Kan själv

Till de förra hör exempelvis Xenon och Chateaubriand, till de senare Herakleitos och Einstein. Denna halvt skämtsamma indelning stiger fram för mitt inre, när jag har kommit några kapitel in i den senaste tegelstenen av den numera pensionerade ekonomhistorikern vid Chicagouniversitetet Deirdre N McCloskey. Hennes bok Bourgeois Equality med den lätt docerande undertiteln How ideas, not capital or institutions, enriched the world, saknar dock den litterära ledighet med vilken d’Ormesson behandlade sitt lika allvarliga ämne.

Hela detta verk, som i mycket andas ett betydande kunnande inom den ekonomiska och i viss mån filosofiska och litterära idéhistorien, är en plaidoyer för en mycket specifik syn på människan, ekonomin och samhället som i korthet brukar kallas för laissez-faire eller libertarianism. Hjälten i framställningen är borgarklassen. Skurkarna är de krafter som från olika håll vill fjättra denna ädla klass genom välfärdsstatens skatter och regleringar, genom socialismens totala planekonomi eller genom att hålla tillbaka dess inneboende strävan till förbättring av sig själv, världen och människorna till förmån för mer arkaiska och aristokratiska dygder.

McCloskey hör till en gren av liberalismen som har exempelvis Friedrich Hayek och den tidige Robert Nozick som ledstjärnor. De är idealister, de umgås på gemensamma konferenser och odlar på ett rörande vis sitt eget speciella perspektiv på världen. Det är slående hur denna liberalism delar flera tydliga sentiment med den så kallade ”nya vänstern”, som steg fram under slutet av 1960-talet: en motvilja mot auktoriteter, en förkärlek för individuell frigörelse och kritik mot traditioner. En gemensam ärkefiende är också socialdemokratin och välfärdsstaten: i libertarianernas och McCloskeys perspektiv därför att den har förfört arbetarklassen från vänster genom att kompromettera den ”rena” kapitalismen med välfärdsstaten; för den nya vänstern därför att den har besudlat den ”rena” socialismen genom att släppa in marknaden som drivkraft.

Deirdre McCloskeys vällovliga tema är att förklara varför de allra flesta människor och samhällen blivit så mycket rikare och fått ett så mycket större välstånd på så kort tid. För hundra år sedan levde en minoritet av mänskligheten på en anständig välståndsnivå, nu lever endast en minoritet – låt vara en stor sådan – i fattigdom. De stora framsteg som gjorts inom teknik, ekonomi, hälsa, organisation och samhällsbyggnad har fört miljarder människor ur fattigdom på kort tid. Detta är en fantastisk bedrift, och den förtjänar att analyseras och förklaras. Akademiker som Nathan Rosenberg, Paul Collier, Daron Acemo?glu och James A Robinson har gjort förtjänstfulla insatser i denna riktning. Frågan är då vad McCloskey har att tillägga.

Själva titeln och undertiteln antyder en polemik dels mot materialismen, dels mot dem som lyft fram institutioner som förklaring till den ekonomiska framgångssagan. Den verkliga motorn i hela den utveckling som lett mänskligheten från fattigdom, skriver McCloskey, var den framväxande ideologin om frihet och värdighet för de många ”vanliga” människorna. Denna ideologi lade småningom grunden till ”den borgerliga uppgörelsen”, vilken innebar att var och en är fri att bättra sig själv materiellt, samt genom handel och företagsamhet indirekt bistå även andra. Mot denna står ”den aristokratiska uppgörelsen”, som istället innebar att en lokal överhet förhindrar konkurrens och skyddar undersåtarna genom protektionism.

”Idag som alltid”, klagar McCloskey, ”betraktas handel och förkovran med djup misstänksamhet av präster, riddare, gentlemän, poeter och huliganer, vare sig de är gröna eller nynazister”. Ett av kapitlen i inledningen, där poängen är att det inte räcker att sträva efter materiella vinningar och den rena nyttan, avslutas: ”Att ta, att ha, att äga ger inte mening åt ett fullödigt mänskligt liv. Tro, hopp och kärlek gör det.” Så vet vi det.

I ett annat avsnitt bekymrar sig McCloskey emellertid över att ”ny-kristna” och ”ny-aristokratiska” föreställningar om att marknader bör regleras, sprider sig, och hon ser det som former av ”nationalism eller socialism, imperialism eller rasism”. Andra sådana försök har gjorts av diktatorer alltifrån Stalin och Hitler till Saddam Hussein och Kim Jong Un, skriver hon vidare, vilket resulterade i oöverskådliga massmord. Fokus för hennes kritik här är den politik i USA och EU som syftar till att möta finans- och valutakriserna. Det är knappast rimligt att jämföra de mer eller mindre lyckade åtgärderna efter dessa kriser med Stalins massmord. Det är något i resonemangens proportioner som inte riktigt stämmer. Den djupa oviljan mot socialdemokratin och keynesianismen resulterar i absurda jämförelser och gör att framställningen tappar i trovärdighet.

