Kända och okända fäder

Även hans son, Alexandre Dumas d y (1824–1896) har levt vidare, främst tack vare Kameliadamen, som först gavs ut som roman 1848 men fick sitt stora genomslag när den uppfördes som pjäs 1852 på Vaudevilleteatern i Paris. Denna tragiska kärlekshistoria, delvis självbiografisk, utgår från kurtisanen Marie Duplessis tragiska öde och död i tuberkulos 1847 vid 23 års ålder. Det har också utgjort underlag för Verdis opera La Traviata och filmatiserats med bland andra Greta Garbo som Marguerite Gautier. Duplessis, på sin tid Europas mest uppvaktade kvinna, hade under en period varit Dumas älskarinna. Med Kameliadamen förändrades i ett slag den unge Dumas ställning. Nu stod han inte längre i skuggan av sin far utan betraktades som landets främste dramatiker.

Betydligt mindre känd är Dumas den äldres far, revolutionsgeneralen Thomas Alexandre Dumas (1762–1806), och knappast någon har väl hört talas om hans dotter Marie Alexandrine Dumas (1831–1878), som både målade och skrev romaner. Men i en högst läsvärd biografi, Les Dumas. Bâtards magnifiques av Claude­ Schopp och Sylvain Ledda får vi nu vid sidan av kapitel om Dumas den äldre och den yngre även livfulla och informativa skildringar även av generalen och hans sondotter. Författarna, som är väl insatta i sitt ämne, har bägge tidigare gett ut arbeten om såväl den äldre som den yngre Dumas, och deras framställning berikas av målande utdrag från brev och minnesskildringar. Vad som enligt författarna förenar de fyra representanterna för ätten Dumas är hur rasism och utom­äktenskaplighet har präglat dem. Att vara född av okänd far kunde, inte minst under 1800-talet, ett århundrade starkt präglat av kolonialism, fördomar och dubbelmoral, vara djupt traumatiserande och sätta spår i både liv och verk.

Thomas Alexandre Dumas, en stridbar general i Napoleons armé, var född på Haiti (tidigare San Domingo) som oäkta son till en fransk adelsman och en svart slavinna. Han fick sin militärutbildning i Frankrike och började sin krigstjänstgöring 1786. Med sin enorma kroppsstyrka och sitt stora mod gick han under namnet ”Den svarte Djävulen” och anses ha varit en lysande krigare. Han avancerade snabbt och inom loppet av två månader blev han både generalmajor och generallöjtnant. Under åren 1796–97 tjänade han Napoleon i Italien och följde också med på fälttåget till Egypten 1798. Där blev han emellertid sjuk och tvingades återvända till hemlandet. Skeppet han åkte med måste söka nödhamn i Italien och här hölls generalen i fängelse i två år av statsstyrelsen i Neapel, innan han till sist kom till Frankrike. Sedan hans hälsa blivit alltmer vacklande levde han nu som privatman.

Frågor som rörde barn födda utom äktenskapet, övergivna kvinnor och illegitima förbindelser kom att bli ett återkommande motiv i den yngre Dumas författarskap.

Redan 1792 hade han gift sig med dottern till en värdshusvärd i Villers-Cotterets i Normandie. En dotter hade fötts 1793 men den blivande författaren, Alexandre kom till världen först 1802. Familjen bodde på ett litet slott och hade det ganska gott ställt. I hushållet fanns både en trädgårdsmästare och en köksa samt dessutom en skogvaktare och en svart betjänt. Men redan vid fyra års ålder förlorade Alexandre sin far. Sonen hade knappast hunnit få några minnen av fadern, men att han hyste en stor beundran för den tappre krigaren framgår bland annat av hans levnadsskildring Mes Mémoires (1852–56), där han ingående redogör för faderns bedrifter.

