Poeten Robert Frost i nytt ljus

Kort efter presidentvalet i november 1960 blev den 85-årige poeten Robert Frost uppringd av den tillträdande presidenten John F Kennedy. Kunde han tänka sig att framträda med en nyskriven dikt vid installationen den 20 ­januari? Nja, en ny dikt skulle bli svårt, menade Frost men var villig att läsa en äldre dikt som Kennedy också nämnt: ”The Gift Outright” från 1935.

Frost blev därmed den förste diktare som medverkade vid en presidentinstallation. Han var sedan länge USA:s mest kände, läste och hyllade poet. Kennedy var själv en av hans många läsare och brukade avsluta sina tal med slutraden i en av Frosts mest älskade dikter: ”And I have miles to go before I sleep”. Att de båda kom från nordöstra USA och att Frost hade stött Kennedy i valkampanjen och till och med kallat honom ”en puritan från Boston” gjorde säkert också sitt till. Frost var en mästerlig föreläsare och recitatör, en publikdomptör. Vad kunde gå fel?

Fel gick det likväl nästan. När Frost inställde sig medförde han trots allt en nyskriven, ­ganska svulstig dikt som kungör att USA står inför ”a golden age of poetry and power”. Men sol­ljuset var så starkt att Frost inte kunde se orden på papperet och kom av sig. Publiken, inklusive presidentparet, började skruva på sig. Då lade Frost resolut sitt manus åt sidan och deklamerade ”The Gift Outright” ur minnet med klar och kraftfull röst. Den gamle scenräven hade vänt ett hotande fiasko till triumf.

I en ny bok med titeln Love and Need – ett ­citat ur en Frostdikt om två luffare – utnämner kritikern Adam Plunkett situationen till Frosts ”mest offentliga ögonblick”. Han gör det nästan i förbigående, men så är hans syfte heller inte att skriva en konventionell biografi över Frost utan att se Frosts liv och verk som en helhet, vilket antyds i bokens undertitel: The Life of Robert Frost’s Poetry.

Det rör sig alltså inte bara om att skildra de yttre händelserna i Frosts liv och hur de på ett allmänt plan återverkade på honom, utan om att genom en närläsning av brev, essäer, anteckningar i arbetsböcker och inte minst hans dikter avläsa vad man skulle kunna kalla hans inre biografi. Även Frosts familj, vänner och kritiker inbegrips i denna analys av hans liv och hans dikters liv. Samtidigt är det en kritisk granskning av den bild av Frost som har getts i en tidigare, för hans anseende förödande biografi av Lawrance Thompson, Frosts ”vän och angivare”. Detta sker dock inte genom ett frontal­­­an­grepp. I Plunketts bok är Thompson bara en av flera aktörer: bokens centrum är hela tiden den komplicerade Frost och dennes till synes enkla men i grunden mycket komplexa poesi.

Det är en mycket engagerande bok Plunkett har skrivit. Han har sinne för poeten Frosts okynne, mångtydighet och djup och förmedlar en stereo­skopisk bild av privatpersonen Frosts komplicerade natur, även den okynnig och mångtydig och ibland genomkorsad av mörka, depressiva stråk. Han skriver välformulerat, klart och helt jargong­fritt, vilket inte hindrar att man ibland måste läsa långsamt och uppmärksamt: bara så blir de intrikata perspektiv­skiftena i Frosts till synes rättframt enkla ­dikter tydliga.

Det är på sätt och vis paradoxalt. Frost har länge gällt för att vara ”lätt”, till skillnad från sina ”svåra” modernistkolleger T S Eliot och Ezra Pound. Men enkelheten är skenbar. Plunkett visar hur många av Frosts dikter, särskilt de tidiga och mest kända, som ”The Road Not Taken”, rymmer en i dikten outtalad slutsats, medan poängen i de senare dikterna ofta presenteras först för att sedan broderas ut i resten av dikten.

Paradoxer präglade också Frosts person och livshistoria. Han är yankee men föddes i San Francisco 1874; det var först efter faderns tidiga död som han kom till New England, där han sedan var bosatt i stort sett hela sitt liv – och på en lång rad orter som samtliga vårdar hans minne. Han studerade vid ansedda lärosäten – Dartmouth och Harvard – men hoppade av båda eftersom de, sade han, inkräktade på hans intellektuella oberoende.

