Samlade verk

Däremot vet vi oerhört mycket om hur han tänkte sig att människor resonerar och känner i olika situationer. Via de otaliga personer som uppträder i hans pjäser får vi utförliga besked om den saken, så utförliga att en av Shakespeares mest vältaliga förespråkare, Harold Bloom, har hävdat att Shakespeare har uppfunnit den mänskliga naturen.

Denna övergång från fysisk person till bok skedde dock inte så momentant som Borges uttalande tycks antyda. Redan under sin livstid fick Shakespeare se ett relativt stort antal av sina pjäser tryckas, inte sällan i flera upplagor. Vid sin död 1616 var han faktiskt den flitigast publicerade dåtida dramatikern. Han hade också gett ut två långa dikter som trycktes om flera gånger och så naturligtvis en märklig sonettsekvens som utkom 1609. Men hälften av hans dramatiska författarskap låg ännu otryckt. Det fanns med andra ord ett behov av – och i varje fall en möjlighet till – en komplett utgåva. Men att utge en så stor samlingsvolym var ett riskprojekt med tanke på projektets kostnader och den presumtiva läsekretsens storlek. Sju år efter hans död, 1623, utkom likväl denna volym som i år firar 400-årsjubileum.

Projektet realiserades genom att ett antal personer med olika kopplingar till Shakespeare bildade ett konsortium: fem företrädare för boktryckar- och bokhandlarskrået, två medlemmar av Shakespeares teatersällskap The King’s Men samt en pr-avdelning bestående av fyra poeter och intellektuella. De två skådespelarna, John Heminge och Henry Condell, omnämns ofta som bokens utgivare. Det är nog mer korrekt att se dem som bokens redaktörer. De förmedlade det viktiga otryckta materialet och kunde genom sin privata och professionella kontakt med Shakespeare ge ovärderliga råd om hur materialet skulle utnyttjas.

Dessutom skrev de två förord. Det ena var ett dedikationsbrev riktat till två mäktiga adelsmän, bröderna William och Philip Herbert, som båda förfogade över ett stort kulturellt kapital. William, earl av Pembroke, hade som hovmarskalk med ansvar för underhållningen vid hovet länge hållit en beskyddande hand över The King’s Men. Det andra förordet var riktat till bokens ”olika läsare” och försäkrade att de använda förlagorna var autentiska. Den Shakespeare som läsaren skulle möta var ”vår Shakespeare”, alltså den man som Heminge och Condell hade känt och samarbetat med.

”En skådespelsförfattare sålde sin produkt till teatersällskapet som sedan var tvunget att hålla hårt i manuskriptet för att det inte skulle komma på avvägar.”

Minst lika viktiga var de fem företrädarna för förlagsbranschen som satsade det nödvändiga kapitalet och stod för den trycktekniska kompetensen. Samtliga var medlemmar av The Stationers’ Company, ett skrå som bestod av tryckare, utgivare och bokhandlare. För att en bok skulle få ges ut måste manuskriptet granskas av censuren och vara registrerat i ett register som förvarades i The Stationers’ Hall. Hur utgivaren hade kommit över manuskriptet var mindre viktigt. Copyright fanns inte och inte heller royaltyer. En skådespelsförfattare sålde sin produkt till teatersällskapet som sedan var tvunget att hålla hårt i manu­skriptet för att det inte skulle komma på avvägar och hamna i en förläggares händer. Om detta likväl skedde och manu­skriptet registrerades av The Stationers’ Company, hörde utgivningsrätt och eventuella förtjänster enbart till förläggaren.

Resultatet av konsortiets ansträngningar blev en praktfull 898 sidor tjock volym i folioformat (cirka 30 x 20 cm) som ofta sägs vara den viktigaste bok som har utkommit på engelska näst efter Bibeln. Den fick titeln Mr William Shakespeares Comedies Histories & Tragedies men hade också kunnat heta ”William Shakespeares dramatiska verk” i analogi med exempelvis dramatikern och poeten Ben Jonsons Works (1616), även den i folioformat.

