Medryckande om Konstantin den stores trassliga liv

Konstantin den store (272–337 e.Kr.) gjorde inte bara romarriket kristet. Han tog också livet av sin fru Fausta genom att koka henne levande. Fausta var hans andra hustru och dotter till kejsar Maximianus. Hon giftes med Konstantin för att befästa tetrarkin, då det romerska riket styrdes av fyra kejsare, ansvariga för varsin del av riket. Diocletianus införde detta fyrkejsar­rike 293, vilket satte punkt för romarrikets stökiga 200-tal, och det upplöstes inte formellt förrän 324, då Konstantin gjorde sig till ensam romersk kejsare.

Samma år fick Fausta den ärevördiga titeln Augusta. Redan 326 försvinner hon från historien, enligt källor dödad av ett överhettat bad. Som mordmetod är detta unikt i den antika historien.

Om detta drama berättar Allan Klynne i biografin Konstantin den store. Roms förste kristne kejsare. Det är på intet vis den enda familjetragedin eller burleska anekdot som förtäljs, Konstantin hade enormt trassliga relationer och släktingar. Klynne berättar naturligtvis även om de mer konventionellt viktiga händelserna i Konstantins liv, som att han legaliserade kristendomen 312. Han grundade 330 staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul), som blev centrum för det östromerska riket som varade i tusen år, betydligt längre än det gamla Rom. Klynnes bok är tänkt att sammanfalla med jubileet för konciliet i Ni­caea år 325. Där fastställdes bland annat treenighetsläran och nicenska trosbekännelsen, som än idag är den grund på vilken den absoluta majoriteten av kristna samfund vilar.

För att återvända till de smaskigare bitarna av Konstantins liv så avrättades hans äldste son Crispus år 326 på sin fars order. Den exakta anklagelsen mot honom är osäker, eftersom de samtida källorna är mycket knapphändiga, men senare berättas det att han avrättats på grund av en relation med sin styvmor Fausta.

Crispus hade innan dess en mycket illuster karriär, hans militära framgångar hyllades i en bevarad panegyrik och han var konsul minst tre gånger. Det är sålunda förbryllande att han så snabbt avpolletterades.

Eusebius, som var samtida med dessa händelser och skrev ett slags panegyrisk biografi över Konstantin, nämner varken Crispus eller Fausta. Det är först i senare källor mot slutet av 300-talet som det berättas att Fausta drev Konstantin till mordet på Crispus i dynastiskt maktspel. Det uppges vidare att Konstantins mor Helena, sedermera helgonförklarad för att ha letat reda på Jesu kors, sörjde Crispus så djupt att kejsaren straffade Fausta genom att låta döda henne i ett hett bad. Kyrkohistorikern Philostorgius på 400-talet hävdar att Konstantin påträffade henne och Crispus på bar gärning och därefter lät avrätta henne. Men i Zosimus Historia Nova (500-talet) anklagas Crispus för att ha förgripit sig på sin styvmor. Helena reagerade med förtvivlan, vilket fick Konstantin att, under sken av tröst, döda Fausta i ett överhettat bad. Konstantins mor får alltså del av skulden. Zonaras (1100-talet) berättar en annan variant, att Fausta var förälskad i Crispus, men när han avvisade henne beskyllde hon honom för försök till våldtäkt. Konstantin lät då avrätta sin son, men när sanningen uppdagades dödade han också sin hustru. Den variationen av berättelsen är dock misstänkt litterärt färgad, med sina paralleller till Euripides Hippolytos.

En återkommande detalj i berättelserna är ändå badet. Klynne spekulerar, likt en del andra forskare före honom, att det är fråga om en me­di­cinsk abort som gick fel. I en antik gynekologisk text beskrivs fosterfördrivning med hjälp av badkurer och vissa dekokter. Dock, tanken att Fausta avlidit till följd av en abort tillskriver henne något slags skuld. Här kunde det vara på sin plats att bringa något mera reda i myterna.

Fausta får dock sin revansch, hennes tre söner blev kejsare i tur och ordning. Även döttrarna nådde framgångar. Helena blev hustru till kejsar Julianus Avfällingen, och även Constantia genomgick politiska äktenskap och lyckades i senare tradition bli föremål för en medeltida helgonkult (samt ett tjusigt mausoleum i Rom).

