Över alla hinder

Det har varit ett bra år för Emmanuel Macron. Han har trots ett betydande motstånd lyckats driva igenom viktiga reformer inom ekonomi och arbetsmarknad. Skatterna har sänkts och många saker har blivit enklare. Samtidigt som det franska samhället har många positiva sidor, har det länge också varit fullt av en byråkrati och en vurm för blanketter som för en nordbo framstår som både korkad och irrationell. Det har blivit bättre med Macron. Han har dessutom gett Frankrike en mer framskjuten plats på den internationella scenen. Macron har talat med alla och ibland dessutom gjort det på ett ovanligt rakt och tydligt sätt. Det var inte självklart att bjuda in Putin till Versailles eller Trump till paraden på 14 juli 2017.

Macrons reformer har mött mindre motstånd än väntat. Dels har det folkliga missnöjet med sedan länge nödvändiga moderniseringar av statsapparaten inte varit djupt förankrat, dels har motståndarna ännu inte hämtat sig från det politiska systemets kollaps under våren och sommaren 2017. Strejkerna har inte fått en omfattning som på allvar hotar presidentens reformagenda, vare sig under den första hösten eller under vårens hårda konfrontation om förändrade arbetsvillkor för personalen vid statsjärnvägarna, SNCF.

Även Macron har backat, men inte alls i den utsträckning som varit det normala i fransk politik. Frånvaron av kapitulationer inför protesterande medborgare – det är det nya med Macron, inte libertarianska reformer eller ett grundläggande ifrågasättande av statens roll i samhället. Han gör faktiskt det han sagt att han ska göra.

Macrons nystartade parti visade sig kunna ta hem även majoriteten i parlamentet. Det var bara senatsvalet senare på hösten som blev en besvikelse. Vilket å andra sidan kan förklaras av att senaten väljs indirekt av lokala förtroendevalda, och där fanns mycket få företrädare för presidentpartiet La République en Marche. Republikanerna strider mest inbördes, Jean-Luc Mélénchons parti längst ut till vänster förlorar på sin ledares egocentricitet och Nationella alliansen – tidigare Nationella fronten – har inte hämtat sig från de förnedrande nederlagen i både president- och parlamentsvalet.

Macrons nya organisation var tänkt att bli något mycket mer än ett vanligt parti. Det skulle vara en gräsrotsrörelse med stort inflytande för både medlemmarna och medborgarna. Så har det naturligtvis inte blivit. Ett hundratal medlemmar hoppade av redan i november i protest mot centralstyrning och att för mycket makt hamnat hos de gamla politiker som anslutit sig till presidentens parti. Alltså just de grupper som LREM skulle utgöra ett djärvt, nytt och basdemokratiskt alternativ till. Kongressen i Lyon präglades av diskussioner om flera ledande företrädares dubbla roller inom både regeringen och rörelsen. Antalet aktiva har minskat betydligt sedan segerkvällen vid Louvren i maj 2017.

Ett annat problem är Bryssel och Berlin. Macron tror på EU och vill ge Bryssel både mer makt och mer pengar. Här har han knappast något starkt folkligt stöd, även om det franska EU-motståndet är dåligt organiserat i och med att Marine Le Pen och hennes meningsfränder är vingklippta. I Tyskland är stödet ännu svagare, här bedriver främst AfD men även CSU ett ständigt krypskytte mot EU. Man har tröttnat på att städa upp efter andra länders ansvarslösa köpfester. Följden blir att Macron får ännu svårare att övertyga tyskarna än sina landsmän om behovet av omfattande reformer. Det osäkra politiska läget i Berlin underlättar inte processen. I Tyskland står fransk ekonomisk kompetens inte högt i kurs, även om Macrons entusiasm har fått pluspoäng inom främst SPD.

Trots att det gått riktigt bra har Macron och hans premiärminister Edouard Philippe mycket dåliga opinionssiffror. De ligger båda runt 40 procent. Om det hade varit USA skulle världspressen fyllas av krisrubriker – Trump ligger på samma nivå. Nu handlar det om Frankrikes unge sympatiske president, så det blir inga rubriker, men det stämmer ändå till eftertanke. Hur kommer det att gå med den franska politiska revolutionen om det blir tufft på allvar? Klarar Macron av att jobba i motvind den dag Bryssel trilskas, republikanerna lyckas resa sig från dödsbädden och vänstern lyckas organisera riktiga strejker igen?

