Knivigt gränsfall

Den kollektiva bolsjevismen och det individualistiska Polen passar helt enkelt inte ihop. Redan Stalin tvingades konstatera att ”kommunism och Polen är som att sätta sadel på en ko”.

Lenins politbyrå gav i maj 1920 order om att Polen skulle erövras i syfte att sprida revolutionen västerut. Det uttalade målet var att utlösa revolution i Tyskland, flygblad på tyska skulle förberedas för tveksamma tyskar. Italien var ett annat mål för den ryskinspirerade revolutionen och Stalin erkände för Lenin att ”det vore en skam” att inte försöka skapa revolution också i Italien. Enligt Lenin skulle hela Europa lyckliggöras med bolsjevismen. Generaloffensiven mot väst skulle sluta med, som Lenin uttryckte det, att Röda arméns hästar drack sig otörstiga i Seines vatten.

Ett hinder på vägen mot detta paradisiska tillstånd var Polen, som 1918 blivit en självständig stat efter 123 år, tyvärr utan att landets gränser hade fastställts. Landets marskalk Józef Pilsudski ville återerövra Polens gränser i öst, Lenin ville lägga under sig Europa i väster. Det polsk-ryska kriget 1919–1921 bjöd på bataljscener som inte skådats i Europa sedan Napoleonkrigens dagar. Slutstriden i Warszawa den 12–25 augusti 1920 kom att bli den sista sammandrabbningen kavallerier emellan i kontinentens historia. Pilsudski och hans armé skulle stoppa Semjon Budjonnyjs Röda kosackarmé och frälsa Europa från kommunismen, precis som Polens kung Johan III Sobieski och hans armé i Wien 1683 hade räddat Europa från turkarna.

Den polska armén hade vid slaget om Warszawa 100 000 man i sin här mot Röda arméns 120 000 soldater. Den polska skickligheten segrade över den ryska numerären; därför brukar slaget nedsättande kallas för Undret vid Wisla – Cud nad Wisla?. På den polska sidan stred ettusen frivilliga franska officerare, en av instruktörerna var den unge majoren Charles de Gaulle. Det är en fascinerande tanke att de Gaulle på den polska sidan sköt mot Isaak Babel, krigsreporter i Röda arméns kavalleri. En gigant inom politiken mot en dito inom litteraturen.

Lika fantasieggande är det att adelsmannen Feliks Dzerzjinskij, hemliga polisens grundare i Sovjetryssland, växte upp på ett gods i Litauen bara några kilometer från det gods där Pilsudski bodde som pojke. Politiskt stod de i unga år nära varandra. Nu var de varandras motpoler. Båda hade varit internerade i Sibirien på grund av socialistiska sympatier. Men som Pilsudskis klassiska uttalande lyder: ”Jag steg av den röda spårvagnen vid Oberoendetorget.”

Lenin, som ofta misstog sig beträffande arbetarklassens känslor och åsikter, trodde att de polska arbetarna skulle välkomna Röda armén som befriare. Lenin utsåg redan sommaren 1920 chefen för den hemliga polisen, Feliks Dzerzjinskij, till högsta ledare för Polska Sovjetiska Socialistiska republiken.

Enligt den brittiske diplomaten och författaren lord Edgar Vincent D’Aberon räknas slaget om Warszawa som en av de arton händelser som avgjort världens öde. Ändå är kriget lika okänt i Moskva som i Stockholm, men av olika skäl.

Rysslands politiske kommissarie (politruk) för sydvästra fronten var Josef Stalin. Det var hans klokhet och goda råd som befälen tvingades följa. Det gick naturligtvis inte för sig att i den sovjetiska historieskrivningen berätta om ett viktigt slag som Röda armén förlorade ”trots” en sådan genial politisk ledare. Och den store författaren Isaak Babel och hans novellsamling Budjonnyjs röda ryttararmé utsattes för en förödande kritik. Man beskyllde honom för att i sin bok ha koncentrerat sig för mycket på bataljscener, medan partiets uppfostran av de vilda kosackerna ägnats för lite uppmärksamhet.

Svenska mediers likgiltighet för kriget under sensommaren 1920 berodde på de pågående olympiska spelen i Antwerpen. Detta var den första olympiaden efter första världskriget, och eftersom Europas idrottsmän var halta och lytta växte förstås medaljchanserna för de kärnfriska svenskarna. Därför skickades en hord med svenska journalister för att bevaka idrottsevenemanget, för det bolsjevik-polska kriget fanns varken personal eller utrymme i tidningarna. Med hela 64 medaljer är Antwerpen fortfarande Sveriges mest framgångsrika olympiska spel efter dem i Stockholm 1912.

Om slaget om Warszawa var en succé för polackerna, blev freden näst intill en katastrof. För Lenin var det tvärtom. I sin hemliga rapport till bolsjevikpartiets nionde kongress den 20 september 1920, kallade Lenin krigsresultatet ”med ett ord, ett gigantiskt, oerhört nederlag”. Fredsförhandlingarna blev däremot en framgång.

Fredssamtalen inleddes den 17 augusti 1920 i Minsk men fördröjdes av taktiska skäl, Lenin ville inte ha några fredssamtal så länge som Warszawa var i polackernas händer. Till slut kom förhandlingarna att flyttas till Riga. Den fråga som länge sysselsatt polska historiker är: Hur kunde Polen efter en sådan militär seger acceptera en fredsuppgörelse som innebar ett sådant politiskt nederlag?