Julianus Avfällingen är en högintressant kon­trast till Konstantin. Han blev kejsare 360, när Konstantins söner alla gått hädan, och är den som gjorde det sista enhetliga försöket att be­vara romarriket icke-kristet. Julianus var inte bara en god härförare och religionsivrare, han var även filosof och författare, och turligt nog finns flera texter av honom bevarade. Bland dessa finns satiren Caesares (Kejsarna), där härskarna från fordom gnabbas om vem som var den bäste. I den framställs Konstantin som fåfäng, slösaktig och framför allt moraliskt tvivelaktig, i och med att han givit sig åt kristendomen. I ett annat av Julianus verk kan man läsa om att just Faustas nobla sinne saknade motstycke hos andra kvinnor.

Efter att Fausta hade avrättats eller på annat sätt försvunnit ur historien gifte Konstantin aldrig om sig. Kejsaren och kejsarmodern Helena var nu imperiets två främsta, hon kallades augusta på mynt som komplement till hans augustus. Zosimus, som skriver sin historia hundratals år senare, hävdar att Konstantin drevs till kristendomen av skuld. De hedniska prästerna förklarade att hans gärningar var för fruktansvärda för att förlåtas, och därför fick han vända sig till den nya religionen. Det är en bra historia, men inte sann. Konstantin var kristen sedan flera år tillbaka, vilket även var känt, bland annat genom kyrkomötet i Nicaea. Dock, den damnatio memoriae som den tidigare hyllade arvingen och augustan utsatts för måste ha väckt uppseende och kanske betraktats som en orsak till kejsarens anmanande av kristendom. Helena beger sig cirka 326 på en pilgrimsfärd till det heliga landet, något som skulle kunna antyda en skuldmedvetenhet kring Faustas död, vilket källor antyder.

De skrivna källorna är alltså problematiska, de kristna vill gärna hylla sin välgörare, och motreaktionen mot kristendomen säger något annat. En av de källor Klynne skickligt dissekerar är Historia Augusta, kallad Kejsarhistorier på svenska, som sällar sig till motreaktionen. Det är en samling biografier över romerska kejsare och pretendenter som påstår sig vara författade sent 200-tal eller tidigt 300-tal av sex författare men som med största sannolikhet är skrivna av en enda person cirka år 395. De kejsare som behandlas av verket är de som verkade mellan cirka 117 och cirka 285, det vill säga före Konstantin. Verket är fullt av skabrösa anekdoter, uppdiktade brev och tendentiösa satirer. Historia Augusta är ett minfält för den som söker renodlade fakta men en guldgruva för den litterära humoristen.

Skildringen av tonårskejsaren Heliogabalus (218–222), romarrikets mest utsvävande härskare, har dock ofta tolkats som en satir över Konstantin. Likheterna är utan tvivel slående, varav några få kan nämnas här. Båda hade en dragning till det monoteistiska, Heliogabalus införde sin gud Elegabal som ensam gud i Rom, såsom Konstantin den kristne guden. Båda hade stora byggprojekt och befann sig gärna annorstädes än i Rom, båda var behäftade med slösaktighet med statliga medel och deras starka band till sina mödrar framhävdes av dem själva och av historieskrivare.

Slutklämmen i biografin riktar sig dessutom direkt till Konstantin, i en dedikation till kejsaren som förespeglas vara skriven tidigt 300-tal men, som sagt, tillkom mycket senare.

Konstantins införande av kristendomen var alltså inte definitivt och avgörande. Den icke-kristne Julianus kunde bli kejsare och i det faktiskt försöka rentvå Fausta, vad det verkar. Och även efter att Avfällingen ersatts med en kristen härskare och den religionen blivit den dominerande kunde antikristet häcklande av Konstantin skrivas vid sekelskiftet 400.

Klynne skriver flyhänt och medryckande om Konstantins historia och eftermäle. Han hanterar den arkeologiska evidensen med stor skicklighet. Tyvärr är bokens få bilder i svartvitt. Det är synd då det finns otaliga konstnärliga avbildningar av Konstantin, såväl från hans samtid som senare, som gärna hade fått återges och diskuteras. Exemplet Fausta får illustrera svårigheterna i att berätta om Konstantin, med hundratals år av tolkningar och förvanskningar, och att Klynne genomfört det framgångsrikt.