Läsvärt från USA:s högsta domare

De är bara 116 – amerikanerna som suttit i USA:s Högsta domstol sedan 1790. Sex av dem kvinnor, däribland fyra av de nio ledamöter som samlades till ett nytt arbetsår första måndagen i oktober.

För att fortsätta sifferexercisen har två av de fyra kvinnorna det senaste året utkommit med självbiografier. Pikant nog en i varje block i domstolen, Ketanji Brown Jackson i den liberala minoriteten med tre ledamöter och Amy Coney Barrett i den konservativa majoriteten med sex ledamöter.

Det innevarande året 2025–2026 kan bli ett av de mest avgörande i domstolens historia.

På bordet inne i Supreme Court of the United States ligger ett stort antal mål om Donald Trumps politik – och om själva presidentmakten som Trump har utövat via så kallade executive orders och inte genom det långsamma lagstiftningsmalandet i kongressen.

Dessa ärenden gäller bland annat: deportationer (även till tredje land) av papperslösa, avskedanden av federal personal, tillbakadragande av medel som kongressen beviljat, nedläggning av myndigheter, det automatiska medborgarskapet för barn som föds i USA, krav på att det ska stå man eller kvinna, inte X som transpersoner önskar, i amerikanska pass.

Därtill kommer Trumps tullar, eller med andra ord ett beslut som påverkar hela världsekonomin. Värt att notera är att det handlar om ett lagrum och huruvida Trump har överträtt sina befogenheter, inte om tullarna i sig. Den nuvarande så kallade Robertsdomstolen, efter ordföranden John Roberts, är känd för att fälla narrow utslag, som enbart gäller för ärendet i fråga. Majoriteten har flera gånger visat sympatier för en starkare presidentmakt, mest flagrant i domen 2024 om immunitet för presidenten i ämbetet.

Bland de nio som ska granska argumenten återfinns de två yngsta och senast tillträdda Amy Coney Barrett och Ketanji Brown Jackson. Deras bakgrunder är ytligt sett likartade men skiljer sig ändå åt i grunden. Båda har examen från ­pre­­stige­universitet, båda har praktiserat som så kallade law clerks i just HD, båda har innehaft höga poster inom rättsväsendet, båda kommer från sammansvetsade familjer och båda har lojalt stöttande, nästan självuppoffrande makar.

Men tittar man närmare syns lite andra mönster. 53-åriga Barrett jobbade under den konservative domaren Antonin Scalia och handplockades av Donald Trump. 55-åriga Jackson arbetade under den liberale Stephen Breyer och valdes ut av Joe Biden. Vidare tjänstgjorde Barrett större delen av sin karriär som professor i författningsrätt, Jackson som åklagare och domare.

Den röda tråden i Jacksons charmigt skrivna bok är hennes afroamerikanska rötter och uppväxtmiljö, till och med i titeln Lovely One, en direkt översättning av namnet Ketanji Onyika som en moster uppsnappat i Afrika. Hennes ambitiösa och hårt arbetande föräldrar motverkade den se­gregation de själva upplevt genom att lära sina barn att vara stolta över sitt arv och inpränta vikten av utbildning. Ketanji berättar att hon visste att hon ville bli domare redan som flicka.

”Domare Jackson? Det är Joe Biden. Hur mår ni?” lät en röst i telefonen en dag. Enligt Ketanji Brown Jackson hördes hennes djupa inandning innan hon svarade: ”Tack, jag mår jättebra, hur mår ni Mr President?” Biden svarade då att hon snart skulle må ännu bättre för att han tänkte nominera henne till vakansen i HD efter hennes mentor Breyer.

Naturligtvis påpekar Jackson att det varit ett stort kliv för henne som ättling till slavar som såldes i Södern. Maken, däremot, härstammar från vita slavägare, och hon berättar att hennes far anmärkt att han verkade vara en ”hederlig ung man” men att eventuella invändningar inte gällde honom utan USA, där så kallade blandäktenskap var ovanliga.

Amy Coney Barrett är uppvuxen i en katolsk familj i New Orleans. Hennes bok Listening to the Law är torr och inte lika öppenhjärtig om privatlivet. Den kan mycket väl läsas som en lättöverskådlig lärobok om HD, författningen och det federala rättsväsendet. Hon återkommer ofta till samtal med vänner och släktingar där hon försöker förklara varför en viss dom avkunnats, däribland tre sidor om den så kallade Dobbs, med upphävandet av den federala aborträtten 2022.