Polackerna kämpade sida vid sida med generalen Anton Denikins vita armé mot den gemensamma fienden. Lenin gjorde vid den här tiden sitt enda frontbesök under hela inbördeskriget för att om möjligt höja Röda arméns miserabla moral. För Lenin var den västra fronten den viktigaste eftersom den öppnade vägen till Europa. En intressant parallell är att generalissimus Stalin under stora fosterländska kriget (andra världskriget) också gjorde ett enda frontbesök.

Alltsedan kriget på 1500-talet mellan den polske kungen Stefan Batory och Ivan den förskräcklige (Ivan IV av Ryssland) var gränsdragningen mellan Ryssland och Polen det stora tvisteämnet nationerna emellan. Inför Rigaförhandlingarna fanns bland Polens politiker och bildade klasser olika åsikter om sträckningen av Polens nya gränser. Många drömde om fornstora dar och en återgång till gränserna före Polens första delning 1772. Under det trehundraåriga Polsk-litauiska samväldet 1385–1795 sträckte sig det jättelika landet från Östersjön till Svarta havet. Diskussionen i Polen kom att handla om definitionen av det historiska Polen, det egentliga Polen, det katolska Polen, det kulturella Polen.

Pilsudski slet sin valrossmustasch och gav Rigaförhandlarna olika alternativ att arbeta med, från maximal till minimal utdelning. Den polske marskalken hade all anledning att komma ihåg ”järnkanslern” Otto von Bismarcks ord: ”Politik börjar med kartan.” De stora tvistefrågorna var Vitryssland och Ukraina. För polackerna var saken klar: låt ryssarna ta Vitryssland, men Ukraina ska åter bli en del av Polen. Lenin såg det annorlunda – både Vitryssland och Ukraina måste stanna kvar i Ryssland som buffertzoner (Känns resonemanget bekant?). Däremot skänkte Lenin med lätt hand bort Vilnius (i dagens Litauen), Grodno (Hrodna) och Lida (båda i dagens Vitryssland), samt Lwów (Lviv i dagens Ukraina). Alla dessa områden, hela det polska ryggstycket, det på polska sentimentalt omsjungna kresy, kom att tas tillbaka av Sovjetunionen 1939.

I Versaillesfreden 1919 drogs den så kallade Curzonlinjen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern – upp som lämplig östgräns för det nya Polen. Detta skedde utan att ryssarna konsulterades. Polen lyckades i Rigaförhandlingarna, tack vare Pilsudskis grandiosa seger över Röda armén utanför Warszawa, sträcka landets östgräns en bit bortom floden Bug och den uppdragna Curzonlinjen. Därmed kom en miljon vitryssar och fyra miljoner ukrainare att hamna på den polska sidan. Men varför utnyttjade inte Pilsudski sitt militära övertag för att tillsammans med den vita armén störta kuppmakaren Lenin?

I boken Pakt Pilsudski–Lenin redovisar den unga polske historikern Piotr Zychowicz en förklaringsmodell för varför kampen mot Lenin aldrig slutfördes. Boken har väckt både uppmärksamhet och protester eftersom den polska nationens grundare Józef Pilsudskis heder och ära här skakas i sina grundvalar.

Zychowicz tes är att det mellan antagonisterna Pilsudski och Lenin uppstod ett samförstånd, en pakt, även om pakten ifråga inte var skriftlig som den mellan Molotov och Ribbentrop två årtionden senare. Nej, ingenting finns bekräftat med kontrahenternas namnteckningar, men mellan Lenins Kreml och Pilsudskis Belwedere upprättades en telefonförbindelse, en tidig variant av kalla krigets ”heta linje” mellan Moskva och Washington 1963.

Pilsudski var frustrerad på grund av den vite generalen Denkins upprepade envishet att inte ge minsta lilla landområde till Polen. Det ledde till att Pilsudski i hemlighet gjorde upp med Lenin om en vapenvila; Lenin kunde därmed från den polska fronten återkalla 40 000 man, som istället sattes in mot Denkin.

Det låg i Lenins intresse att så snabbt som möjligt få ett slut på flerfrontskriget utan alltför kännbara landavträdelser. Nationernas förbund pressade båda länderna att snarast möjligt träffa en överenskommelse. Efter general Denkins nederlag i södra Ryssland började Pilsudski ifrågasätta om det verkligen låg i Polens intresse att offra ytterligare människoliv och energi i kampen mot bolsjevismen. Visserligen skulle Polen förlora både landyta och invånare, men ändå få behålla polska kärnområden i Litauen, Vitryssland och Ukraina med klassiska polska städer som Vilnius, Grodno och Lwów. Till och med sådana modesta polska krav motsatte sig Denikin. Dessutom, resonerade rimligen Pilsudski, är sannolikt det ryska kaoset under den röde tsaren Lenin en säkrare garant för Polens oberoende än ett vitt, demokratiskt Ryssland helt ovilligt att lämna ifrån sig en tum landområde. Visserligen tvingas Polen med Rigatraktatet till både eftergifter och kompromisser men, tänkte Pilsudski, Polens säkerhet är trots allt garanterad för generationer framåt.

Hade marskalken då inget dåligt samvete för att ha svikit de demokratiska idealen, de vita och allierade i kampen mot kommunismen? Säkert, men inte särskilt störande. Pilsudski försvarade sig: ”Polen kan inte hålla på och ränna efter de allierades villrådiga politik gentemot Ryssland.” Den besvikne generalen Anton Denikin vidhöll hela sitt liv, han dog 1947 i USA, att nederlaget mot bolsjevikerna uteslutande var Pilsudskis fel.

För Lenins del var Rigatraktatets största nackdel att ett fritt och självständigt Polen nu spärrade Rysslands väg västerut. Han tvingades därmed att skrinlägga planerna på en världsrevolution. Hans efterträdare Stalin siktade istället, som bekant, in sig på byggandet av ”socialism i ett land”.