När Tsarryssland fördrev muslimer

De olympiska spel som gick av stapeln i ryska Sotji 2014 var de dyraste som någonsin hade arrangerats. Men trots att staden invid Svarta havet för en stund stod i världens blickfång, var det få som diskuterade de fruktansvärda händelser som inträffat där exakt 150 år tidigare – händelser som är intimt förknippade med att Sotji idag överhuvudtaget tillhör Ryssland.

Tsarrysslands expansion söderut, mot det kaukasiska bergsmassivet, pågick under lång tid. Det var knappast någon lätt kampanj, eftersom de olika folkgrupperna i regionen, varav de flesta var muslimer, gjorde hårt motstånd. Kriget mot Ryssland formulerades stundvis som ett jihad eller ghaza – ett heligt krig. Detta motstånd mot den ryska överhögheten har skildrats i bland annat Leo Tolstojs kortroman Hadji Murat, och skulle långt senare komma att inspirera science fiction-författaren Frank Herberts Dune-serie.

Mest brutalt blev det just i trakterna kring ­Sotji, i området Tjerkessien. Mellan 1862 och 1864 brände och plundrade ryssarna byar, massakrerade deras invånare och fördrev överlevarna. När ryktet om deras framfart nådde samhällen längre söderut tog även befolkningen där till flykten – vilket just hade varit den ryska planen. Runt en halv miljon tjerkesser flydde över havet till Osmanska riket.

Men flyktingvågen från Kaukasus slutade inte där. Under de följande decennierna skulle många tjetjener, osseter, abchazer och andra folkgrupper ge sig av. Totalt var det ytterligare runt 200 000 muslimer från norra Kaukasus som migrerade till det intilliggande imperiet. Trots att de alla kom från samma ganska lilla område, inrymde flyktingströmmen en mängd olika folkgrupper, som talade vitt skilda språk från fyra olika språkfamiljer.

Vad hände då med dessa människor? Om detta handlar Empire of Refugees, skriven av Vladimir Hamed-Troyansky, forskare vid University of California, Santa Barbara. I denna ambitiösa studie, byggd på ett rikt, flerspråkigt källmaterial, kartlägger författaren flyktingströmmarna från Kaukasus, hur det osmanska styret bemötte dem och hur imperiet formades av den demografiska förändringen.

Efter att flyktingströmmarna från Kaukasus började var sultanatet snabbt med att upprätta system för mottagandet. Eftersom sultanen gjorde anspråk på titeln kalif, den muslimska världens högsta ledare, upplevde det osmanska styret sig ha en skyldighet att erbjuda skydd till muslimer i nöd från när och fjärran. De generösa ambitionerna matchades dock inte alltid av ekonomiska resurser; när mängder av kaukasier började dyka upp på de osmanska kusterna var den första perioden ofta miserabel, med svält och sjukdom i flyktingströmmens spår.

Flyktingvågorna kom även att förändra en annan, mörkare del av imperiets ekonomi. Många av flyktingarna från Kaukasus hade med sig sina slavar, vilket ledde till en plötslig utbudschock på den osmanska slavmarknaden just som tankar på slaveriets avskaffande hade börjat vinna mark i imperiet. När priserna på de sedan länge högt eftertraktade kaukasiska slavarna sjönk blev slavägande tillgängligt för fler, och opinionen i frågan svängde.

Hamed-Troyansky tar upp bosättningen av flyktingar i tre separata, geografiskt uppdelade kapitel: Balkan, Levanten och Anatolien. Här är det särskilt intressant hur den osmanska statsapparaten använde flyktingarna som ett redskap för att förstärka kontrollen över imperiet. Särskilt i Levanten och Anatolien byggdes bosättningar på mark som annars huvudsakligen användes av nomader, svårare att kontrollera och, förstås, beskatta. Tanken var att de nytillkomna flyktingarna skulle arbeta som jordbrukare, och därmed dels tjäna som en typ av interna gränsvakter, dels också som inspirerande exempel för nomaderna så att även de kunde slå sig ner och skapa mervärde åt imperiet. Detta skapar en komplicerad bild av flyktingarna, vilkas eget hemland tagits i anspråk av ryska bosättare, och som nu själva ofta tvingades bli bosättare på andras mark. I Levanten kom vissa kaukasiska samhällen dock att blomstra när Hejazjärnvägen, som kopplade samman Damaskus med Medina, färdigställdes. En av stationerna längs järnvägen var byn Amman, anlagd av tjerkessiska flyktingar, som snabbt växte i och med den plötsliga närheten till en storstad som Damaskus. Idag är Amman huvudstad i det självständiga Jordanien, och än idag tjänstgör ett särskilt tjerkessiskt garde som den jordanske kungens livvakter.

