När Norrmalm tog över Stockholm

Norrmalm i Stockholm blev under 1800-talet en smältdegel för det moderna stadslivet och den nya arkitekturen i Sverige. Hit kom impulser från industrialismens Storbritannien och från kontinenten. Här fick den nya tidens tekniska innovationer tidigt fäste som järnväg, telefoni och elektricitet.

På Norrmalm fanns redan den gamla aristokratin, som nu fick sällskap av det framväxande borgerskapets affärsfamiljer. De uppförde magnifika privatbostäder, kontor, hotell, varuhus och nöjesetablissemang, som blev ett nav för nya umgängesvanor i en växande och alltmer dynamisk huvudstad.

Arkitektur- och konsthistorikern Fredric Bedoire målar i sin nya bok ett detaljerat panorama över 1800-talets Norrmalm. Vi får både se Norrmalm i ett fågelperspektiv och stifta bekantskap med individuella öden. Resultatet är en bred skildring av samhället.

Den modernitet som Bedoire utgår från ska inte förväxlas med 1900-talets modernism. På 1800-talet handlade moderniteten om ny teknik, nya bekvämligheter och en allmän framåtanda som gradvis ersatte en äldre ordning. Till exempel kom medeltidens skråväsen och ståndsriksdag att ersättas av näringsfrihet och tvåkammarriksdag via liberala reformer i mitten av 1800-talet.

Stadsholmen hade alltid varit Stockholms cent­rum, men under 1800-talet försköts centrum till Norrmalm, samtidigt som Stadsholmen skiftade identitet och med tiden blev ”Gamla stan”.

På Norrmalm fanns redan en rutnätsstad med ursprung i 1600-talet, vilket Bedoire behandlar i sin tidigare bok Stormaktstidens Norrmalm. Men under 1700-talet hade stadsdelen stagnerat. Flera av de pampiga adelspalatsen var ombyggda till hyresbostäder och andra ändamål. Mot slutet av 1700-talet kom början till ett uppsving med Gustav III:s monumentalbyggnader vid dåvarande Norrmalmstorg (senare Gustav Adolfs torg): Operahuset och prinsessan Sofia Albertinas palats (idag UD). Samtidigt uppförde ätten Bonde ett storslaget palats i kvarteret Rosenbad, som bidrog till att försköna miljön längs Strömmen.

Under första hälften av 1800-talet ömsade Norrmalm försiktigt skinn. En bidragande orsak var de invandrade affärsmän som efter Napoleonkrigen slog sig ned i Stockholm och etablerade en ny tids konditorier, schweizerier och hotell på nedre Norrmalm. Bedoire har även i tidigare forskning förtjänstfullt lyft fram de judiska företagarnas roll i den urbana utvecklingen.

På Drottninggatan 3 skapade Abraham Behrens år 1832 Stockholms första moderna resandehotell för en exklusiv målgrupp, Hôtel Garni. Hösten 1839 invigdes huvudstadens förnämsta promenadstråk på själva Norrbro med en länga fashionabla butiker. Där inrymdes bland annat Adolf Bonniers bokhandel, Josef Lejas galanterihandel och Ferdinand de la Croix’ konditori. Här flanerade finanseliten, adeln, konstnärer och teaterfolk – alla som ville se andra och själva synas. Basaren revs 1904 i samband med bygget av Riksdagshuset. Men stora delar av Norrmalm var fortfarande outvecklade, med osunda förhållanden, otjänligt vatten och återkommande farsoter, som den svåra koleraepidemin 1834.

Ett kapitel ägnas åt de så kallade bondkvarteren norr om Hötorget. Idag är det nästan bara torgets namn som påminner om den tid då bönder kom hit för att göra affärer och övernattade med sina varor och hästar. Här låg oreglerade kvarter med låga trähus, lummiga gårdar och livlig kommers. Med tiden blev bondkvarteren nedslitna och förknippades med kriminalitet, men detta var först i slutet av 1800-talet efter järnvägens tillkomst och under den stora folkökningen då denna del av Norrmalm lockade ett nytt klientel.

Från mitten av 1800-talet började Stockholm utvecklas i ett högre tempo, vilket satte avtryck i en alltmer storstadsmässig bebyggelse. Det triangelformade Brunkebergstorg blev en ny tummelplats i staden.

Som det första byggnadsprojektet i stor skala märks Hôtel Brunkeberg, uppfört 1837–1842. Det var då den näst största byggnaden i Stockholm efter Kungliga slottet. Hotellet inrymde resanderum, men även butiker, kafé och hyreslägenheter. Där ligger idag Celsings riksbankshus.

