Metaforer – farliga och nödvändiga

IL CORPO VIVENTE DELLO STATO
UNA METAFORA POLITICA
Gianluca Briguglia
Mondadori 2006

WÖRTERBUCH DER PHILOSOPHISCHEN METAPHERN
Ralf Konersmann (red.)

Wissenschaftliche Buchgesellschaft 2007

DIE UNANSTÄNDIGE GELEHRTENREPUBLIK
WISSEN, LIBERTINAGE UND KOMMUNIKATION IN DER FRÜHEN NEUZEIT
Martin Mulsow

J B Metzler 2007

THE POETICS OF POLITICAL THINKING
Davide Panagia 

Duke University Press 2006

1651 utkom en bok om den gammaltestamentliga berättelsen om Edens lustgård. Författaren var av god nederländsk lärd familj, intelligent, ung, oerhört beläst och orienterad, boken originell, nydanande, skickligt komponerad – och absolut skandalös. Den välbekanta historien om Adam, Eva, ormen, äpplet och fördrivningen ur paradiset blev i författarens händer något helt annat och oväntat.

Adriaan Beverland hette han, och hans bidrag till bibelforskningen bestod i att läsa Första Mosebok med en mycket speciell blick. Hans tolkning av Bibeln grundade sig i allegoriska läsningar av den hedniska antikens erotiska lyrik, där mer oskyldiga föremål gjordes till bilder av könsdelar och de handlingar som utförs med dessa. Beverland för helt enkelt över denna allegoriska och metaforiska förståelse till Edens lustgård. Trädgården var Evas vulva, trädet var Adams penis, frukten var helt följdriktigt hans testiklar, syndafallet var könsumgänget. Det var, naturligtvis, absolut chockerande. Samtidigt fanns det en besvärande mångtydighet i alltihop. Tolkningen kunde å ena sidan på ett skruvat sätt förklä sig till ortodoxi som tog avstånd från köttets alla lustar; å andra sidan fick den Bibeln att framstå som ett ”pornografiskt panorama av perversioner”.

Att uttala en sak för att tala om något helt annat, att använda metaforer och allegorier, kan vara farligt. Det var det för Beverland också, som fick sota för sin fräckhet. Fängelse, exil, ekonomisk utarmning, paranoia, och en ensam, isolerad och miserabel död. Om Beverland kan man läsa i den tyske historikern Martin Mulsows underbara nya bok om de tidigmoderna lärdas republik, som vimlar av besynnerliga existenser som ägnar sig åt satirer och parodier och subversiva, tvetydiga textgenrer för politiska och andra syften. I synnerhet sextonhundratalet hade ett märkligt förhållande till det tvetydiga. Metaforer var farliga – och lockande.

Att metaforer är farliga gäller förstås fortfarande. Att tala om ”statskroppen”, alltså att föra ihop bilden av staten med bilden av en kropp, innebär till exempel att man genom manipulativt bildspråk behandlar delar av staten som en sorts kroppsdelar utan egen vilja: man gör folket till ett verktyg för statens hjärna, alltså de härskande. Många menar att den sortens metafor är vilseledande och farlig. Den blandar ihop saker som inte hör ihop – stater och kroppar. Man kan med rena förnuftet inse det riskabla i en sådan användning av språket. Det handlar helt enkelt om bristande begreppshygien: för att nå kärnan i det som sägs måste vi rensa bort det tvetydiga och metaforiska.

En klurig läsare har kanske anat något lurt i stycket ovan. Den stränga syn på metaforer som just formulerades uttrycktes nämligen på ett sätt som inte är iögonenfallande eller konstigt, men som förtjänar att skärskådas. Det ”rena” förnuftet, ”begreppshygien”, ”rensa” – alla dessa uttryck ingår i ett panorama av renhets- och hygienmetaforer. Det visar hur viktigt det är att synliggöra metaforerna: ofta är vi helt enkelt blinda för det metaforiska och oegentliga i vår egen språkanvändning. Det är svårt att få översyn, och det som är närmast en förbiser man lätt. Därför är det belysande att studera metaforer.