Istället blev han bonde, men hade svårt att bli tagen på allvar av andra bönder som såg honom som poet, medan poeter betraktade honom som bonde. Däremot gjorde han trots sina okonventionella undervisningsmetoder stor lycka som skollärare och så småningom som professor utan akademisk examen. Det var emellertid inte farmare eller lärare Frost ville bli utan poet. Det visste han tidigt men debuterade inte förrän som 39-åring 1913.

Då hade han sålt den gård hans farfar hade gett honom och med hustru och fyra barn flyttat till England, där han träffade nyskapande poeter som W B Yeats och Pound, som skrev en uppskattande recension av hans första bok. (Långt senare, 1958, gjorde Frost Pound en gentjänst genom att bidra till att denne slapp rättegång för sina propagandainsatser för Mussolini och fick flytta tillbaka till Italien.) Frosts viktigaste bekantskap i England var emellertid den tidigt döde kritikern och poeten Edward Thomas, som han beskrev som ”den ende bror jag haft”. Thomas recenserade Frosts två första böcker (en av dem inte mindre än tre gånger), som utkom i England trots sin innehållsliga förankring i nordöstra USA.

När Frost flyttade tillbaka till USA 1915 hade North of Boston, hans andra brittiska samling, utkommit i USA och i ett slag lagt grunden för hans berömmelse. Under de följande två decennierna växte hans anseende snabbt; han vann Pulitzerpriset tre gånger (det skulle bli fem totalt) och blev närmast en institution som ­writer-in-residence, ambulerande föreläsare och recitatör av egna och andras verk.

Privat drabbades han av svåra motgångar: systern Jeanie blev mentalsjuk, en dotter dog i barnsäng, en annan togs in på psykiatrisk klinik, sonen Carol begick självmord och hustrun Elinor dog 1938, 64 år gammal. Efter detta skrev Frost mindre, ofta i en mer reflekterande, enligt många mindre framgångsrik stil. Den offentliga karriären fortsatte emellertid. Han utnämndes till hedersdoktor på så många universitet att han till slut kunde låta tillverka ett täcke av alla kragar som åtföljt utmärkelsen.

Den långa rivaliteten med T S Eliot bilades. Vid en middag 1957 kallade Eliot honom ”den främs­te nu levande anglo-amerikanske poeten”; Frost blev först mållös men replikerade sedan: ”Det finns ingen på någondera sidan Atlanten som jag hellre vill höra det från.” 1962 besökte han Sovjetunionen, där han träffade Chrusjtjov och enades med honom om att USA och Sovjet skulle konkurrera inom kultur och vetenskap, inte militärt. 1963 dog han, aktiv in i det sista.

Redan under Englandsåren hade Frost genom flitig korrespondens med vänner, elever och kolleger utrett sina syften och lagt grunden för hur hans poesi borde förstås och bedömas. 1925 träffade han en student, Lawrance ­Thomp­son, som så småningom fick i uppdrag att ­skriva hans biografi – med förbehållet att den inte skulle tryckas förrän efter Frosts död. Thompson var ett ödesdigert val. När biografin utkom i tre mastiga volymer – totalt över 2 000 sidor – förmedlades ett porträtt av Frost som starkt avvek från den gängse bilden av honom som godmodig lantlig trickster.

Under arbetets gång hade Thompson, som haft full tillgång både till Frosts person och till hans manuskript, utvecklat en stark antipati mot sitt föremål, så stark att Helen Vendler i en inflytelserik recension kallade Frost ”ett monster”. Och i den sista volymen tryckte Thomp­son ett register över Frosts samtliga brister och menade att hans främsta drivkraft var ett out­sinligt hävdelse- och vedergällningsbehov. För Frost, påstod han, var livet som en tävling där det gällde att krossa alla motståndare.

Thompsons framställning av sin forne mästares leverne och person var hård och tendentiös men samtidigt så detaljerad i faktahänseen­de att den inte kan förbigås. Men ifråga om Frosts tillkortakommanden har senare biografier reserverat sig. Thompson byggde i för hög grad på Frosts självförebråelser, har man menat, och förstod sig heller inte på hans temperament.

