Mycket blir mer

Thomas Pikettys magnum opus, Le capital au XXIe siècle, är dock mycket mer än bara ytterligare 950 sidor kritik mot anglosaxisk kapitalism.

Pikettys bok är en guldgruva för alla som intresserar sig för ekonomisk historia. Framställningen bygger på en imponerande samling statistik och analyser av utvecklingen sedan 1700-talet. Författaren konstaterar att det har krävt mycket och strävsamt arbete att sammanställa det empiriska underlaget. Till skillnad från Karl Marx har professor Piketty verkligen ansträngt sig för att utnyttja den statistik som finns tillgänglig. Marx hade förvisso inte tillgång till samma underlag, men han avstod dessutom från att ta del av mycket av det som faktiskt hade varit möjligt att använda.

Mycket av underlaget kommer från Frankrike och Storbritannien. I Frankrike innebar revolutionen 1789 att staten började registrera aristokratins egendomar, vilket resulterade i stora mängder användbar statistik. I Storbritannien har frånvaron av just revolutioner och andra omvälvningar medfört att myndigheternas register finns kvar. I många länder, till exempel USA, var det införandet av inkomstskatt i början av 1900-talet som ledde till en ökad registrering av inkomster och förmögenheter.

Piketty skriver ekonomisk historia i dubbel bemärkelse. Genom att basera sin bok på så mycket empiri kan han både gräva i detaljer och med bevarad trovärdighet måla med breda penseldrag. Han följer förmögenhetsfördelningens historia genom århundradena. Boken redovisar hur kapitalets fördelning mellan olika samhällsgrupper har förändrats: hur små grupper för det mesta har kontrollerat den större delen av samhällets förmögenhet och hur detta förhållande har förblivit detsamma trots att tillgångarna inte längre består av jord och statspapper, utan istället mest har placerats i andra finansiella instrument och fastigheter.

De ekonomiska resonemangen tryfferas med litterära referenser, bland annat till Charles Dickens, Honoré de Balzac och Jane Austen. En intressant notering är att de ofta förekommande redovisningarna av inkomster och förmögenheter i 1800-talsromanerna inte alls är så ologiska som den oinvigde skulle kunna tro. Före ”den stora urspårningen” 1914 var penningvärdet för det mesta stabilt. Tillväxten var också mycket begränsad, vilket medförde att den förmögna klassen successivt ökade sin dominans och rikedom och att samhället endast förändrades i långsam takt. Balzacs och Austens läsare kände igen sig i den verklighet som beskrevs och kunde utan svårighet jämföra de belopp som redovisades.

Genom att gräva djupt kan författaren beskriva hur rikedomen även inom de segment vi vanligen arbetar med när vi gör jämförelser har varit väldigt ojämnt fördelad. De rikaste tio procenten har för det mesta bestått av två grupper: en mycket liten grupp extremt förmögna och de övriga vars rikedom också varit stor men ändå jämförbar med skikten längre ned på samhällsstegen. Idag visar den noggrannare analysen att även bland de mycket rika är löneinkomster för de flesta viktigare än kapitalinkomster. Det enda undantaget är den finansiella eliten.

Pikettys metodiska genomgång av den historiska fördelningen av förmögenheter, löneinkomster och kapitalinkomster mellan olika grupper leder fram till hans centrala slutsats: marknadsekonomin tenderar att öka de ekonomiska skillnaderna – inte att utjämna dem. Undantagen bekräftar regeln. Fram till första världskriget ökade klyftorna och de rika blev allt rikare. Det var de båda världskrigen med omfattande förstörelse, hög inflation, skattehöjningar, nationaliseringar av företag, förlorade rikedomar i nyligen självständiga kolonier och statsbankrutter som minskade skillnaderna. Det var 1900-talets kriser som bröt utvecklingen mot alltmer av ekonomisk polarisering.

I Västeuropa hindrade den höga tillväxten efter kriget klyftorna från att öka igen. Piketty tolkar denna framgångsperiod, som i Frankrike kallas ”les trente glorieuses” och framstår som en ovanligt sorglös del av historien, som en ganska självklar konsekvens av krigets förstörelse. Tillväxten innebar att länderna tog igen det gap i produktionen som skapats av kriget – när den processen var färdig minskade tillväxten igen. Samtidigt började klyftorna återigen att öka.

