Saknade av ingen?

Det som faktiskt är roligt med skämtet är att det ju inte skulle finnas någon kvar som ens var förmögen att sakna oss. Den andra innebörden – att vi inte är värda att saknas – är egentligen något annat än ett skämt, och tål verkligen att skärskådas. Lear misstänker att Misantropen nog inte helt och hållet inkluderade sig själv bland dem som helst borde försvinna från jordens yta. Hon sa ”oss,” men just genom att fördöma mänskligheten sökte hon frälsa sig själv från skuld. Hon såg mänsklighetens förintelse som ett straff, och miljöförstöring som det brott som straffar sig själv, men hon talade inte som en av dem som står i begrepp att bli bestraffade, utan som en bestraffarens anhängare.

Som Lear påpekar återfinns skämtets pessimism såväl om mänskligheten också i reaktioner på de antidemokratiska krafter som breder ut sig alltmer i västvärlden, som i det fördömande av gamla tiders synder, såsom slaveri och kolonialism, som alltjämt är en viktig markering för vissa politiska rörelser, eftersom de inte betraktar dem som förgångna. Dessa ”arvsynder” behandlas ofta utifrån ett synsätt vi kanske kan kal­la ”värde­monism”: Om George Washington förkunnade en tro på frihet för alla samtidigt som han höll sig med slavar så var detta uttalande förljuget, och hela den amerikanska demokratin dessutom su­spekt. Den som hyllar Washingtons ideal och politiska gärning ger därigenom också tummen upp för hans personliga göromål. Man kan inte abstrahera ideologin från individen eller dess historiska sammanhang, för all ideologi är ett uttryck för, och alltså en del av, den maktstruktur den uppstår i.

Förutom att motsätta sig idén att vi inte är värda att saknas manar Lear till ödmjukhet inför människor som i god tro gjort något ont. ”Möjligheten att göra stor skada när man tror sig göra gott är en verklig och genomgående mänsklig möjlighet. Den kännetecknar oss som människor”, skriver han. För övrigt har begrepp som frihet och jämlikhet ”en öppenhet som sträcker sig bortom fantasins horisonter… vi kan hoppas att framtida generationer kommer att förstå frihet och jämlikhet bättre än vi gör just för att de lever på sätt som förkroppsligar dem bättre.” När vi ägnar oss åt vad Lincoln i sitt tal vid Gettysburg kallade USA:s grundares ”oavslutade arbete”, fortsätter Lear, ”måste vi erkänna att en del av vad som är oavslutat är själva de ideal vi viger oss åt”. Som Edith Hamilton uttrycker det i sin bok om det antika Grekland, The Greek Way: ”Det märkvärdiga är inte att grekerna tog slaveriet för givet under hundratals år, utan att de slutligen började fundera på det och ifrågasätta det.” Moralisk insikt är en lycka få förunnad – en ”ära”, som Hamilton kallar det.

”Själva vårt ekonomiska system gör att vi rent slentrian­mässigt och utan varseblivning begår handlingar som har skadliga konsekvenser.”

Lear avser bokens titel i två bemärkelser. Det handlar om både att föreställa sig att mänskligt liv på jorden kommer till ände och att fundera på människans ändamål. Vad har de två med varandra att göra? Svaret är ganska enkelt: Utan att ha en klar uppfattning om vad vårt ändamål är kan vi inte utvärdera vad det skulle innebära – vilket slags förlust det skulle vara – att vi dog ut.

En viktig anledning till att vi visst är värda att saknas är enligt Lear bland annat att vi – den mänskliga arten – har en säregen förmåga att värdera saker och ting, en förmåga som bland annat tar sig uttryck i det att vi själva just kan sakna och sörja det vi har förlorat. Bokens undertitel är Mourning and Ethical Life, och i och med att sorg är en manifestering av vår förmåga att värdesätta är den också en del av vad det innebär att leva väl. Vad Misantropen gjorde i och med sin kommentar var att vägra sörja, säger Lear; och det är just i denna insikt, och i utforskandet av sorg, som bokens förtjänst ligger.

Istället för sorg gav Misantropen, under ytan av cynism kombinerad med rättrådighet, uttryck för förtvivlan. Detta kopplar Lear i kapitel två ihop med Freuds åtskillnad mellan sorg och melankoli, där det senare kännetecknas av en omedvetenhet om vad det egentligen är man saknar. Freud upplevde själv, i och med första världskriget, en kris som liknar den som gett upphov till vår tids pessimism, och Lear framhåller Freuds reaktion som ett föredöme. I essän ”Förgänglighet” skrev Freud att han inte längre kunde känna stolthet över den civilisation han så länge identifierat sig med. Till skillnad från Misan­tropen tog han alltså katastrofen som ett personligt nederlag, och som en sorg.

