Målen och medlen

Han har blivit anklagad för att vara en amoralisk krigsförbrytare, och flera tidigare kolleger vid Harvard tog offentligt avstånd från honom under hans år som president Nixons rådgivare. Andra iakttagare har dock betraktat honom som en betydande intellektuell och som en av USA:s skickligaste utrikesministrar någonsin. Kissinger utgav mellan 1979 och 1999 sina memoarer i tre band och har varit föremål för ett stort antal studier, häribland Walter Isaacsons uppmärksammade biografi från 1992. Inget av det som tidigare har skrivits kan dock mäta sig med det ambitiösa projekt den brittiske historikern Niall Ferguson svarar för med utgivningen av den första delen av sin studie av Kissingers liv och verk, Kissinger. 1923–1968. The Idealist. Ferguson fick för mer än ett årtionde sedan en förfrågan av Kissinger om han var intresserad av att skriva dennes biografi, med full tillgång till familjens privata arkiv. Efter flera turer accepterade Ferguson uppgiften.

Biografin, som sträcker sig fram till det att Henry Kissinger blev president Nixons rådgivare för nationell säkerhet senhösten 1968, omfattar fem delar. Första delen behandlar uppväxten i Tyskland, flykten till USA och tjänstgöringen i amerikanska armén från 1943 till 1947. I den andra delen diskuterar Ferguson studierna vid Harvard, avhandlingsarbetet och de första uppdragen åt det politiska etablissemanget i Washington och New York. Den tredje delen uppmärksammar Kissingers arbete åt Nelson Rockefeller och den frustrerande anknytningen till Kennedyadministrationen. Den fjärde respektive sista delen behandlar Kissingers pendlande mellan arbetet som universitetslärare, rollen som Rockefellers nära rådgivare och konsultuppdragen för president Johnsons säkerhetsråd angående Vietnamkriget och de första trevande förhandlingarna med Nordvietnam.

Ferguson har samlat in och utnyttjat ett större material än någon tidigare biograf. Han har lagt ned ett minutiöst arbete på att beskriva varje viktig miljö i Kissingers liv och varje avgörande steg i hans tänkande. Som helhet är det en imponerande biografi – här finns inträngande och kunniga analyser av Kissingers tankevärld, balanserade och informativa personomdömen och en suverän överblick över europeisk och amerikansk historia. Men den väldiga volymen – nästan 900 sidor – medför också mycket påtagliga nackdelar. Framställningen är av och till överdrivet detaljerad och långdragen, de många utvikningarna om olika delaspekter framstår ofta som ovidkommande.

Den avgörande bristen är emellertid att människan Kissinger försvinner i myllret av alla händelser. Hans personlighet och karaktär som lärare och publicist, vän och förälder, rådgivare och förhandlare förblir på det hela taget okänd för läsaren boken igenom.

Från detta finns ett viktigt undantag, nämligen det utmärkta avsnittet om Kissingers tyska ungdomstid, utvandringen och åren i armén. Kissinger föddes 1923, som äldste sonen i en ortodox judisk familj i Fürth i Bayern. Ferguson skildrar ingående, i kraft av sin privilegierade tillgång till Kissingers privatarkiv, familjens liv och brödernas uppväxt i Fürth, liksom emigrationen till USA 1938 och de första besvärliga åren i New York. Kissinger återkom vårvintern 1945 till Tyskland, nu som soldat i 84:e infanteridivisionen.

Ferguson argumenterar med stor övertygelse för att återkomsten till Tyskland skulle komma att få livsavgörande betydelse för Kissinger. Det var striderna, synen av koncentrationslägrens människospillror och jakten på nazistiska krigsförbrytare – inte uppväxten i Fürth under nazismen – som skulle forma hans livssyn. Här insåg han den totalitära statens styggelse, både den nazistiska och kommunistiska. Men framförallt förlorade Kissinger under dessa år sin judiska tro och ersatte den med en idealistisk filosofisk åskådning. Fergusons övergripande tes – ja, hela första volymens sammanbindande tanke är att den Kissinger som återvände till USA bar på embryot till en liberal kantiansk idealism, en idealism som var själva motsatsen till cynisk och machiavellisk realism.