Den klurige läsaren har nu kanske också funderat över hur även det senaste stycket översvämmas av metaforer, denna gång hämtade från synens och ljusets område – iögonenfallande, skärskåda, panorama, synliggöra, och så vidare. Så där kan man hålla på i all oändlighet. En gammal tradition som väl nådde sin höjdpunkt under nittonhundratalet har gått ut på att man bör försöka utrota metaforer överhuvudtaget från språket, en inställning som kommer till uttrycket i hygienavsnittet ovan.

Enligt en annan tradition finns det däremot ett positivt värde i metaforer: de är grunden för en viss sorts kunskap. Aristoteles hävdar att metaforen får oss att upptäcka faktiska likheter mellan företeelser som intuitivt förefaller vara absolut olika. Talar vi om att ”lejonet Achilles stormade fram” så visar bilden på någonting väsentligt hos Achilles. I metaforen likställs Achilles med ett lejon. Han är tapper som ett lejon. Kanske är han inte ens rädd i strid: det är hans natur att kämpa och söka striden helt utan fruktan. Exakt hur metaforen fungerar och vad den visar är förstås en tolkningsfråga, men det avgörande är att den lyfter fram en likhet hos två i övrigt olika företeelser. ”Lejonet Achilles” får oss att se hjälten och lejonet tillsammans, att upptäcka dem på nytt. Så det tycks finnas en kognitiv dimension i metaforer. Kunskap kan helt enkelt grunda sig just i metaforiska uttryck.

Men de kan också betyda mer än så och vara mer än bara enskilda uttryck. Den tyske filosofen Hans Blumenberg talar i en viktig bok från sextiotalet om ”absoluta metaforer”, vilket betyder grundläggande metaforer som ligger till grund för hela vårt tänkande. Så är exempelvis ljusmetaforen absolut fundamental i föreställningar om kunskap: den får oss att tala om vad som är ”belysande” och ”klargörande” och styr vårt sätt att tänka om insikter och vetande. Att undersöka metaforer, både som enskilda uttryck och som mer grundläggande tankeförutsättningar, kan alltså innebära att man upptäcker det egna språket och det egna tänkandet på nytt. En sorts upplysningsverksamhet, kunde man kanske säga.

En av den senaste tidens stora bokhändelser är den mäktiga Wörterbuch der philosophischen Metaphern. Det är ett på flera sätt stort verk som vill skriva in sig i den stora tradition av oundgängliga standarduppslagsverk som nästan inte uppstår någon annanstans än i tysk akademisk kultur. Här finner den intresserade många långa artiklar av olika författare om enskilda metaforers historia i Västerlandet, från ”Band” till ”Wohnen”.

Bygga, berg, blixt, sväva, spår, spinna: även den som har intresserat sig för frågan möter helt nya uppslag, och metaforer som finns överallt omkring oss men som vi aldrig tänker på. Hur många har exempelvis funderat över hur centrala smakmetaforer är i den föregivet kroppsfientliga kristendomen? Fackfilosofen Astrid von der Lühe citerar i sin ögonöppnande artikel ur Psaltaren 34,9: ”Smaken och sen att HERREN är god”. Och föreställningen om närheten till Gud som just ”smakande” är ingen enskild företeelse, utan oerhört utbredd: den framhäver den önskade omedelbarheten i mötet med Gud, inte som ett distanserat skådande, utan precis som smak är, alltså ett nära och omedelbart sinnesintryck. ”Jag har smakat dig [Gud] och hungrar nu”, skriver Augustinus.

Den filosofiska estetikens utveckling från sjuttonhundratalet och framåt förhåller sig på samma sätt hela tiden till föreställningar om just smak. Och latinets sapientia, vishet, kommer ju faktiskt från sapio, smaka.