Förvisso ”moraliskt komplicerat”, men abortdomen Roe v. Wade var felaktig, utan förankring i författningen, skriver hon och uppmanar folk att läsa både domstolens utlåtande och inlägget från de tre som röstade emot. ”Inte tillräckligt övertygande”, var omdömet från kritiker, med tanke på att Roe varit lag i nästan ett halvsekel.

På sidorna säger Barrett inte mycket om presidenten som valde just henne till denna höga post på livstid. Men respekten för Antonin Scalia genomsyrar boken. Den dynamiske Scalia var länge det tyngsta ankaret till höger i HD, känd för det som kallas originalism och som innebär en strikt tolkning av författningstexten.

”Jag skulle ljuga om jag sa att de senaste åren varit lätta”, skriver Barrett uppriktigt om hur det är att vara igenkänd överallt och tvingas ha med livvakter till mataffären. Hela familjen på nio personer tvingades också flytta till Washington.

Till det gemensamma de båda domarna berättar om i de stinna volymerna på 317 sidor (Barrett) och 405 sidor (Jackson) hör upplevelserna före och under de obligatoriska senatsförhören. Det inbegrep snokande i familjeangelägenheter, regelrätta hot och sedan hänsynslöst grillande från senatorerna, i synnerhet av Jackson beträffande straff hon utmätt som domare – republikanska senatorer ansåg att de varit för lindriga.

Jackson hade bara suttit på sin stol i två år när boken publicerades, mot fem år för Barrett. Oavsett om det var avsiktligt eller inte ägnar Jackson betydligt mindre utrymme åt lagar och lagtolkningar. Hon beskriver hur statsmakten ”måste sträva efter en rättvis behandling av medborgare som bryter mot dess budord” för att upprätthålla demokrati. I senatsförhören beskrev hon en ”metodologi” som hon tillämpar för att vara så opartisk som möjligt, med påpekandet att domare inte får ”lagstifta från sin bänk”. Hon underströk att författningen har en ”fastställd betydelse” och att dess ord bör beaktas, men utomstående beskriver hennes synsätt som ”progressiv originalism”.

Barrett gräver djupare i de här begreppen, däribland tankegången bakom originalismen och hänsyn till stare decisis, alltså tidigare mål. Men, skriver hon i något av en brasklapp, att det är tänkbart, till och med sannolikt, att författningen inte återspeglar samhället som det ser ut.

Misstron i olika läger är kompakt mot respektive block i domstolen och deras respektive syn på HD, konstitutionen och de så kallade författningsfädernas avsikter.

Åtskilliga juridikprofessorer är mycket skeptiska till Robertsdomstolen, särskilt åtals­immuniteten. Animositeten bubblar ut i de tre liberala ledamöternas utlåtanden efter de många bakslagen, i synnerhet från Jackson, som alltmer gjort sig känd som en orädd intern kritiker.

Under sommaren 2025 uppstod något av ett gräl mellan Jackson och Barrett i samband med målet Trump v. CASA. Formellt rör det sig om Trumps exekutivorder om att nyfödda till föräldrar som tagit sig in i landet illegalt inte ska få medborgarskap. Men HD inriktade sig på ett annat juridiskt begrepp, injunction, eller huruvida utslaget bara skulle gälla i berört domstolsdistrikt eller i hela landet. Barrett hävdade i majoritetsutlåtandet att en så allomfattande giltighet inte har stöd i lagen, vilket fick Jackson att beskylla de sex kollegerna för att ha skapat en ”laglös zon” genom att göra undantag.

Barrett återkom offentligt med att Jacksons invändning var ”extrem” och att hon nödgats ta till ”saftigt” språkbruk men viftade bort det hela med att sådant groll bara inskränker sig till det aktuella ärendet. Meningsutbytet blev ändå ett inslag i debatten kring domstolen, vars trovärdighet har urholkats.

Några direkta ledtrådar om hur Barrett och Jackson kommer att agera det kommande året ges knappast i de här självbiografierna.

Men det är ändå mycket intressant läsning för USA-nördar.