Harvard står i centrum för biografins andra del. Hit anlände en kunskapstörstande Kissinger hösten 1947. Han var i flera avseende en udda student – hans besatthet av studier avskärmade honom från studiekamraterna, han fortsatte att utföra uppdrag åt armén och hade sin flickvän och sitt sociala liv i New York. Fastän han egentligen skulle studera statskunskap, var det klassisk västlig filosofi, litteratur och historieskrivning som fångade hans intresse. Hans masteruppsats var på 388 sidor (Harvard införde året efter den fortfarande gällande lex Kissinger: ingen master fick vara längre än 140 sidor) och behandlade inte tidens nya teorier som funktionalism och systemanalys, utan diskuterade Kants, Spenglers och Toynbees filosofi.

Enligt Ferguson var det i denna uppsats Kissinger först formulerade sin idealistiska åskådning – dess centrala problem gällde förhållandet mellan den fria viljan och determinism. Kissinger hävdade att även om människan är en produkt av sin omgivning har hon i varje situation frihet att välja mellan olika handlingsalternativ. Han avvisade inte att hon var underkastad begränsningar och agerade under ett visst yttre tvång, men hennes val är avhängit hennes inre övertygelser, hennes moral och högre ideal. Kissinger förkastade således varje form av materialism och ekonomisk determinism. Ferguson återkommer senare i framställningen till den vikt Kissinger fäste vid USA:s och västvärldens moraliska värderingar i kampen mot den sovjetiska kommunismen.

Fergusons argumentation har en stark polemisk underton. Den är riktad mot de studier som gjort gällande att Kissinger var en kallhamrad och skrupelfri cyniker. Ferguson visar härvidlag övertygande att Kissinger omfattade djupt personligt förankrade och genomtänkta moraliska värderingar och att dessa influerade hans allmänna syn på internationella förhållanden. Fergusons framställning är också trovärdig när han menar att idealism i denna mening står i konflikt med en realism där ändamålet får helga medlen eller där realism blir liktydig med eftergivenhet inför aggressiv maktpolitik.

Ändå vilar det något otillfredsställande över Fergusons huvudtes – jag uppfattar den inte som felaktig, men som mycket förenklad. Han konstruerar en motsättning mellan idealism och realism inom säkerhetspolitiken, som visserligen kan föreligga, men bestämt inte behöver göra det. För det första klargör aldrig Ferguson att idealismen i huvudsak refererar till målen, medan realismen vanligtvis avser medlen; en politiker kan således vara idealist vad avser målen, men realist ifråga om medlen. För det andra framgår det tydligt av framställningen att Kissinger, när det gällde val av handlingslinje inom utrikespolitiken, vägleddes av de geopolitiska styrkeförhållandena mellan stormakterna. Denna realpolitiska syn präglade i högsta grad hans senare hållning till Kina och Sovjetunionen. För det tredje var Kissinger aldrig, och är fortfarande inte, någon anhängare av en kollektiv fredsordning byggd på internationell rätt. Han uppfattar överhuvud inte ”fred” i denna mening som ett relevant mål för en stormakt, snarare föredrar han stabilitet och ser härvid maktbalans som en bättre garant än kollektiv säkerhet.

Fergusons huvudtes gör i mina ögon inte Kissingers sinne för beslutsfattandets moraliska konflikter och historiska komplexitet full rättvisa. Detta är desto märkligare som Ferguson samtidigt påvisar att Kissinger hade en ovanligt subtil syn på de utmaningar en beslutsfattare ställs inför, som exempelvis att: de flesta strategiska beslut handlar om val mellan mer eller mindre dåliga alternativ; goda mål inom säkerhetspolitiken kan sällan förverkligas med enbart goda medel – vägen till de goda målen är fylld av kriser och begränsningar vilka kräver hårda beslut, varav flera kan strida mot de goda målen; alla säkerhetspolitiska beslut fattas under osäkerhet och risktagande, ingen kan veta om den politik en regering väljer är sämre eller bättre än den som inte väljs, eftersom konsekvenserna av den senare aldrig kan värderas annat än hypotetiskt.