Dumas den äldres uppväxt kom att präglas av fattigdom, då fadern inte lämnat någon förmögenhet efter sig. Alexandre kunde därför inte få någon omfattande skolutbildning men blev med tiden mycket beläst. Han tvingades tidigt börja arbeta och var bland annat anställd vid hertigen av Orléans’ sekretariat. Hans kärlek till teatern väcktes när han i unga år såg en föreställning av Shakespeares Hamlet. Omedelbart bestämde han sig för att bli författare, for till Paris och började skriva. Så inleddes en karriär som kom att kantas av såväl framgångar som nederlag. Dumas den äldres stormiga och dramatiska liv tycks ha varit lika glansfullt som eländigt. Historikern Jules Michelet skrev i ett brev till honom: ”Ni är mer än en författare, ni är en naturkraft.” Och Victor Hugo fällde följande omdöme om Dumas d ä i samband med dennes bortgång: ”Hans succéer är mer än succéer, de är triumfer”, och Dumas namn var enligt Hugo mer än franskt, det var europeiskt, och mer än europeiskt var det universellt. Dumas berömmelse grundar sig inte bara på hans framgångar som romanförfattare och dramatiker. Lika omtalad är han för sitt excentriska uppträdande och sin stora aptit på kvinnor. Han tycks ha varit omättlig, älskade lyx, resor och fester och var lika känd för sitt slöseri som för sin givmildhet. Trots att han tjänade förmögenheter var han alltid i behov av pengar.

Exempel på hans excesser är att han lät bygga sig ett riktigt sagoslott, Monte-Cristo vid Port Marly i Paris. Men redan efter några år visade det sig alltför kostsamt att behålla detta slott som fick säljas. Idag är det ett museum över Dumas liv och verk. Författaren grundade även en egen teater, Théâtre Historique, där enbart hans egna pjäser skulle spelas. Teatern invigdes 1847 med en föreställning av Drottning Margot. Men redan efter något år måste verksamheten upphöra. År 1860 deltog Dumas d ä i den italienske frihetshjälten Garibaldis expedition till Sicilien, en erfarenhet som blev stoff för en bok, Les Garibaldiens (1861). Likaså var han en kortare tid verksam som direktör för ett museum i Neapel.

300 romaner hann han skriva, delvis med hjälp av en stab av spökskrivare, av vilka den främste var Albert Ma­quet. Hans omfattande författarskap innehåller de flesta genrer – dramatik, romaner, reseskildringar och självbiografier. Ett av hans första dramer Christine (1827) handlar om den svenska drottningen Kristina. Det fick dock ingen större framgång. Genombrottet kom istället två år senare med Henri III et sa cour, ett kärleksdrama som banade väg för romantiken och bröt med de klassiska regler vilka alltjämt gällde inom teatern. Dramat mottogs med stor entusiasm och kan sägas förebåda Victor Hugos Hernani, som 1830 definitivt lanserade den romantiska eran i Frankrike. Ett glödande försvarstal för äktenskapsbrottet och de oäkta barnen var dramat Antony, som uppfördes på Théâtre Français i Paris 1832 med den berömda skådespelerskan Marie Dorval i huvudrollen. Det gav det franska dramat en ny inriktning, väckte stort uppseende för sitt vågade ämne och hyllades av de unga och rebelliska romantikerna. Dessutom innebar det en stor ekonomisk framgång för Dumas.

Huvudsakligen har Dumas d ä betraktats som en underhållningsförfattare. Han blev aldrig invald i Franska Akademien, trots att han hett eftertraktade att få tillhöra de 40 odödliga. Men han ansågs för opålitlig och oförutsägbar för att passa in i den ärevördiga Akademien. Istället bidrog han med sina historiska äventyrsromaner till en demokratisering och breddning av den skriftliga kulturen. Romanen hade under 1800-talet förvandlats från en tämligen ringaktad ­genre till en dominerande och ansedd litteraturkategori. Dumas d ä skrev rafflande, ibland komiskt, alltid med högt tempo och fart i replikerna. Med få ord kunde han beskriva en människas egenskaper. Så här presenteras en av personerna i Greven av Monte Cristo: ”Han var en av dessa beräknande människor som är födda med en penna bakom örat och ett bläckhorn till hjärta.”