Den typ av social ingenjörskonst som Osman­ska riket ägnade sig åt med bosättningen av flyktingar fanns också i Ryssland, och var egentligen själva anledningen till flykting­­vågorna. Den ryska armén var misstänksam mot muslimerna i Kaukasus inte bara för deras motståndskraft; de sågs också, på grund av sin religion, som potentiella femtekolonnare som kunde gå Osmanska rikets ärenden. För att säkra gränserna var det viktigt att ersätta de suspekta befolkningarna där med ryssar, eller åtminstone ortodoxt kristna. Liknande attityder, fast vice versa, fanns från Istanbul gentemot de kristna armenierna som bodde på gränsen mot Ryssland.

Hamed-Troyansky identifierar detta tankegods som flyktingvågens centrala arv: att en stat kunde förflytta obekväma folkgrupper för att omforma demografin efter behag. Detta skulle fortsätta i större skala, med en rad befolkningsutbyten på Balkan i början av 1900-­talet, folkmordet på armenier och andra kristna grupper i Osmanska riket, och det senare befolkningsutbytet mellan Turkiet och Grekland på 1920-talet. Under Sovjettiden skulle även Stalin ta metoden till sig, och förflytta hela folkgrupper han såg som suspekta till Central­asien. Än idag tycks denna instrumentella syn på människor leva kvar, som när Donald Trump och Benjamin Netanyahu började diskutera tvångsförflyttning av alla palestinier från Gazaremsan.

Erfarenheten av exil omformade även flyktingarnas förståelse för sig själva. De många olika folkgrupperna, med sina mängder av språk och lokala kulturer, skapade genom sitt flyktingskap en kollektiv identitet som just kaukasier. Hamed-Troyansky exemplifierar med hur äktenskap mellan personer från olika kaukasiska grupper, otänkbart i hemlandet, nu blev accepterat. Under Osmanska rikets sista år formerades denna identitet än mer, genom tidningar, sällskap och skolor.

Detta identitetsbygge fick dock ett abrupt slut i och med imperiets fall och det moderna Turkiets utropande. Den nya republiken drev en hård assimilationspolitik, och gruppen gick från att vara kaukasier och osmanska medbor­gare till att helt enkelt ses som ”kaukasiska turkar”. De kaukasiska språken, som under imperiets sista år också hade börjat få en skriftlig tradition, tystades under den statliga kampanjen ”Vatandaş, Türkçe konuş!” (”Medborgare, tala turkiska!”). På så vis delar flyktingarnas ättlingar sin erfarenhet med Turkiets många andra minoriteter, som först på senare år har fått viss upprättelse vad gäller kulturella rättigheter.

Empire of Refugees belyser en del av histo­rien­ som ligger precis i skärningspunkten mellan Ryssland och Mellanöstern. Att förstå de två regionernas delade historia är kanske viktigare idag än någonsin. Även om jag önskar att författaren hade kostat på sig att utförligare diskutera vissa av sina argument, är boken ett både viktigt och ett välskrivet bidrag till historieskrivningen om Osmanska rikets sista århundrade.

Och man ska förstås inte tro att migrationen bara hör historien till: ättlingarna till de kaukasiska flyktingarna befolkar än idag Turkiet och delar av Mellanöstern. Under kriget i Syrien flydde vissa av dessa ättlingar tillbaka till sina anfäders hemland i dagens Ryssland. Trots att över 150 år har gått sedan den etniska rensningen av Tjerkessien, har dock Ryssland ännu inte velat ta något ansvar för händelserna. Detta har blivit en viktig del av den opinionsbildning i den tjerkessiska diasporan som lobbar för att massakrerna ska erkännas som ett folkmord. Med tanke på dagens ryska styre känns en sådan omvärdering av historien mycket långt borta.