Att använda ordet ”verk” om en engelsk författares produkter var emellertid inte oproblematiskt vid den här tiden. Det förde tankarna till de latinska klassikernas ouppnåeliga opera, en anspelning som möjligen kunde tolereras om innehållet var poesi i förebildernas efterföljd. Om det däremot bestod av teaterpjäser, som hade en helt annan genremässig status, förhöll det sig annorlunda. Jonson hade av en anonym epigramdiktare fått frågan: ”Pray tell me, Ben, where doth the mystery lurk, / What others call a play you call a work?” Kanske var det därför som han i en av de två dikter han skrev till Shakespeares bok hävdade att hans framlidne vän, kollega och rival var ”a Moniment, without a tombe” – något som boken skulle råda bot på – och att han hade skrivit inte ”[for] an age, but for all time”. Men Jonson noterade också att Shakespeare ”had small Latine and less Greek”. Denna kryptiska fras har oftast uppfattats som nedlåtande men kan också tolkas som att den självmedvetne Jonson ändå medgav att Shakespeare hade uppnått geniklass trots att han inte hade följt de konventioner som förebilderna ansågs ha gjort oumbärliga.

Invändningar på det genremässiga planet var dock inte de enda hinder som projektet hade att bemästra. Betydligt viktigare var en rad praktiska frågor. Heminge och Condell kunde som representanter för The King’s Men bidra med 18 opublicerade manuskript, men hur skulle man förvärva utgivningsrättigheter för övriga verk? Hur skulle man få fram pålitliga textförlagor? Och – viktigast av allt – var projektet ekonomiskt genomförbart? Papper var mycket dyrt, tryck­tiden skulle bli lång – två år skulle det visa sig – och antalet köpare var inte stort.

Dessa och andra relevanta problem har under årens lopp belysts av en lång rad prominenta Shakespeareforskare. Nu, lagom till folioupplagans 400-årsdag, har Chris Laoutaris, forskare vid Shakespeare-institutet i Stratford och universitetet i Birmingham, tagit sig före att sammanställa vad vi vet, fundera några varv till och så skriva vad man kanske skulle kunna kalla folioutgåvans biografi. Shakespeare’s Book. The Intertwined Lives Behind the First Folio kallar han sitt arbete som genom sitt upplägg – en kronologisk och litteratursociologisk skildring av folioupplagans tillkomst – påminner om liknande verk av andra nutida Shakespeareforskare, främst James Shapiros studier av åren 1599 och 1606 i Shake­speares liv och Charles Nicholls undersökning av hans tid som hyresgäst hos familjen Mountjoy på Silver Street under tidigt 1600-tal. Som om detta inte var nog har oxfordprofessorn Emma Smith samtidigt gett ut en ny, reviderad upplaga av sin bok Shakespeare’s First Folio som skildrar folions öden fram till våra dagar. 400-årsjubileet har inte gått obemärkt förbi.

Hur rimligt är det att ägna en enda boks tillkomst så stor möda? Frågan kan ställas, men folioupplagan är inte vilken bok som helst. Utan den hade en lång rad gestalter som vi hänvisar till när vi beskriver olika människotyper inte funnits. Det engelska språket hade troligen fått klara sig utan cirka 1 000 ord som anses ha Shake­speare som upphovsman, och vi skulle vara utan en mängd kärnfulla fraser och uttryck som vi nu tar för givna.

Och den Shakespeare vi likväl skulle ha känt skulle ha varit en helt annan författare. Folion är nämligen ovärderlig som ett korrektiv till de Shakespearepjäser som trycktes i separata kvartoupplagor. Ett av de mest talande exemplen är Kung Lear. Pjäsen trycktes 1608 – två år efter att den hade skrivits – i en utgåva vars text skiljer sig markant från folio­upplagans version inte bara vad gäller enskilda passager utan även som strukturell helhet. Orsaken är att Shakespeare har reviderat pjäsen grundligt så att folion innehåller en mer påtagligt teatralisk text, som Stanley Wells och Gary Taylor konstaterar. Moderna utgivare nöjde sig länge med att försöka jämka ihop de två texterna men numera har man accepterat att det rör sig om två versioner och trycker båda. Till saken hör att Shakespeare­ utgick från en anonym King Leir med lyckligt slut. Vi kan alltså idag, inte minst genom folioupplagan, studera hur Shakespeare i två faser arbetade om en medioker förlaga till en monumental tragedi.

Hur konstituerade då utgivarna folio­upplagans texter och hur pålitliga är de? På titelbladet uppges det att texterna bygger på ”True Originall Copies”. Vad detta lätt motsägelsefulla uttryck ska betyda har man ägnat mycken möda åt utan att nå ett riktigt tillfredsställande svar. Vi vet att de fem förs­ta pjäserna utgår från renskrifter gjorda av kopisten Ralph Crane, men vi vet inte om Crane hade tillgång till Shakespeares egna manuskript eller förlitade sig på The King’s Mens arbetsversioner. Vi vet heller inte hur tryckarna förfor med de pjäser som Crane inte renskrev. Utgick man från Shakespeares egna korrigerade manuskript eller från de manuskript som The King’s Men förfogade över (och som kunde innehålla tillägg och ändringar gjorda av Shakespeare eller någon annan författare som sällskapet anlitade)?