Dessutom har det skett en omvärdering av hans insatser som poet. Redan på Frosts 85-årsmiddag hade New York-professorn Lionel Trilling kallat hans poesi ”skräckinjagande”. Vad Trilling och även andra kritiker avsåg var att Frosts till synes underfundiga och stillsamma poesi inte saknar mörker och djupt allvar. Man har också framhållit att Frost faktiskt var en lärd poet som ofta i sina dikter gick i närkamp med klassiska förebilder fastän han inte briljerade med citat på främmande språk som Eliot; Frost hade bättre kunskaper i klassiska språk än Pound och Eliot, heter det ofta.

Han visade sig också till mångas överraskning användbar för yngre poeter. Den nord­irländska kritikern Edna Longley har berättat att det väckte uppmärksamhet när hon vid ett föredrag i New York framhöll vilken stor roll Frost spelade för de nordirländska poeter som framträdde på 1960-talet med Seamus Heaney i spetsen. Vad Heaney fäste sig vid var att Frost skrev med stor skärpa om existentiella frågor samtidigt som han utgick från vardagliga, lantliga sysslor av det slag Heaney såg runtomkring sig och själv skrev om. Heaneys yngre ­kollega Paul Muldoon har sagt samma sak och även uttryckt stor beundran för Frosts förmåga att tyckas säga en sak och på samma gång mena något annat – en förmåga som kändes relevant och användbar i oroligheternas Irland.

Att den klassiskt skolade farmaren från New England slog an bland 1970-talets nordirländs­ka poeter är ytterligare en talande aspekt av den Frostrekonstruktion som har ägt rum de senaste decennierna och som Plunkett nu tar till en ny nivå. Plunkett bygger – förutom på Thompsons detaljerade levnadsteckning – på en rad studier som nyanserat vår syn på personen Frost och fördjupat vårt sätt att förstå hans poesi: till exempel William H Pritchards Robert Frost. A Literary Life Reconsidered och Jay Parinis fylliga och lättlästa Robert Frost. A Life. Den Frost som framträder här är en ytterst medveten poet som väl kan mäta sig med de etablerade modernisterna men arbetar med and­ra­­ medel och som till skillnad från dem öppet efter­strävar att nå ut till en stor publik.

Allting talar för att Plunkett är en akademiskt skolad kritiker, men han avstår nästan helt från att i sina analyser och fotnoter referera till de Froststudier som nämns i bibliografin. Han har också gett sin bok en dramatiskt effektiv struktur, som kunde ha anstått en roman: den börjar med att skildra Frosts och Thomp­sons första möte, som ägde rum 1925, då Frost, den uppburne mästaren, besöker det universitet där Thomp­son är student. Därefter dröjer det 250 sidor innan de möts igen och Thompson får erbjudandet att bli Frosts levnadstecknare.

Och ganska snart, om vi får tro Plunkett, börjar Thompsons syn på Frost förändras. Vad den antipati han utvecklar beror på är där­emot svårt att fastställa: Plunkett bestämmer dess början till någon gång efter 1938, då Elinor Frost avlidit och Frost bekänner att han förälskat sig i sin sekreterare Kay Morrison. Nu förändras Thompsons roll: han uppmanar Kay att inte låta sig utnyttjas av Frost och förvandlas i Plunketts framställning till Larry, alltså inte längre en observatör utan en medaktör i ­skeendet kring Frost och därtill en medaktör som inte alltid framstår som lika klarsynt och erfaren som andra medlemmar av Frosts närmaste krets.

Det är de divergerande åsikterna i denna krets som Plunkett noggrant och skarpsinnigt rekonstruerar och kommenterar. Det visar sig, kanske inte helt oväntat, att Larry inte alltid är en auktoritet i de andras ögon. Frost själv framstår ibland – inte minst efter hustruns död – som obalanserad och krävande, men det saknas heller inte exempel på omtänksamhet och uppmärksamhet på andras behov.

Han tycks också ha varit en mycket generös och engagerad lärare. Det är ironiskt att Larrys och Frosts bekantskap en gång uppstod genom att Frost under ett seminarium såg förtjänster i en av Larrys dikter, medan de övriga deltagarna fann den löjlig.