Vad Lear inte noterar här är att Freud i likhet med Misantropen verkar förutsätta att den ondska och olycka som människor åsamkat är oundvikliga följder av vår civilisation och dess ideal, så att den som fördömer de förra också måste fördöma de senare. Detta reductio ad absurdum är förhastat. Att de två världskrigen hade sin upprinnelse i Europa och startades av europeiska ledare betyder inte att de är uttryck för grundläggande europeiska ideal.

Sorgen är intressant också för att den vittnar om människans långa tidsperspektiv, ett som sträcker sig inte bara bortom de ögonblickliga behoven utan långt bortom den egna livstiden, både framåt och bakåt. Vi formas av uråldriga kulturer samtidigt som vi alltid lever med framtiden i åtanke; och att studera dessa kulturer – att ägna sig åt humaniora – är också ett sätt att sörja, säger Lear. Det är en intressant reflektion som dock förutsätter att detta förgångna för alltid är förlorat, att vi lever i en eftervärld utan framtid – motsatsen till vad Lear i övrigt propsar på. Det finns ett annat, viktigare sätt att förhålla sig till kulturhistorien: att bevara detta arv genom att odla det – det vill säga: att förstå, uppskatta och (om så behövs) reformera traditionen; att verka som politiker eller konstnär eller vad nu måhända, inom dess ramverk. Detta är inte att sörja utan att fira och bejaka.

I Kapitel tre går Lear plötsligt över till att betänka mer praktiskt hur det går till när individen försöker komma underfund med sitt ändamål; hur strävan efter det goda ser ut. (Lear insisterar på att använda det antika grekiska ordet kalon för målet för vår strävan, ett ord som också har estetiska konnotationer av något skönt och fint. ”Det ädla” skulle vara en bra översättning, men i ett förargelsefullt populistiskt ögonblick som återigen går tvärsemot hans grundinställning vägrar Lear använda ordet ”noble” eftersom detta påminner om aristokrati och alltså översitteri.)

Inästa kapitel talar han om Meghan Markle, som har berättat i en intervju att hon och prins Harry egentligen gifte sig några dagar före det officiella bröllopet. Hon ville ha en ”autentisk” vigsel, en som kändes personligt meningsfull på ett sätt som den pampiga, tv-sända kungliga ceremonin inte gjorde; med sin hemliga, privata vigsel eftersträvade också hon kalon. Boken tappar i dessa kapitel momentum, och jag misstänker att de ursprungligen var ett separat projekt. Exemplen, särskilt Meghans bröllop, har inte mycket tyngd, vilket är så mycket mer frustrerande som det inte råder någon brist på mer angelägna exempel på det fenomen Lear vill åt.

Först i slutet på kapitel fem börjar han leta sig tillbaka till bokens huvudspår – det är här han tar upp de amerikans­ka grundarnas moraliska skavanker. Därefter behandlar han vad filosofen Cora Diamond kallar ”svårigheten med verkligheten”, en plattfotad beteckning för det som händer när intellektet inte lyckas greppa fakta, eller det vi förnimmer, till exempel att en ung människa vi såg bara häromveckan idag är död. Dessa upplevelser av att världen går bortom förståndet kan enligt Lears analys förorsaka just det slags revolt som Misantropen gav uttryck för, en diagnos som ter sig rimlig på en abstrakt nivå.

Men vid närmare eftertanke har jag svårt att se hur analogin ska fungera. Är det inte snarare klimatförändringsförnekaren som råkat ut för svårigheten med verkligheten och revolterar mot den? Här kommer vi till det som alltid varit Lears akilleshäl – han analyserar och drar ut stora sjok av mening ur till synes enkla, vardagliga utsagor; begreppsliggör dem och ritar upp filosofiska kartor där de passar in perfekt. När det lyckas är det briljant, men ibland blir det fel. Den som försöker hitta tillbaka till det verkliga finner då att begreppen inte längre bottnar i fenomenen. I sin strävan att knyta ihop allting i ett förståeligt system har filosofen just förenklat den svåra verkligheten.

I sista kapitlet behandlar Lear tacksamhet, en känsla som är ett slags motpol till sorgen men ändå ligger på samma våglängd som dess motsvarighet. Sorg är en reaktion på att vi har berövats något, men den hävdar inte att det finns någon för­övare, att vi hade någon rätt till det vi har förlorat. Likaså är tacksamhet svaret på att någon har gett oss något som de inte hade någon plikt att ge oss. Båda känslorna speglar alltså förhållanden som ligger utanför moralens spelplats. Detta gör dem mycket riktigt intressanta i ett samhälle som alltmer vill passa in livet i ett moraliskt ramverk: rättigheter och plikter; offer och förövare; oförrätt och skuld.