Före första världskriget innebar den stora tillväxten av både befolkning och produktion i USA en mindre ojämn förmögenhetsfördelning än i Europa. Den effekten finns kvar i Amerika, men den får idag betydligt mindre genomslag än tidigare.

Piketty menar sig kunna avvisa Simon Kuznets idéer från 1950-talets USA. Kuznet var en av pionjärerna när det gällde att analysera stora mängder ekonomisk statistik. Hans slutsats var att växande välstånd på sikt skulle minska klyftorna och skapa ett mer meritokratiskt samhälle. Piketty menar att senare analyser visat att Kuznets teorier inte håller. Hans underlag var alltför begränsat och ledde resonemanget fel.

Författarens slutsats är att vi är på väg att återigen få ett samhälle där de ekonomiska skillnaderna är radikalt större än vi vant oss vid. Tillväxten ligger normalt inte på mer än någon procent per år. Efterkrigstiden var ett undantag – liksom den höga tillväxten i Östasien under senare år. Det har i båda fallen handlat om länder som varit på väg att komma ikapp sin omvärld. När processen är avslutad sjunker tillväxten tillbaka till mer normala nivåer. Med så låga tillväxtsiffror, kombinerade med en stabil eller sjunkande befolkning, kommer Västeuropa att präglas av hög avkastning på kapital och ökade förmögenhetsklyftor. Risken är att klyftorna skapar motsättningar som blir svåra att hantera – vi kommer till slut att få klyftor som är ännu större än de som fanns under tiden före första världskriget.

Pikettys recept för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle är omfördelning genom beskattning, helst i form av en global skatt på förmögenheter. Tillsammans med kollegan Emmanuel Saez har han argumenterat för arvsskatter på 60 procent i Frankrike och USA. Idag ligger de i USA på 40 procent på belopp över fem miljoner dollar. Även högre tillväxt genom ökad öppenhet för invandring är något som kan förbättra situationen.

Författaren ser ett samhälle dominerat av ärvda pengar som ett hot. Han menar att även de som verkligen vill värna marknadsekonomin borde se problem i en situation där gamla förmögenheter får en allt större betydelse i jämförelse med eget arbete och kreativitet. I Jane Austens värld avstår många förmögna helt från att arbeta och försöker istället att gifta sig till mer kapital. I Balzacs Pappa Goriot från 1835 får den unge juridikstudenten Rastignac veta att rätt hustru är en betydligt bättre och säkrare investering än hårt arbete och flitiga studier. Det är till den här världen vi är på väg tillbaka, enligt författaren.

Rädslan för ökade klyftor överskuggar nästan helt de problem som konfiskatorisk beskattning i sig medför. Det är inte bara arv som Piketty vill beskatta mycket hårt. De flesta är överens om att det får allvarliga konsekvenser för tillväxt och välfärd. Viljan att riskera ekonomins skapande kraft rimmar illa med författarens kloka ord om att lära av historien.

Två stödargument för klassiskt liberala lösningar – lägre skatter och friare marknader – som ett bättre sätt att hantera de klyftor som förvisso finns, är att dessa kräver färre ingrepp i ekonomin och mindre internationell samordning. Globala skatter är knappast en realistisk lösning, oavsett om de skulle vara önskvärda eller inte. Det kommer knappast att vara möjligt att förverkliga idén inom överskådlig tid. Ett stort problem skulle dessutom vara att skapa ett väl fungerande system för att hantera de enorma summor som ett sådant system skulle omfatta.

Le capital au XXIe siècle är en mycket läsvärd bok, skriven på en lättillgänglig och bitvis riktigt underhållande franska. Läs den. Thomas Piketty för sitt resonemang på ett pedagogiskt och övertygande sätt. Analysen är metodisk och har plats för invändningar och omvägar via andra ekonomer, som hanteras med respekt även om deras argument nedmonteras. Det är inte konstigt att professorn på EHESS i Paris har blivit en populär gäst i franska medier.

Även den som inte låter sig övertygas av författarens i grunden pessimistiska syn på marknadsekonomiernas framtid fördjupar sina kunskaper på ett sätt som få andra böcker kan erbjuda. Det ligger mycket i författarens engagerade plädering för att lägga mer energi på att studera verkligheten och faktiska siffror innan ekonomiska slutsatser dras. Det kräver mer tid men resulterar för det mesta i betydligt bättre politik.