Ett sätt att söka ett svar är att backa bandet till presidentvalet och dess förspel. Flera inslag i historien talar för att det kan bli svårt för Macron att bevara sin image som underbarn och sanningssägare. Spåren förskräcker inte, men allt han rört vid har inte heller blivit guld. Man påminns dessutom om det faktum att han vann valet efter det att allt motstånd mer eller mindre hade kollapsat, och med starkt stöd av medierna. Det är ingen bra träning för kommande skarpa lägen, varken i Bryssel eller på Paris gator.

Några av de mer uppmärksammade böckerna om Macrons väg till makten är Cécile Amars La Fabrique du Président och François-Xavier Bourmauds Emmanuel Macron. Les coulissesd’unevictoire. Amar är journalist på vänsterveckotidningen La Nouvelle Observateur och har ett betydligt mer kritiskt perspektiv på Macron och dennes historia. Hon betonar gärna hur det han arbetar för krockar med vänsterns traditionella budskap. Bourmade skriver om politik för högerliberala Le Figaro och tecknar en mer sympatisk bild, inte minst av Macrons relation till företrädaren, François Hollande.

Cécile Amar skildrar en cynisk och självupptagen presidentkandidat. Om han fått en säker parlamentsplats av socialistpartiet, så hade han aldrig ställt upp i eget namn. Han frågade även högern om det möjligen fanns några valkretsar som kunde passa just honom. Amar förnekar inte att Macron är begåvad och brinner för det han tror på, men hon hittar mer pragmatism och egenintresse än presidenten själv vill erkänna. Macron hoppade nästan helt av politiken i besvikelse över att inte få bli minister efter den politiska tjänstemannakarriären. Så snart han sedan fick erbjudandet om att bli ekonomiminister, var han tillbaka igen.

Trots nära relationer till flera vänsterföreträdare inom socialistpartiet pressar Macron på för att partiet bör driva en mer liberal linje. När Hollande, liksom Mitterrand, efter halva sin mandatperiod byter fot och närmar sig Macron, vill denne gå längre och fortare fram. Han lägger en oerhörd energi på att få sina förslag genom parlamentet, trots motstånd inte minst från tidigare allierade. Enligt Amar skulle Macron ha nöjt sig med ytterligare en större proposition om reformer av arbetsmarknaden för att stanna inom socialistpartiet. När Hollande sa nej, valde Macron istället att gå sin egen väg, att successivt bryta med partiet och ställa upp i presidentvalet.

Amar berättar hur Macron i det längsta undviker att bryta med Hollande. Han ger flera gånger svävande, ibland direkt lögnaktiga besked till den man som gav honom chansen att göra skillnad i politiken. Både under och efter tiden med Hollande knyter han band till många av de politiker, både från höger och vänster, som sedan kommer att ansluta sig till hans nya rörelse. Detta agerande stämmer dåligt överens med att han i allmänhet uppfattats som trevlig, öppen, underhållande och tydlig med sina åsikter – även de som avviker radikalt från partilinjen. Det stämmer å andra sidan bättre överens med Amars ord om att vänner för Macron är en förbrukningsvara och att han har uttryckt att det inte finns några regler i politiken.

Ett mer originellt inslag i Amars skildring av Macrons agerande är hans pro bono-engagemang för journalisterna på Le Monde. Den medarbetarstyrda tidningen hade sedan länge allvarliga ekonomiska problem och olika lösningar diskuterades. Macron ställde generöst upp på möten med journalisterna, men visade sig samtidigt vara engagerad av dem som övervägde att ta över ägandet. När detta började bli uppenbart följde en närmast parodisk katt- och råttalek genom korridorer och trappor tills journalisterna tvingades inse att deras hjälpare närmast hade agerat som spion för motparten. Historien vittnar knappast om gott omdöme, snarare om naivitet blandad med övertro på den egna förmågan.

Författarinnan noterar att Macron mycket tydligt deklarerat att om de politiska partierna stått starka, skulle han aldrig ha startat sitt eget projekt. Det förkarar kanske delvis avsaknaden av klara besked i inledningsskedet. Inte ens Macron kunde förutse att samtliga trovärdiga motståndare skulle drabbas av oöverstigliga problem före eller under valkampanjen. Han kunde inte heller veta att François Bayrous liberala MoDem i ett svårt läge skulle fungera litet som en livboj för hans eget projekt.

Amar redovisar förtjust några av valrörelsens riktiga lågvattenmärken. Exempel vars betydelse inte ska överdrivas men som ändå skvallrar om en tendens att gå vilse i verkligheten när det är bråttom och man tror för mycket på sin egen förmåga. En dag var det franska departementet Guyana i Sydamerika en ö. En annan dag beskrevs lågutbildade arbetare i en problemdrabbad region som ”analfabeter”. En annan miss var den lyxiga segermiddagen på La Rotonde i Paris efter framgången i presidentvalets första omgång. Det inbjöd till självklara jämförelser med Sarkozys kritiserade lyxliv och krockade dessutom med stundens allvar – Macron skulle snart ställas mot Marine le Pen.

