Med örnens fria blick

Festtalet från firandet i Konrad-Adenauer-Haus i Berlin ingår i dennes färska essäsamling Die Flughöhe der Adler (Örnarnas flyghöjd) – titeln är ett lån från en Hölderlinrad; väl vald för sammanhanget, och intresseväckande i sig, med sitt löfte om poetisk rymd och djupdykningskonst; här mellan pärmarna finns också gott om litterära referenser och tankealstrande nedslag i exempelvis de tyska romantikernas faktiska tillvaro.

För Osterhammel är formuleringen ändå främst en bild av ett yrkesmässigt ideal: örnen som från sin utsiktspunkt högt i skyn med sådan synskärpa samtidigt urskiljer hur minsta småvilt kilar fram nere bland markens snår – en förebild för historiker, också för den som sysslar med de stora utvecklingsprocesserna, världshistoria. Sådan är också Osterhammels blick på världen och historien: han har både överblick och öga för väsentliga enskildheter, egenskaper som också har hyllats då denna hans senaste bok har recenserats i ledande tysk press under året. Samlingen har kallats ypperlig, författaren själv en essäernas och kortformatets Meister, mästare.

Osterhammel har tidigare därtill fått alla de priser man i hans skrå kan få i hemlandet. Som Leibniz-Preis, det främsta vetenskapliga priset i Tyskland (på över två miljoner euro), och Sigmund-Freud-Preis för vetenskaplig prosa. Bara några dagar före talet till födelsedagsbarnet Frau Merkel var han ändå knappast särskilt känd utanför de akademiska kretsarna. Vilket delvis beror på ett medvetet val: han är ytterst restriktiv med intervjuer, och undviker tv-soffor och att lägga fram åsikter om det ena och andra i debattprogram och andra offentliga fora. Så hade medierna också ett sjå då de på kort varsel skulle försöka beskriva vem ”den där Jürgen Osterhammel” är, han som hade fått detta hedersuppdrag. Till de reportrar som hade lyckades få kontakt med historieprofessorn lär han ha haft endast följande att säga i frågan, dagarna före kalaset: ”Min person är fullkomligt irrelevant.”

Det som intresserar denne globalhistoriker är kort och gott hur vår värld blev just den som vi har idag. Världshistoria. Han har under åren utforskat sådant som kinesisk handelshistoria (han lärde sig tidigt kinesiska), brittisk kolonialism, kreolsk kulturhistoria, teknikhistoria, politisk historia, musikhistoria; de större processer han urskiljer handlar om mer än de sedvanliga historiografiska paradigmen som industrialisering, modernisering, och just kolonialism för den delen; han kan välja att fokusera på förhållandet mellan människa och natur, eller på motsatsparet anpassning-revolt, eller på utbredningen och hanteringen av sjukdomar runtom planeten. Han har också lämnat det eurocentriska perspektivet långt nedanför sig – den historiska horisonten får så nya konturer. Han har tidigare skrivit om vilken relativt liten roll franska revolutionen har spelat för samhällsutvecklingen utanför Europas kärna, exempelvis. Och om hur asymmetrisk ”effektiviseringsstegring” har styrt skeendet i vår värld; något av det som skildras i hans Die Verwandlung Der Welt. Eine Geschichte des 19. Jahrhunderts från 2009 (”Förvandlingen av världen. En 1800-talshistoria”), en bästsäljare på 1 600 sidor som har kommit i ett flertal tyska upplagor, och översatts till flera språk.

Han skriver historia för en ny värld, och världsordning. Förbundskansler Merkel visste förstås vad hon gjorde då hon valde festtalare 2014. (Värt att notera: ett år före ”flyktingkrisen”.) Tyskarna har åtskilliga gånger fått höra henne mana till fortsatt flit, medvetenhet och beredskap för att kunna hantera en allt starkare internationell konkurrens i en globaliserad ekonomi.

Begreppet globalisering är Jürgen Osterhammel förresten skeptisk till. Han vill för det första hellre tala om olika globaliseringar; den är inte en utan flera, och möjligen parallella, världsomspännande förlopp. Och är det någon som vet vad det smått uttröskade uttrycket – ”globaliseringen” har börjat anta mytiska proportioner och egenskaper, och så även begynt leva ett eget liv – ja, vet någon vad det egentligen betyder, då det slängs in både här och där i politisk retorik och vardagliga samtal? Inte globalhistoriker Osterhammel själv, i varje fall. Som också poängterar att globalhistoria inte är en globaliseringarnas historia, utan handlar om att utforska begränsade rum, i medvetenhet om att dessa i sin tur står i förbindelse med en omvärld. Han söker efter sådant som gränsöverskridande gemensamheter och teman.