Kissingers karriär vid Harvard var inte oproblematisk. Hans intellektuella arrogans skaffade honom många fiender och hans avhandling om Metternichs och Castlereaghs betydelse för konstruktionen av en legitim säkerhetsordning efter Napoleonkrigen ansågs gammaldags vad gäller såväl ämnesval som metod. Något fastare arbete vid Harvard erbjöds honom därför inte efter avhandlingen 1954. Istället kom Kissinger i kontakt med etablissemanget i Washington och New York. Tre år senare var han en celebritet inom samma elit. Orsaken var publikationen av hans bok om amerikansk kärnvapenstrategi, NuclearWeapons and Foreign Policy, i vilken han kritiserade Eisenhowers doktrin om massiv vedergällning och förespråkade möjligheten av begränsade kärnvapenkrig. Den blev en bästsäljare, inbjudningarna strömmade in och dörrarna till maktens korridorer stod plötsligt öppna.

Lika viktigt var emellertid att Kissinger under arbetet med boken hade kommit i kontakt med Nelson A Rockefeller. Kontakten och den vänskap som följde kom att utgöra en avgörande hävstång till de positioner Kissinger så hett eftersträvade. I tre presidentkampanjer 1960, 1964 och 1968 var han Rockefellers främste rådgivare i internationella frågor, vilket inte hindrade honom att med Rockefellers goda minne ta mindre uppdrag åt såväl Kennedys som Johnsons administrationer. Men närheten till Rockefellers maktsfär var inte bara av godo. När han 1961 knöts till president Kennedys nationella säkerhetsråd manövrerades han snabbt ut på ett sidospår.

Åren efter det misslyckade äventyret i Vita huset och fram till inträdet i president Nixons stab utgör egentligen ett interregnum i Kissingers karriär. Han hade blivit fast anställd professor vid Harvard, publicerade sig flitigt, deltog i internationella konferenser, rådgav Rockefeller, hade fått två små barn men skilde sig 1964 och träffade ett par år senare sin nya hustru Nancy Maginnes. Hans politiska roll var under dessa år relativt perifer och Rockefellers gradvisa marginalisering inom det republikanska partiet förde honom allt längre bort från en central roll i USA:s offentliga liv. Trots detta ägnar Ferguson 200 sidor i den fjärde och femte delen till att analysera Kissingers syn på Vietnamkriget. Framtida historiker har här ett grundligt kompendium om krigets utveckling och Kissingers reflektioner.

Ferguson söker i bokens epilog sammanfatta sitt väldiga verk. Han kallar Kissingers resa fram till 1968 för en Bildungsroman. Han lyfter fram några viktiga särdrag i Kissingers intellektuella profil. Ett sådant är tron på individens frihet. Den ger människan möjlighet att träffa val efter egen vilja och inre övertygelse. Den historiska medvetenheten är ett annat särdrag. Insikten om den historiska kontexten och analogier med relevanta händelser i det förflutna är avgörande vid strategiska beslut. Historia, menade Kissinger, är en stats minne. Historien definierar ett folks identitet, utgör dess medvetande om sig själv. Ett tredje särdrag är Kissingers förståelse för historiens tragiska sida. Ingen säkerhetsordning varar för evigt: den undermineras alltid av inre spänningar och utmanas ständigt av revolutionära krafter. Likväl måste friheten och stabiliteten försvaras – våldet är en nödvändig del av detta försvar.

Hur Kissinger kom att använda dessa insikter som rådgivare och utrikesminister skildras i nästa volym. Huruvida Ferguson kan driva hem sin huvudtes om Kissingers idealism när den konfronterades med verkligheten återstår att se. Jag tvivlar men väntar med spänning.