Texten har också påverkats av själva tryckprocessen. Genom detaljerade ortografiska studier har man kunnat fastställa hur sättarna arbetade och hur skickliga de var, hur de ibland har tillämpat egen stavning och att de mindre skickliga har tolkat förlagan fel eller satt texten fel. Och eftersom man inte tryckte sidorna i numerisk ordning utan började med sidorna 6 och 7 i varje ark (som omfattade 12 sidor) löpte man risk att ibland få ont om eller alltför gott om utrymme. Det senare var naturligtvis ett mindre problem medan utrymmesbrist kunde förorsaka att man tillgrep olika drastiska lösningar för att få plats med en begriplig text.

Inte underligt att Laoutaris i sin undertitel betonar att tryckningen innebar att ett antal personers liv sammanflätades på ofta intrikata sätt. Inte minst förläggarnas relationer med Shakespeare är fascinerande och svårbestämda. Tryckaren William Jaggard hade 1599 gett ut dikthäftet The Passionate Pilgrim, som innehöll två Shakespearesonetter men också fem andra som påstods vara skrivna av Shakespeare men som inte var det. Jaggard hade förmodligen kommit över dem på olaglig väg och gett ut boken i spekulationssyfte. Shakespeare lär inte ha varit särskilt road, ännu mindre när boken utkom i ny upplaga.

Några år senare var Jaggard i farten med ett liknande projekt: en rad pjäser utgavs i Shakespeares namn men var inte alla skrivna av honom. Trots detta var Jaggard en högt respekterad medlem av The Stationers’ Company. Han omnämns i folion som en av dess finansiärer och det var i hans tryckeri som boken tillkom. Även två av bokhandlarna i projektet hade salufört Shakespearepjäser i sina affärer. Vi får alltså tänka oss att Shake­speare hade känt alla konsortiets medlemmar, var mycket god vän med vissa och kanske irriterad på andra. Likväl hade han postum anledning att vara tacksam för att de satsade mycket tid och stora pengar i projektet som var så pass ambitiöst att produkten salufördes inte bara i London utan även på bokmässan i Frankfurt, i vars katalog folion presenterades både 1622 och 1623.

Laoutaris skildring av de olika faserna av tryckningen är inte bara en fa­scinerande redogörelse för hur olika svårigheter bemästrades utan ger också en inblick i hur arbetsprocessen påverkades av samhälleliga och politiska skeenden. Inte minst spännande är hans redogörelse för hur folions upplägg kan ha avspeglat tryckarnas ambitioner att dra nytta av kung Jakobs försök att få till ett giftermål mellan sin son Karl och den spanske kungens dotter och därmed göra slut på de fientligheter som alltid hotade att bryta ut mellan Spanien och England.

Bokens komposition – den inleds av Stormen och avslutas med Cymbe­line – är, som Laoutaris och andra forskare noterat, en implicit reverens för kungens ambitioner: Stormen illustrerar hur en konflikt kan lösas genom ett dynastiskt äktenskap och Cymbeline visar med hjälp av ett forntida exempel hur Britannien och Rom knöts till varandra genom äktenskap. Att två av folions hyllningsdikter skrevs av hispanofila Oxfordakademiker minskar inte tesens trovärdighet. Nu blev det inget äktenskap mellan Karl och den spanska prinsessan (heller inte krig), men folions tematiska komposition bibehölls och man kunde dedicera boken till hovmarskalken som hade motsatt sig det spanska äktenskapspartiet. Folion kom ut och Shakespeares berömmelse var säkrad. Av allt att döma blev projektet ingen stor ekonomisk framgång. Finansiärerna fick tillbaka vad de satsat men gjorde ingen vinst.

Idag finns det 235 kända exemplar av den första folion. Den utdragna och komplicerade tryckningsproceduren gjorde att inget exemplar är det andra exakt likt. Däremot har alla den likheten att de betingar ett ofattbart marknadsvärde. När en folio såldes i New York 2020 blev priset nästan 1o miljoner dollar. Skönt att erinra sig att bokens egentlige upphovsman inte blev lottlös: förutom den tillfredsställelse det rimligen innebar att skriva pjäserna blev Shake­speare en tämligen rik man på de intäkter som hans teaterliv genererade.