Plunkett är själv en mycket begåvad närläsare. I inledningskapitlet diskuterar han hur Frost upptäcker sin poetiska röst och så småningom med sitt intresse för talspråket låter det han kallade the sound of sense bryta sig mot metrikens regelverk: resultatet blev en form av bunden vers av lite friare typ än den strikt klassiska metriken påbjuder men i vilken talspråkets nyan­seringsmöjligheter togs till vara. Omkvädet i den korta dikten ”The Pasture” (”I shan’t be gone long. – You come too.”) kan, påpekar Plunkett, uppfattas på minst fyra olika sätt (förslag, krav, befallning, neutralt konstaterande). I den 15-radiga sonetten ”Hyla Brook”, som handlar om bäcken som rinner genom familjens tomt, bryts olika tidsperspektiv omärkligt mot varandra och mynnar ut i den ordspråksliknande sentensen ”We love the things we love for what they are”: Vilken av bäckens faser är det som hålls fram? Är det bäckens föränderlighet och flyktighet som lovprisas? Symboliken ger dikten ett existentiellt djup.

I åter andra dikter lånar Frost byggstenar från dikter av stora föregångare som Shake­speare och Keats men åstadkommer en helt egen konstruktion som ytligt sett inte förråder sin likhet med förebilden men får en starkare innebörd när vi uppmärksammas på den. Och ett som man trodde genomtröskat paradnummer som ”The Road Not Taken” får nytt liv när Plunkett visar att den utgår från en dikt av Ralph Waldo Emerson.

Än mer överraskande är att de nio första dikterna i A Boy’s Will, Frosts debutsamling, svarar tematiskt mot de nio första dikterna i Tenny­sons diktsvit In Memoriam: i Tennysons fall är det en bortgången ungdomsvän som åkallas, i Frosts fall sonen Elliott som dog tre år gammal. Och naturligtvis visar sig den sällan diskuterade ”The Gift Outright” vända upp och ner på nationalistiska klichéer genom att konstatera att ”The land was ours before we were the land’s” samtidigt som den genom en nästan omärklig allusion i slutet av Lincolns berömda tal i Gettysburg punkterar den tendens som finns i amerikansk nationalism att glömma bort urinvånarna. Frost hade redan i en dikt skriven i skolan opponerat sig mot detta.

Samma förmåga till uppmärksam närläsning demonstrerar Plunkett i de avslutande kapitlen, där han återvänder till Thompsons biografi och genom en tålmodig och oändligt nyanserad analys som bygger på djup förtrogenhet med Frostentouragets brev, dagboksanteckningar, intervjuer och annat relevant material visar hur Larrys förståelse av Frost långsamt förvandlas från vänskap till skepsis – fast hela tiden blandad med ögonblick av sympati för den poet som han till slut skulle framställa som ett monster.

Att befria Frost från denna svårartade anklagelse innebär inte att man bortser från hans mindre tilltalande sidor. Plunkett låter många av dem som faktiskt kände och levde med Frost komma till tals och skapar på så sätt ett sammansatt och komplicerat porträtt av en mycket sammansatt och komplicerad människa – ibland värd sympati och medlidande, ibland odräglig och okontrollerad.

Av alla de inlägg som citeras och kommenteras fäster jag mig särskilt vid Roberta Teale Swartz Chalmers, som i ett brev till Thompson skriver att hon såg Frost som något av en Lear, Job och Proteus, en man som hela tiden ändrade skepnad men av nyfikenhet och upptäckarlust, för att andra inte skulle kunna nagla fast honom och för att vara fri och oberoende.

För Plunkett är detta en finare metafor för Frosts väsen än någon han själv kom på.

Det är inte en jämförelse som antyder att Frost saknade brister – tvärtom – men den låter också antyda något av storheten hos den person så många beundrade även efter att de hade träffat honom personligen.

För egen del visar Plunkett både generositet och vidsyn när han i bokens sista kapitel skildrar Thompsons och Frosts samvaro 1957 i England när Frost blev hedersdoktor vid både Cambridge och Oxford. Där citeras ett brev till Frost i vilket en person vill ha kontakt med den följe­slagare (Thompson) som hade presenterat sig som hans ”vallhund”.

Det är en slutvinjett som, med Plunketts ord, är en passande slutvinjett till Frosts och Thomp­sons ”djupa och turbulenta vänskap”.