Den akademiska forskningen har inte heller ägnat Dumas någon större uppmärksamhet. Lika stor som hans popularitet har varit bland läsarna, lika obetydligt har hans erkännande bland kritikerna varit. Först mot slutet av förra seklet skedde en vändpunkt härvidlag. Den tog sig ett konkret uttryck då president Jacques Chirac 2002 såg till att Dumas kvarlevor flyttades till Panthéon­ och fick en plats vid sidan av Frankrikes andra stora författare som Voltaire, Rousseau och Zola. Ceremonin tv-sändes och kistan bars av fyra män, klädda som musketörerna Athos, Porthos, Aramis och d’Artagnan. Det fanns de som tyckte att Dumas författarskap inte var tillräckligt litterärt högtstående för att förtjäna en plats i detta ärevördiga mausoleum för framstående franska medborgare, men Chirac menade att det fanns rasistiska motiv till att Dumas, vars farmor ju var en haitisk slav, så länge förnekats denna ära.

Sonen Alexandre Dumas d y var i många avseenden sin fars motsats. Han var starkt präglad av upplevelsen av att vara född utom äktenskapet, och känslan av att vara sedd över axeln bar han ständigt med sig. Under barndomen var hans far för det mesta frånvarande. Denne fader var, för övrigt, bara 22 år gammal när sonen föddes, han saknade ekonomiska tillgångar och var ivrig att få inleda sin karriär som författare. Det fanns inget utrymme för något barn. Först när Alexandre var sju år erkände fadern sin son. Modern, till yrket sömmerska, hade haft en kort relation med Dumas d ä. Hon omhuldade ömt sin son, som trots det kände sig utelämnad och marginaliserad. I den internatskola där han studerade hånades han grymt av sina kamrater. Varje dag där var en pina för honom.

Ett resultat av barndomens upplevelser blev att frågor som rörde barn födda utom äktenskapet, övergivna kvinnor och illegitima förbindelser kom att bli ett återkommande motiv i den yngre Dumas författarskap. I långa förord till romaner och dramer utvecklade han sina tankar och idéer om samhället och dess brister. Själv fick han för övrigt också ett barn utanför äktenskapet, men denna dotter gav han både uppmärksamhet och omvårdnad. I den självbiografiska romanen L’Affaire Clemenceau (1866) ger författaren en tydlig bild av de svårigheter som drabbar de så kallade oäkta barnen. Ämnet tas upp även i dramerna Le fils naturel (1858) och Un père prodigue (1859). I det senare är det delvis faderns liv som står i centrum, och fadern skildras med en kritisk men samtidigt kärleksfull blick.

Ju äldre Alexandre blev, desto mer intresserad blev dock Dumas d ä av sin sons väl och ve. Fadern som var auto­didakt var till exempel mån om att sonen skulle lära sig språk, både grekiska och latin samt moderna språk. Han gav också råd om vilken litteratur som var lämplig att läsa och betonade vikten av att lära sig vissa texter utantill. Det tycktes som om sonen skulle kompensera faderns bristande skolutbildning. Med åren kom far och son närmare varandra, de gjorde resor tillsammans och de deltog bägge i det parisiska umgängeslivet, där fadern stolt visade upp sin framgångsrike son. Och när sonen blev allt mer förmögen och faderns olika affärer och projekt fatalt misslyckades, blev det sonen som fick rycka in och betala faderns skulder. Plötsligt omtalades Dumas d ä huvudsakligen i sin egenskap av far till Dumas d y.