Det hör till genren att boken är ojämn och spretig. Vissa artiklar saknar en genomgående tes, andra utvecklar däremot ett argument om en enskild metafors utveckling genom historien. Vissa är skrivna på överdrivet knagglig akademikerprosa. Vissa är verkliga pärlor. Och alla är enormt lärorika. Detta är ett stenbrott att upptäcka och utforska.
Att föreställningar om renhet spelar stor roll i tänkandet har vi redan sett. Dirk Mende påpekar i sin artikel inte bara att idén om renhet är väsentlig i Västerlandets teologi och filosofi, utan också hur viktig ”renhet” är som meningsskapande kategori för lärda och andra.

Renhetsföreställningarna är grundläggande i framför allt den judiska men även i den kristna gemenskapen. Och renheten ger med nödvändighet möjligheter till orientering i tillvaron. De nittonhundratalsfilosofer som ville rensa bort metaforlasten ur språket kan rimligen sägas ha utgått från en renhetsföreställning som gick ut på att skilja det rena och klara språket från det blandade och därför just ”smutsiga”. Denna renlärighet bygger också en gemenskap och en liten subkultur för dem som förmår skilja ren intellektuell verksamhet från annan, alltså från sådan som inte förmår hålla isär saker som inte bör blandas. Alla gemenskaper grundar sig förmodligen i en sådan åtskillnad.

Metaforer är därför med nödvändighet också avhängiga av historiska förändringar i de företeelser som de hämtar sina bilder från. Alla känner förstås till maskinmetaforer, som till exempel ”statsapparaten”. Men Bernd Remmele påpekar i en intressant artikel att maskinmetaforen förändras under de århundraden under vilka den moderna vetenskapen uppstår. Från början var kvarnen den givna sinnebilden av en mekanism. Under i synnerhet sextonhundratalet blir däremot klockan urtypen för en maskin: en komplicerad mekanism som har en skapare, en grundläggande orsak till att urverket går igång, och ett funktionssätt och en gång som i princip är helt och hållet möjligt att förklara och beräkna på förhand.

Kort och gott motsvarar det den bild av världen och kosmos som en filosof som sextonhundratalstänkaren Thomas Hobbes gör till sin. Först senare kan en annan apparat, ångmaskinen, ändra bilden. Remmele berör knappt vår tid, men det skulle vara intressant att studera hur maskinmetaforen under nittiotalet trängs ut av nätverksmetaforen.
I en oerhört spännande artikel skriver Ellen Harlizius-Klück om en annan maskin, nämligen vävstolen. Spekulativt men inte stolligt hävdar hon att det vetenskapliga tänkandets uppkomst i Grekland grundar sig i bilden av kosmos som vävande: kosmos består av ett grundläggande element (garnet) som har strukturerats utifrån bestämda regler (och en del av vävstolen heter på latin just regula). När vävstolarna försvinner ur hemmen försvagas också vävmetaforerna – åtminstone, kan man tillägga, fram till world wide webs inträde på scenen.

Få tänker – vare sig nu eller på det nittiotal som var så rusigt och sömnlöst förälskat i orden i fråga – på att ”nätverket” och ”nätet” verkligen är just metaforiska. Susanne Lüdemann påpekar i en annan artikel i Wörterbuch der philosophischen Metaphern att samma sak gällde för bilden av staten som en organism under artonhundratalet: den uppfattades inte alls nödvändigtvis som en metafor.

I dag igenkänns ”statskroppen” som metafor, och ett av skälen till det är säkerligen att organiska statsmetaforer uppfattas som farliga eller reaktionära då bilden innebär att kroppens-statens helhet, som det heter, är ”mer än summan av sina delar” och delarna-individerna därför inte har någon självständighet gentemot denna helhet och dess härskande ”huvud”. En italiensk forskare, Gianluca Briguglia, har emellertid i en ny bok med titeln Il corpo vivente dello stato visat hur föränderlig metaforen är. Från Livius och Pauli föreställning om kyrkans och Jesu kropp följer Briguglia statens ”levande kropp” över Marsilius av Padua och Machiavelli till Hobbes.

