Krigare från fredens land

”Jag hade trots allt en enorm tur; med ett stort hål i skallbenet, en kula i lungan och en söndertrasad halspulsåder hade jag upphört att andas och först lagts i en rad av döda ur min pluton. Men någon upptäckte att jag fortfarande visade livstecken och jag lastades in en helikopter.”

Trots att Sverige haft fred i 200 år har svenskar sökt sig till krig som gerillasoldater, piloter, flygmekaniker, skyttesluskar och legosoldater, men vilka de varit och hur många har ofta varit höljt i dunkel.

Nu har dock Ödmans och andra tidigare obesjungna öden kartlagts med en pedantisk detaljrikedom i boken Svenskar i krig 1945–2015 skriven av militärhistorikern Lars Gyllenhaal och kriminalkommissarien Lennart Westberg.

I föregångaren Svenskar i krig 1914–1945 avlivades myter som att det bara vara en handfull svenskar som stred på de allierades sida (i själva verket bestod svenskarna av 1 000 soldater och 8 000 som ställde upp som sjömän i de allierades konvojer).

I den tid som denna bok berör är antalet stridande betydligt färre, cirka 2 000, eftersom FN-tjänster har fångat upp många av de män som varit hågade att ge sig ut i krig, men en rad okända fakta presenterats som annars hade gått förlorade i historiens dunkel.

Det svenska fältsjukhuset som skickades till Pusan under Koreakriget i början av 1950-talet, framställdes exempelvis som ett rödakorsprojekt, och blev hyllat som ett sådant i medierna. I själva verket var det en enhet inom den amerikanska armén där personalen bar svenska uniformer och var underställda amerikanska befäl och krigslagar, vilket är intressant med tanke på dagens debatter om det svenska deltagandet i Natoinsatser.

Okänt var också att den enda svenska medborgaren som stupat i amerikansk uniform var 24-årige Erik Hammar som dog av de skador han fick när han besköts under en patrull 2012 i Afghanistan. Det innebär att sex svenskar, och inte fem, vilket var den tidigare officiella siffran, har stupat i krigets Afghanistan.

Även kända namn har varit frivilliga som Stieg Larsson. Författaren till Millennium-trilogin utbildade 1977 kvinnliga soldater i EPLF-gerillan i Eritrea hur man skjuter granatkastare. Likaså tjänstgjorde den före detta landshövdingen Sigvard Marjasin som frivillig för Israel 1948.

Rörande är Ingvar Grundströms öde; 1960 tog han värvning i Främlingslegionen och stred i Algeriet där han blev så illa berörd av blodbadet och brutaliteten i detta krig att han vägrade att ta emot den franska medaljen för tapperhet i strid.

”Man ska inte ha medalj för att man dödar folk”, sa Grundström som dog 53 år gammal men vars öde bevarades av en halvbror som nedtecknade hans berättelser.

Här finns också berättelsen om pluton Viking, en grupp svenska jägarsoldater som åkte till Bosnien-Hercegovina för att strida mot serberna men som upplöstes när kriget bröt ut mellan bosnier och kroater eftersom man var oense om vilken sida man skulle strida för. Undertecknad rapporterade som journalist i krigets Bosnien om denna grupp, och hade jag vetat att artiklarna skulle citeras i en militärhistorisk bok tjugo år senare hade jag nog ansträngt mig lite mer med detaljerna. Men så är det inte heller helt enkelt att som ung inse att dagens händelser är morgondagens historia.

Just därför är Svenskar i krig 1945–2015 viktig läsning, inte bara för det gedigna grävarbete som dokumenteras med brev, rapporter, intervjuer och fotografier som gör berättelserna levande utan även för att boken befriande sakligt sätter en rad människoöden i sitt sammanhang och förklarar omständigheterna runt de krigen dit dessa svenskar sökt sig, av olika skäl.

I dagens mörknande säkerhetspolitiska läge behövs dessa allmänbildande tidskapslar mer än någonsin för att förklara vad krig egentligen är, om vad som kan ske, och vilket pris det har.

Johanne Hildebrandt

Författare, journalist och krigskorrespondent