga; fertiliteten hos både kvinnor och män sjunker med stigande ålder, och det som verkar hända för många människor är att det helt enkelt blir för sent att bilda familj.

 Dessutom tror många unga att Mal­thus hade rätt; maten räcker inte till och därför är det bra för jorden att inte sätta fler barn till världen.

Genom statistiken finner Shaw samband som åtminstone jag inte tidigare hade stött på. Födelsetalen sjunker som bekant sedan länge, men den här trenden visade sig först i Japan och Italien, där ett dramatiskt fall inträffade samtidigt. Senare ser man liknande tapp på många håll i världen, men det Shaw undrar är om det verkligen är en slump att samma sak händer samtidigt i två så pass olika länder. Det som visar sig är att tappet sammanfaller med energikrisen 1973, och sedan kommer aldrig siffrorna upp igen. Det som hände var alltså att en stor mängd unga människor inte kunde bilda familj av ekonomiska skäl.

Man skulle kunna tänka sig att de kom tillbaka lite senare och att de därmed fick färre barn. Men så ser det inte ut. När Shaw tittar på statistiken visar det sig att en japanska av 20 inte fick några barn före energikrisen. Några år efter densamma var siffran uppe i en av tre.

Och sedan fortsatte det så genom åren. De japanskor som däremot fick barn hade familjer av samma storlek som förr: några ett, de flesta två och några tre eller fler barn. I den grupp som fortfarande fick barn låg födelsetalet på trygga 2,2. Men vad hjälper det om bara två tredjedelar omfattas?

Samma mönster visade sig samtidigt i Italien och senare i än fler länder, men då sammanföll de dramatiska tappen med senare ekonomiska kriser, som till exempel finanskrisen 2007. 

Ett snarlikt mönster finns även i länder där tappet inte är lika dramatiskt utan en långsam nedgång. Här sammanfaller de allt fler barnlösa kvinnorna (och männen) statistiskt med högre och högre medelålder för det första barnets ankomst.

Samtidigt är det andra mönstret detsamma: de som ändå bildar familj gör det som förr, får ungefär det antal barn de hade planerat, medan gruppen som inte gör det blir större.

Shaws följdfråga är förstås om inte många av de här partner- och/eller barnlösa liven var oplanerade. Hans slutsats är att folk kanske inte alltid vill bilda familj, men att det samtidigt finns en stor okunskap i ämnet som man genom upplysning kan råda bot på. Han resonerar utifrån idén att unga människor måste ges möjligheten att fatta avgörande beslut om sina liv på goda och upplysta grunder – därför filmen.

Både Rey och Shaw är bekymrade. De lyckas också tillföra nya tankar och ny kunskap i detta märkliga och fascinerande pågående skede som är de sjunkande födelsetalen.

Själv håller jag framför allt med Shaw: Unga människor måste veta vad de ger sig in på – eller inte. Så se filmen, gärna tillsammans med några ungdomar.