Och i fallet Machiavelli är det uppenbart att statskroppsmetaforen får en helt annan smak: i den florentinske renässanstänkarens andra huvudverk, Discorsi, inbegriper metaforen enligt Briguglia överhuvudtaget ingen idé om att någon härskande kroppsdel, som exempelvis huvudet eller hjärtat, ställer alla andra i skuggan. Och vidare finns en stark föreställning om att ”hälsa” i statskroppen handlar om att olika kroppsvätskor är i balans genom att hela tiden befinna sig i en dynamisk, kontrollerad konflikt med varandra där ingen får överhanden. Politiskt uttryckt: tyranniet var en sjukdom, liksom alla tillstånd där en grupp i samhället helt dominerade, och därför var civiliserat handhavda konflikter inom stater fruktbara och nödvändiga. Här får alltså kroppsmetaforen en helt annan laddning, och det finns skäl att ompröva bilden av ”statsorganismen” som en auktoritär föreställning för män med knävelborrar.

Nu finns det nog en tendens bland vissa forskare att överskatta originaliteten i metaforanalys av politiska och filosofiska texter, och Briguglias lilla bok tillhör knappast evigheten. Det gör inte heller Davide Panagias bok om ”det politiska tänkandets poetik” – en lovande titel på ett verk som leder till en besvikelse. Filosofihistoria brukar liksom det politiska tänkandets historia ha ett märkligt dött förhållande till poesin, till och med i fallet med tänkare som antingen själva är stora poeter eller åtminstone har skrivit poesi.
Hobbes är ett slående exempel på en filosof vars filosofiska verk har givit upphov till en verklig forskningsindustri – men en industri där hans poesi, poetik och estetik nästan helt utan undantag behandlas som en främmande kropp, som man inte behöver ta ställning till.

Varken Briguglia eller Panagia, som båda har kapitel om Hobbes, bidrar till att rätta till det problemet, och i synnerhet Panagia arbetar med en sorts irriterande vaga och konturlösa begrepp som aldrig får någon kropp: vad är ”poetik” eller ”poesi” om orden inte ges något innehåll? I ett kapitel försöker Briguglia visa att den liberale politiske filosofen John Rawls projekt för rättfärdigande av staten sammanfaller med Kants estetik. I båda fallen handlar det om att riktiga omdömen om vad som är gott inte är godtyckliga utan följer vissa ”lagar” som styr det mänskliga tänkandet. Och det är förvisso riktigt. Men det ”poetiska” måste rimligen vara något mer specifikt än så.

Och ändå: även Panagias bok är rimligen en del i en omsvängning i den samtida akademiska kulturen som kan visa sig vara fruktbar. Det politiska tänkandets liksom filosofins historia förefaller delvis ännu outforskade när det handlar just om metaforer. Hur metaforer styr, hindrar och hjälper vår tänkande är en komplicerad historia, och det hör till att det är svårt att se de egna metaforerna som just metaforiska. Så är det till exempel med de ”nät” och ”nätverk” som var så poppis på den tiden då ”alla” arbetade i IT-industrin, och de som till äventyrs inte gjorde det läste akademiker som talade om samhället och kapitalismen som just nätverk. Och nätverksmetaforen är faktiskt fruktbar. Nätverk är ju nätverk, och vi vet alla vad det syftar på, hörs nittiotalets guruer muttra.

Men att människor talar med varandra och samverkar med andra som talar och samverkar med ytterligare andra är ju inte ett nät i egentlig mening, utan bara i överförd, metaforisk sådan.

Så det kan finnas skäl att göra klart för sig själv att de metaforer som det egna tänkandet grundar sig i är just metaforer. De språkliga bilderna hjälper och understödjer vårt tänkande och vetande, och på det sättet är de fruktbara: de blir säkerligen ännu mer fruktbara då vi lär oss att inse deras värde och deras begränsning såsom bilder. Det är ingen steril verksamhet. Kunskapens träd bär lustens söta frukter – beroende hur man vill se på ”trädet” och ”frukten”, förstås.

JOHAN TRALAU