Dumas d y blev alltmer borgerlig, mån om en oklanderlig fasad, me­dan fadern förblev den evige bohemen. Även deras syn på litteraturen och dess funktion i samhället skilde sig åt. Dumas d ä ville i första hand roa och underhålla, inte förbättra världen, väcka opinion och höja moralen som Dumas d y. Men den sistnämndes verk har inte haft samma livskraft som faderns, med undantag av Kameliadamen. Under sin livstid var han dock en uppburen och hyllad man i samhället, valdes in i Akademien och framstod som en intellektuell auktoritet. Hans verk, som främst behandlar samtida ämnen, blev dock med åren alltmer moraliserande, vilket bidrog till att de har förlorat sin aktualitet och fallit i glömska. Men bland andra Henrik Ibsen beundrade hans dramatiska skicklighet och den realism som kännetecknar hans dramer anses i viss mån ha föregripit Zolas naturalism.

Bokens sista kapitel ägnas Marie Alexandrine Dumas, vars livsöde överträffar den mest tragiska och gastkramande roman. Hennes biologiska mor, Belle Kreilssamner, en skådespelerska av judisk börd som också uppträdde under namnet Madeleine Serre, hade föga kontakt med sin dotter. Dumas den äldre, tämligen obekymrad om sin dotters väl och ve, satsade förgäves sina krafter på att lansera sin älskarinna på teaterscenerna i Paris. Men konkurrensen var stor och det var främst i provinsen som Belle Kreilssamner lyckades göra sig ett namn. Endast en bråkdel av den uppmärksamhet och omsorg som fadern ägnade sina älskarinnor kom Marie till del. Under sina uppväxtår träffade hon sällan sin far, däremot förbarmade sig en av faderns många kvinnor över henne och tog henne med sig till Florens.

I en opublicerad självbiografi Prologue de ma vie berättar Marie om sin ensamhet och bristen på stöd i tillvaron. Hon skildrar hur hennes intresse för kristendomen och mysticismen väcktes under hennes vistelse i Florens, där hon började måla, huvudsakligen religiösa motiv. Vistelsen i Florens var betydelsefull och Marie studerade och kopierade med stor iver stadens alla konstskatter. År 1864 ställde hon ut en målning på Salongen och fick god kritik. Hon hade när hon bott i Paris fått undervisning bland annat av konstnären Gustave Boulanger, känd främst för sina målningar med klassiska och antika motiv.

Fadern och Marie var varandras motsatser och sammandrabbningarna mellan dem var många och våldsamma. Marie, som under några år i början av 1850-talet levde tillsammans med fadern, var kritisk till dennes utsvävande och dyrbara liv med älskarinnor som i en strid ström avlöste varandra. Hon föredrog ett liv i stillhet och avskildhet och valde att flytta från fadern. Även relationen till halvbrodern var konfliktfylld, och inte blev det lugnare i hennes äktenskap med en excentrisk poet, Olinde Petel. Marie drabbades ofta av nervkriser och okontrollerbara vredes­utbrott. Även maken var psykiskt instabil, och under en resa till Orienten kulminerade hans kontrollbehov, sadism och aggressivitet. Marie fattade det kloka beslutet att lämna sin man för gott. Drömmen om Orienten hade visat sig bli en mardröm.

Då den äldre Dumas hälsa försämrades under 1860-talet tog dottern självuppoffrande hand om honom och vek inte från hans sida. År 1865 bosatte hon sig i faderns våning på boulevard Malesherbes. Nu skrev hon också sin första roman Au lit de mort (1866). Två år senare utkom Madame Benoit (1868). Hennes romaner är delvis av autofiktiv karaktär och bygger bland annat på hennes upplevelser under resan till Orienten. Marie Dumas kan inte frånkännas en viss litterär talang, men kritiken var gans­ka ljum.

Schopp och Ledda ger en fängslande bild av fyra livsöden inom släkten Dumas. Samtidigt fångar de en hel tidsepok när de i snabba snitt låter det franska 1800-talet passera revy med särskilt fokus på dåtidens kulturliv, inte minst förhållandena vid de parisiska teatrarna.