Strax intill uppförde konditorn Ferdinand de la Croix sina salonger, med kafé, festvåning och hotellrum. Vid torgets östra sida byggde modehandlaren Johan Fredric Folcker sitt hus, en uppvisning i parisisk modernitet, ritat av den nydanande arkitekten Georg Theodor Chiewitz. Folckerska huset fick värmeledningsrör som leddes från ugnar i källaren och våningarna hade indraget vatten från brunnen på torget.

Den ekonomiska utvecklingen sammanföll med en rad reformer som skapade tillväxt: aktiebolags­lagen, moderniserat bankväsen, slopade tullar, näringsfrihet och investeringar i järnväg. Denna utveckling banade väg för Norrmalms särställning som kommersiellt och kulturellt centrum.

Förutom de privata etablissemangen, som blev allt fler, tillkom också offentliga institutioner som Konstakademien vid Fredsgatan, Vetenskapsakademien vid Drottninggatan och Nationalmuseum på Blasieholmen, som från början även inrymde Livrustkammaren och Historiska museet. I Kungsträdgården arrangerades 1866 den första större konst- och industriutställningen i Sverige. Sammanbindningsbanan och Centralstationen invigdes 1871 och var en symbol för Norrmalms nu självklara position som huvudstadens centrum.

Institutionsbyggandet tas upp i ett särskilt kapitel, och man slås av det stora antalet – ett trettiotal bara på Norrmalm under perioden 1840–1890. De kom till som en följd av det alltmer differentierade samhället. Några av byggnaderna är försvunna genom brand eller rivning, men många är också bevarade, förutom de ovannämnda även bland annat den praktfulla synagogan, Sällskapets hus, Borgerskapets änkehus, Kungliga biblioteket, Musikaliska akademien och Norra latin.

Den mest framträdande privatbostaden från 1850-talets högkonjunktur var grosshandlaren Alexander Barclays villa vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan 14. Arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander ritade ett palatsliknande hus med anglosaxiska drag. Senare beboddes Barclayska huset av Stockholms ledande finansman, André Oscar Wallenberg. Villan revs 1914 och ersattes av Livförsäkringsbolaget Thules huvudkontor.

Det är en stor förtjänst att Bedoire lyfter fram denna exklusiva värld med ett rikt bildmaterial av fotografier och målningar ur privat ägo. Men det betyder inte att han nonchalerar samhällets skuggsida. I boken möter vi också de fattiga och de prostituerade. Norrmalm var inte en drömvärld för alla, utan där fanns också trångboddhet och social misär.

Bedoire påminner oss också om att det var på Norrmalm som arbetarrörelsen första gången synliggjordes i stadsbilden. Högt upp på Malmskillnadsgatan uppfördes till exempel Stockholms arbetareförenings monumentala byggnad 1880–1881, dock riven redan på 1920-talet för bygget av Norra Kungstornet. Andra byggnader var Folkets hus och Stockholms arbetareinstitut, rivna även de.

Paradoxalt var det Norrmalms alltmer storstadsmässiga puls som fick näringslivets elit att vilja röra på sig. Mot slutet av 1800-talet växte nya exklusiva bostadsområden fram i förnäm avskildhet, Villa­stan och Östermalm. Paradstråket Vasagatan tog dock form med en rad högklassiga fasader, många av dem borta idag.

När man bläddrar bland bokens många intressanta bilder är det inte minst den försvunna staden – och den stad som kunde ha varit – som upptar tankarna. Det trånga, täta och levande Norrmalm utplånades till stor del under Klararivningarna i mitten av 1900-talet. Bedoire fick själv som ung museiman i uppdrag att dokumentera förödelsen. Han kunde många gånger konstatera att 1600-talets murverk fanns bakom yngre fasader.

Även då, i mitten av 1900-talet, var motivet att skapa förnyelse och framåtskridande. Men livstrådarna klipptes och den nya stadsbilden blev på många sätt kall och död när trafikleder och kolossala affärs- och kontorshus ersatte den myllrande, historiska stadsväven.

Det gamla Norrmalm, en gång modernitetens högborg, kan vi därför främst uppleva i böckernas värld. Och med Fredric Bedoire som ciceron får vi en fullödig kulturhistorisk skildring som lyfter fram många bortglömda och okända sidor av huvudstadens historia.