Detta är synd, inte minst därför att boken har starka sidor, framför allt resonemangen om dygdetik utifrån bland annat Adam Smith och Aristoteles. Dock presenterar hon Smiths TheTheory of Moral Sentiments som en stor nyhet i den offentliga debatten, vilket den knappast är. Detta intressanta verk har lyfts fram av många alltsedan 1970-talet. Andra intressanta kapitel behandlar hur ord som ”ärlig” ändrar betydelse från huvudsakligen aristokratiska konnotationer kring ära till deras mer moderna betydelser av uppriktighet och ordhållighet. Där visar det sig också att historieskrivande oftast blir som bäst när det inte har en avsikt, utan där fokus ligger på ämnet och frågan i sig.

Mindre övertygande och ibland avslöjande, på ett sätt som författaren nog inte tänkt sig, blir McCloskey när hon diskuterar liberalismens förtjänster ifråga om att minska fattigdomen i länder som Kina och Indien under de senaste årtiondena. Hon har inte fel i sak, tvärtom, men det blir uppenbart att den liberalism som hon prisar i Kina bara är ena sidan av det mynt som vi normalt förknippar med en liberal åskådning. Inte med ett ord nämns att de ekonomiska reformerna i Kina, vällovliga som de varit, helt har frikopplats från demokrati och mänskliga rättigheter i övrigt. Trots författarens intresse för ”open access” och dess betydelse för vetenskapens utveckling i Västerlandet, berörs inte censur och ofrihet i Kina.

Det finns en gammal barlast i form av ointresse för demokrati hos ekonomiska liberaler i detta avseende, vilken härstammar från fysiokraterna på 1700-talet. Deras ledande företrädare François Quesnay tillfrågades en gång av den blivande Ludvig XV vad denne borde göra när han blev kung. ”Ingenting” blev svaret. Prinsen frågade då vem som skulle styra. ”Lagarna”, svarade Quesnay.

På samma sätt nämner inte McCloskey demokrati som en särskild faktor i sin framställning av den borgerliga, idéburna vägen mot välstånd. Det är en anmärkningsvärd brist, som kollegerna Acemoglu & Robinson inte kan beskyllas för i deras stora verk Why Nations Fail (2012). De ger visserligen inte något övertygande svar på frågan om varför inte en demokratisk utveckling följer på den ekonomiska moderniseringen av Kina, men de tar åtminstone upp den till seriös diskussion.

Det finns skäl att förhålla sig skeptisk till en berättartradition som den McCloskey gör till sin. Hon fyller framställningen med föga övertygande och ofta orimliga anekdoter, sentenser och paralleller, vilka syftar till att stärka just hennes perspektiv på utvecklingen. Man merkt die Absicht, und ist verstimmt, som Goethe skriver. Det är en variation på det som tidigare kallades the ”Whig history of the world”, då 1800-talets liberala historieskrivare skulle visa att allt som tidigare hänt i världen ledde fram mot ett och samma mål, den liberala ordning som Whigpartiet menade sig ha skapat i Storbritannien.

I ett i vissa avseenden intressant kapitel om läsningens och det bildade samtalets betydelse för den borgerliga klassens handelsdrivna förbättringsarbete, inleder McCloskey föga övertygande genom att löst diskutera hur tryckkonsten först uppfanns i Kina, med icke specificerade hänvisningar till Wikipedia. Efter några kortfattade beskrivningar av upplysningstidens kaféer och diskussionsklubbar och vad dessa betydde för förbättringen av mänskligheten konkluderar hon: ”Talk made us modern and rich.” Ett annat avsnitt, som behandlar varför så få förstår de goda idéerna om handel, risktagande, priser och borgerlighetens självförbättring, avslutas med följande mening: ”Ideology, for better or for worse, teaches ethics.” Den reflekterande läsaren lämnas åter i stort beråd.

McCloskey använder ömsom ”Comrade Lenin”, ömsom ”Count Bismarck” för att beteckna den ädla, självförbättrande borgerlighetens antagonister till vänster och till höger. Bara detaljfelet att Otto von Bismarck efter 1871 titulerades furste, inte greve, irriterar. Men dessutom drar sig inte författaren, då hon vill driva hem poänger, för att beteckna vissa personer vars argument hon ogillar som ”protyska”, till exempel i beskrivningen av den brittiske journalisten W H Dawson i dennes intervjuer med Bismarck om den tidiga välfärdsstat som byggts upp i Tyskland.

En jämförelse i sättet att skriva kan göras med Cambridgehistorikern Christopher Clark i dennes bok om Preussen, Iron Kingdom (2004). Clark besjälas av ett intresse för detaljer och akribi, men förlorar inte tråden för det. Med intresseväckande utvikningar i religionsstrider och uppfostran driver han berättelsen från Brandenburg, över det lysande hovet kring Fredrik den store och till slut Preussens kompromettering och officiella nedläggning. Clark saknar inte föreställningar om ytterligheter, ondska, våld eller framsteg, men han gör inte någon person eller klass till bärare av just någon av dessa egenskaper. Eller tag Hans Rosling som med sitt upplysningsprojekt låter fakta tala och skapa en berättelse, inte olikt McCloskeys ambition, men som gör det så mycket effektivare.