Bourmaud har en mer positiv syn på sitt studieobjekt. Han ägnar detaljerna mer tid, går djupare och ger inte på samma sätt intryck av att vilja ge igen för ett förräderi. Han har större förståelse för den balansgång mellan lojalitet och svek som Macron ställdes inför när han såg sin möjlighet och samtidigt följde hur allt fler konkurrenter snubblade på sina egna skosnören. Författaren ser inte lika många tecken på cynism eller dubbelspel som kollegan. Han tror att Macron verkligen känner att han har en mission som går ut på att äntligen ge Frankrike de reformer som de flesta grannländer för länge sedan har genomfört.

Han uppfattar inte heller Macron som särskilt rak eller ärlig, men eftersom splittringen var så successiv blir det inte lätt att dra skarpa gränser. Enligt Bourmaud var klyftan till Hollande inte så stor som författarkollegan på Nouvelle Observateur vill göra gällande. De uppehöll kontakten och var väl medvetna om var de hade varandra. Macron behöll kontakterna även med många andra inom PS, som själva övervägde att välja en ny väg efter den kommande katastrofen i presidentvalet.

Bourmaud är också skeptisk till Macrons kampanjinsatser. Kandidaten snubblade betänkligt många gånger på obegåvade formuleringar. Däremot låg han skickligt lågt när konkurrenterna fick problem och vred om kniven i ryggen på dem när det kunde bidra till deras undergång. Han undvek också länge att ge tydliga besked i känsliga frågor, frågor som kunde få väljarna att fundera en gång till. Genom att kampanjen var enormt centralstyrd gick det att behålla locket på längre än vad som hade varit möjligt i ett vanligt parti med förtrondevalda, traditioner och krav på ledningen.

Något som varken Amar eller Bourmaud ägnar tillräckligt stort intresse är den positiva bevakning som Macron fick från de flesta medieföretag. Utan det indirekta stödet hade det varit svårt att driva en presidentvalskampanj på det här sättet. Framförallt var det en hjälp under de veckor då stödet för Macron stagnerade och den självklara segern kunde ha blivit ifrågasatt på allvar. Även rörelsens sätt att fungera hade kunnat bli ett problem redan under valrörelsen, om det hade funnits en vilja att seriöst granska den.

När man ska analysera Frankrikes framtid måste man inte bara komma ihåg att Emmanuel Macron kom till makten efter en exceptionell valrörelse. Man måste också betänka att det var relativt lågt deltagande i de val som presidenten och hans parti vann. Det är färre fransmän än man kan tro som faktiskt röstade på LREM:s kandidater. Flera av reformerna har dessutom drivits igenom med hjälp av konstitutionens berömda paragraf 49.3, som gör det möjligt att undvika omröstningar i parlamentet.

Macron är ingen nyliberal, men han har redan gjort mer nytta än vad alla landets politiker tillsammans har lyckats åstadkomma under många år. Budskapet innehåller dock fortfarande mycket som kan blir svårt att svälja för franska väljare som vant sig vid politisk minimalism. Andra ställer sig frågande till förslag om att minska EU:s import i allmänhet och importen av kött från Sydamerika i synnerhet, liksom till idén om drakoniska straff för så kallade falska nyheter.

Ännu har den nye presidentens förmåga att klara av verklig snålblåst inte prövats. Vi borde hoppas att de tecken på naivitet och självupptagenhet – ingen bra kombination – som kan hittas i Emmanuel Macrons historia inte stjälper det reformarbete som ännu bara har hunnit inledas. Om de istället bidrar till att göra honom till en mer verklighetsnära president, så vore det i huvudsak positivt.

EU blir en svårare nöt att knäcka, inte bara på grund av Bayerns roll i tysk politik. Även det nuvarande ordförandelandet Österrike går numera ofta i takt med de bröder i Öst- och Centraleuropa som ofta protesterar mot reformplaner från mer federalistiskt lagda stater. Om Macron fortsätter med sin mycket uppskruvade EU-retorik, riskerar han ett bakslag som inte bara påverkar Bryssel med omnejd.

Belgien är ett besvärligt land. En annan Emmanuel gick vilse där redan i juni 1815, vilket fick dramatiska konsekvenser för fosterlandet. Det var Napoleons marskalk Emmanuel de Grouchy, som trots kanonmullret från Waterloo valde att ta sig en picknick och lukta på blommorna.