Den klädsamt medieskygge globalhistorikern blir i bokens sista essä slutligen ändå en smula personlig. Denna text är uppkommen ur en blandning av privatintresse och ett mångårigt sysslande med kolonialismen. Redan i första stycket återfinns ett flertal jag: ”Vid varje zoobesök dras jag allra först till tigern.” Osterhammel är fascinerad av det stora kattdjuret, och här skriver han dess kulturhistoria; om hur dess rykte som mänskoätande best, som gör sig bäst som sovrumsmatta, har förvandlats till en djurrikets skyddsvärde kejsare. Texten upplyser, berör, skakar om. Också här hänvisar Osterhammel till litteraturen: visar hur tigerns dåliga anseende, med ursprung i det koloniala Indien, befästes och spreds vidare med Rudyard Kiplings lömske Shere Khan i Djungelboken. Osterhammel nämner här förresten den svenske zoologen, naturfotografen och författaren Bengt Berg, som under flera år var verksam och framgångsrik i Tyskland, som en talesman för tigerns rätt att leva ”redan 1934”, i boken Tiger und Mensch (Tiger och människa); Denne Berg hamnade sedermera i vanrykte som ”tyskvän”.

Osterhammels reflektioner om tigern som symbol för styrka och herravälde är högintressanta. Så som den förekommer på den politiska arenan, om muskelstarka ekonomier och till nyligen i viss bensinreklam, exempelvis. Och då han påvisar hur avdemoniseringen av tigern hänger intimt samman med det faktumet att dess reella makt (slutgiltigt) har brutits, och med detaljer kring hur detta gått till – det lär idag inte finnas fler än mellan 5 000 och 7 500 tigrar kvar på vår jord – knyter det sig i magen. Osterhammel ömmar för det detroniserade, missförstådda och skadeskjutna majestätet. Så ock läsaren.

(Här vill jag inflika att djurparker ju inte heller är någon särskilt värdig eller oproblematisk företeelse. Vare sig för tigrar eller andra.)

I tider då det talas mycket om att den så kallade ”globaliseringen” tycks vara på väg att köra fast, i alla fall bromsa in – och då sådant som flyktingkvoter, skyddstullar och stängda gränser står på den internationella dagordningen – ger Osterhammels eftersinnande och långsiktiga resonemang perspektiv.

Essän som lånat sin titel till samlingen sonderar olika ”rum” och utsiktspunkter vid Friedrich Hölderlins tid, kring år 1800. Den utmynnar i en både talande och kanske paradoxal bild av hur längre utfärder i dikt och fantasi under denna litterärt blomstrande epok sällan motsvarades av långresor i verkliga världen. Därtill var ju möjligheterna inte alls sådana som idag – något som troligen var gynnsamt för föreställningsförmågan och skaparkraften. Intelligentsian gjorde imaginära resor. De tyska storheterna hittade basfakta i reseskildringar – lästa också på andra europeiska huvudspråk – och i pressen; Hegel, Hölderlin och Schelling följde utrikes händelser i Minerva, en tidskrift som sympatiserade med franska revolutionen, den sene Goethe fördjupade sina utlandskunskaper hellre genom franska Le Globe än genom de inhemska tidningarna. Trots ett begränsat resande var de tyska tänkarna och diktarna ”föredömligt välinformerade om världen”, skriver Osterhammel. Samtidigt: under de hundra åren mellan Alexander von Humboldts besök hos president Thomas Jefferson 1804 och Max Webers resa till världsutställningen i Saint Louis 1904 beträdde ingen framstående tysk intellektuell amerikansk mark, påpekar han med en näsknäpp åt vissa giganters kosmopolitiska anspråk, och eftervärldens vördnad för dem; merparten av dem höll sig mest hemma i provinsen.

Och talet till Frau Merkel då? Det återfinns på sidorna 183–202 i Die Flughöhe der Adler. Tog 45 minuter att framföra. ”Tungt”, enligt omdömen i pressen efteråt – i alla fall för ett födelsedagsfirande; kalaset hade viss ”hörsals-atmosfär”, enligt en rapportör; Merkels kavaj för dagen var svart, med vitt inunder. Rubrik: Vergangenheiten. ”Förgångenheter. Om historiens tidshorisonter”. Ett av hans budskap till förbundskanslern och hennes omkring 500 gäster var att de linjära, enspåriga och monokulturella nationalhistorier vi är vana vid kommer att – och behöver – luckras upp. De är inte naturliga, utan konstruerade. Globaliseringarna är här. Och som Jürgen Osterhammel inleder sin bok, med några rader av Goethe: För örnens fria blick är det sak samma om haren därnere löper i Preussen eller Sachsen.

Att dessa två tyska furstendömen inte längre finns, är kanske sak samma, också det.

Foto: Per Karlsson, http://pvkfoto.se/