När författarna fick en marknad

Poesin, publiken och pengarna är titeln på Henrik Dalgards studie över tre svenska romanförfattare från 1800-talets första hälft, Carl Jonas Love Almqvist, Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer. Boken belyser dels hur dessa författare i sina verk skildrade en framväxande borgerlig, kapitalistisk värld och dess värderingar, dels hur deras egen författargärning var ett uttryck för denna omvälvande samhällsförändring, inte minst framväxten av en stor och öppen marknad för brett konsumerad skönlitteratur.

Bokens centrala parti består av närläsningar av ett par romaner av respektive författare. Det är berikande läsning. Det är roligt att dessa författarskap får en sådan uppmärksamhet. Även om Flygare-Carlén och Bremer tillhör klassikerna hamnar de, till skillnad från Almqvist, ofta lite i skymundan jämfört med det sena 1800-talets och 1900-talets stora svenska författare. Henrik Dalgard lyfter på ett intressant sätt fram det idémässiga innehållet i romanerna. Han är en uppmärksam läsare och lyckas levandegöra författarskap som kan verka avlägsna och främmande.

Recenserad bok

Poesin, publiken och pengarna. Hur romanen gav kapitalismen en mening

Henrik dalgard

Timbro förlag (2025)

Dalgard pekar också på flera intressanta teman i de romaner han läst. Framför allt blir det en skildring av vilka värderingar den framväxande och alltmer självsäkra medelklassen tillskrivs i romanerna. Detta utgör bokens kärna och största del och är också det som är bäst i boken.

Boken bygger på en universitetsuppsats Dalgard har skrivit, vilket han också är öppen med. Tyvärr skiner det igenom. Dispositionen är ganska akademisk; boken hade gärna fått gå rakare på läsaren. Särskilt i de inledande delarna är boken språkligt lite svag. Den osäkra språkbehandlingen leder också till en något famlande redogörelse. Boken hade alltså mått bra av att stramas upp.

Ett par exempel från bokens första delar: i inledningen beskriver Dalgard hur det tidiga 1800-talet ledde till en förändrad bokkonsumtion med orden: ”Därtill hade flera sammanhang, som tidigare kontrollerats av politiken eller aristokratin, kommersialiserats och börjat präglas av en marknadsmässig logik. Ett sådant exempel var bokutgivningen.” Det är språkligt valhänt och en rätt så grov förenkling; bokutgivning har alltid haft en kommersiell aspekt, även om det är riktigt att 1800-talet radikalt förändrade bokmarknaden. (Den brittiske historikern Andrew Pettegree har skrivit flera intressanta böcker om bokproduktionens äldre historia och marknad.)

På ett annat ställe skriver han: ”Ett tydligt exempel på den utvecklingen är hur ordet heder förändrades. I gamla aristokratiska miljöer åsyftade heder att komma från den rätta familjen med ett fint adelsvapen på väggen. Heder var att rida ut i krig för att försvara sin ätt eller att utmana den man som förolämpat sin fästmö på duell.” Det är återigen en lite konstig förenkling.

Trots ett ganska gediget arbete, särskilt i de centrala delarna, kommer man slutligen därmed inte ifrån en känsla av att Dalgard inte riktigt har bottnat. Den rent analytiska delen framstår som grundare än den nog egentligen är, diskussionen om vilka slutsatser man kan dra är för snabbt överstånden, ramverket blir otydligt. Under läsningen får man stundtals intrycket att målsättningen med boken skiftar från kapitel till kapitel. Det är synd, för det hade nog gått att undvika. Man hade önskat att Dalgard varit lika rigorös i diskussionen om det teoretiska, analytiska ramverket som han är i läsningen av romanerna han satt under lupp, inte släppt taget så snabbt utan låtit diskussionen få breda ut sig mer. Det är sagt med en varm förhoppning om att Dalgard måtte skriva mer inom samma intressanta gebit – men mer rigoröst.