För att beskriva tacksamhetens fenomenologi lånar Lear från psykoanalytikern Melanie Klein. I en utläggning om amning säger denna att spädbarnet känner tacksamhet när det ”får bröstet”, och ur denna tacksamhet gror en beständig kärlek till modern. Här menar jag att de båda är helt fel på det. Tacksamhet förutsätter en medvetenhet om vad man kan förvänta sig och en uppfattning om vad man har rätt att förvänta sig. Ett spädbarn känner tillfredsställelse när det får näring och närhet, och detta ger upphov till tillgivenhet gentemot givaren. Men det tar ett par år till innan barnet har något begrepp om sina rättigheter och vad som är normalt. Spädbarnet ”vet” bara vad det behöver, och huruvida det får det. Av denna anledning kan den tacksamma babyn som Klein och Lear föreställer sig inte tjäna som förebild för Misantropen utan i bästa fall – om vi är generösa mot den senare – som en avbild av henne. Hennes intellektuella fadermord bottnar i en bortskämdhet som i hennes fall (till skillnaden från barnets) är klandervärd. Hon förväntar sig att få en helt igenom trevlig och god värld serverad för sig; hon förhåller sig till sina anfäder som en missnöjd kund som inte fått det hon beställt.

Vare sig miljöaktivismen är medveten om det eller ej, så är dess skyddshelgon Martin Heidegger. Om han levat idag skulle han inte ytterst ha skyllt klimatkrisen på oljebolagen, eller USA och Kina, eller kapitalet i allmänhet, utan på Descartes. Denne förkunnade med stort patos att människan tack vare sin förmåga till rationellt tänkande skulle bli naturens ”mästare och besittare”. Den ”instrumentella rationalitet” som, enligt Heidegger, är vårt arv efter Descartes betraktar naturen utan någon som helst vördnad, som ett utbud av resurser vi fritt har att förfoga över för att uppnå våra mål. Vad som kännetecknar modernismen är för Heidegger teknologin: det som låter oss bearbeta dessa resurser för att klämma ut det som har värde för oss.

Den samtida samhällskritiken tar fasta på de katastrofala konsekvenserna av överindustrialisering och överkonsumtion, och härleder sedan liksom Heidegger ett ruttet allmänmänskligt inre från dessa – ett felslut vi redan berört. Att någon gjort något som åsamkat skada innebär inte nödvändigtvis att vederbörande lider av en defekt karaktär. Istället har vi här att göra med ”ondskans banalitet”: själva vårt ekonomiska system gör att vi rent slentrian­mässigt och utan varseblivning begår handlingar som har skadliga konsekvenser. Visserligen har detta system också fått en del vidriga effekter på vårt förhållande till naturen – det borde finnas en särskild plats i helvetet för folk som häller ut mjölk som ”gått ut” utan att först lukta på den. Men det som motiverar teknologisk utveckling är viljan att förbättra vårt liv, till exempel att undvika lidande genom att framställa vaccin. (Den stora sorg som kom att prägla Descartes senare år var att hans dotter Francine dog i scharlakansfeber vid fem års ålder.) Misantropens och Heideggers bild av mänskligheten följer syndafallets dramaturgi: vi har utvisats ur Eden, och det är vårt eget fel. Olydnad mot Gud – eller mot naturens ordning – grundar sig på en moralisk skavank som vi delar med den ursprungliga syndaren – Eva, eller om ni så vill, Descartes.

Genom denna jämförelse med reli­gionen ser vi också att Misantropen kanske trots allt inkluderade sig själv i den mänsklighet hon förbannade. Kanske bör ”Ingen kommer att sakna oss!” förstås som en besvärjelse, ett uttryck för den masochism som söker botgöring och lindring från ångest.

Lears tilltal är försonande, och en halvhjärtad misantrop skulle kunna bevekas av hans bok. Men själv skulle jag hellre läst ett mer ingående försvar av männi­skosläktet än en teori om de lokala exemplarens pedagogik – något inspirerande i stil med just Edith Hamiltons studie om Aten, den första civilisation som, enligt henne, tyckte att livet var något man skulle njuta av, och att människan är en god varelse som kunde bli storartad om hon odlade sina inneboende förmågor. Och repliken till ”Ingen kommer att sakna oss!” är en som bör uttalas med en röst lika kraftfull och giftig som Nietzsches, eller – inte så långt därifrån – själve Den allsmäktiges i Jobs bok, men här å våra anfäders vägnar: ”Var var ni när vi skapade världen?”