Svante Nordin skriver magnifikt om filosofins början

Så har Svante Nordin till slut kommit till början av sitt stora, för att inte säga storslagna, projekt att skriva filosofins historia från början till slut eller i hans fall från slutet till början. Den först utgivna av det nu fullbordade verkets fyra delar handlade om filosofin från Friedrich Nietzsche och fram till de sista dagarnas heliga, som Jacques Derrida och Slavoj Žižek. Därefter har han gått bakåt i tiden för att nu nå fram till sitt ämnes dunkla ursprung för ett par tusen år sedan.

Genomgående har Nordin, professor emeritus i idéhistoria, arbetat med en vid definition av vad som kännetecknar en filosof. Sålunda har Francis Fukuyama och Fjodor Dostojevskij fått vara med. Inget ont om dessa, i alla fall inte om Dostojevskij, men de brukar sällan dyka upp i traditionella böcker om filosofins historia. Också detta fjärde band inkluderar överraskande namn som Petrarca och Rabelais men, som det heter, the more, the merrier.

De som är bekanta med tidigare volymer kommer att känna igen upplägget – personcentrerade kapitel som innehåller allt väsentligt men som lyckas slå an en diskret men ändå personlig ton som gör att de aldrig låter som Wikipedia-artiklar.

Det har tagit Nordin tre tjocka volymer att avhandla tiden från 1650 och de knappt fyra sekel som förflutit sedan dess. Denna avslutande 500-sidiga volym spänner över 2 000 år, och det är för filosofin skickelsedigra år ”från den västerländska filosofins uppkomst hos grekerna till den vetenskapliga revolution som på en gång var filosofins största triumf och slutet för dess hegemoni”.

De första filosoferna hade omåttliga pretentioner – de ville förklara världsalltet. Den förste filosofen, Thales från Miletos, levde på 500-talet f.Kr. och hävdade att alltings urämne var vatten. En annan tänkare menade att luften var alltings ursprung. Dessa funderingar, som har nått oss i fragmentarisk form, kan beskrivas som de första försöken att rationellt förklara världen, även om de fritt blandar vetenskap, myt och dikt. Bland dem har väl Herakleitos varit den som mest har lockat sentida läsare, inte minst Martin Heidegger. Och i Bertrand Taverniers roande komedi Quai d’Orsay möter vi en fransk utrikesminister, modellerad på Dominique de Villepin, som ständigt rusar omkring och slår folk i huvudet med citat från Herakleitos. När hörde vi senast en svensk minister citera en antik grekisk filosof?

Numera går dessa tänkare under beteckningen ”försokratiker”. För det är med Sokrates, så som han framträder i Platons dialoger, som filosofi i vår moderna mening har sin början. Visst är det märkligt att mänsklighetens kanske tre största vishetslärare – Buddha, Sokrates och Jesus – själva aldrig skrev ett ord.

Nordin kallar Platon ”den egentlige uppfinnaren av filosofin”. Tillsammans med Aristoteles ”bildar han portalen till all senare filosofi”. Eller som Bernard Williams uttryckte det i en berömd essä: ”Arvet från Grekland till västerlandets filosofi är västerlandets filosofi.” Deras ständiga relevans visar också på filosofins speciella status. Nya naturvetenskapliga rön och landvinningar skickar gammal vetenskap i bästa fall till idéhistorien, i värsta fall till den historiska skräphögen. Men inom filosofin studeras klassikerna fortfarande, de deltar i dagens diskussioner. Wittgen­stein avskaffar inte Platon, lika lite som Shake­speare Sofokles. På så sätt liknar filosofin konsten men är ändå väsensskild.

Efter Aristoteles död 322 f.Kr. går det undan i Nordins genomgång – kanske för fort när han lite snålt avhandlar medeltida skolastiker. Sammantaget är det en heterogen samling tänkare, där flera – till exempel Pico della Mirandola och Paracelsus – förtjänar större plats i idéhistorien än i filosofins historia. Men Nordins generösa attityd låter dem ändå komma till sin rätt. Flera av dessa namn har haft enormt inflytande och på många vis format västerlandets intellektuella historia genom sitt inflytande över kristendomens utformning.

Den förste att göra det var Augustinus, ”medel­­­­tidens andlige grundare”. Han skrev den första självbiografin. Han betonade syndafallet, att vi alla är besmittade av arvsynden och bara kan frälsas genom Guds nåd. Den stora teologiska dispyten med Pelagius har ekat genom seklerna. Pelagius menade tvärtom att en människa kan frälsas genom att göra goda gärningar. Och därigenom nästan tvinga sig in i paradiset och alltså begränsa Guds allmakt. Augustinus vann debatten, ”när filosofins epok […] avlöstes av trons var det Augustinus som fastställde ingångsvärdena”.

Thomas av Aquino skulle också utöva ett enormt inflytande genom att lyckas åstadkomma en syntes av Aristoteles och kristendomen, han ville visa att det gick att upphäva motsättningar mellan uppenbarelse och förnuft. Den stora massan behövde uppenbarelsen för sin tro, medan lärda klerker kan grunda sin tro på förnuftet.

Under denna epok skrevs grundläggande och fortfarande inte bara läsvärda utan faktiskt också lästa böcker inom den politiska filosofin. Niccolò Machiavellis Fursten blottlägger hyckleriet och visar hur framgångsrik politik ska bedrivas. Men Machiavelli var ingen förespråkare för tyranni. Han värnade friheten eftersom ”erfarenheten visar att städer aldrig har ökat i betydelse och rikedom utom när de har varit fria”. Friheten bevaras bäst om det då och då uppstår tumult och bråk mellan patricier och plebejer. En maktbalans var nödvändig för att sätta skräck i en annars arrogant och maktfullkomlig överhet. Somliga menar att det alltså skulle finnas ett populistiskt inslag hos Machiavelli, och det gör ju honom ännu mera relevant idag.

Hos Thomas Hobbes möter vi en fullt utvecklad teori om samhällskontrakt där varje individ ger sin makt till en envåldshärskare, som i gengäld garanterar vår trygghet. Det har sagts att den politiska filosofin har tre verk som det inte går att komma undan. Ett av dem är Hobbes Leviathan. (De andra två skulle i så fall vara Platons Staten och John Rawls En teori om rättvisa.)

René Descartes blir inte en vändpunkt men väl en brytpunkt. Han förkastade arvet från antiken, att luta sig mot gamla auktoriteter gick inte längre an. Istället använde han sig av den nya naturvetenskapen, vilket, skulle det snart visa sig, innebar att filosofin förlorade sin särställning och blev ett ämne bland många andra. Vägen öppnades för naturvetenskapens segertåg och den moderna världen.

Nordin avslutar sin magnifika historia med några sidor av mera subjektiv och översiktlig karaktär, där han utser de sex största filosoferna: Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Hegel och Nietzsche. De fyra första namnen synes mig självklara. Jag skulle gärna se David Hume på listan och i så fall tvingas välja bort författaren till Så talade Zarathustra. Men Nietzsche är viktig för Nordins filosofiska berättelse eftersom ”han inte försöker förena vetenskapen och livet utan ställer dem mot varandra. Därför står han vid slutet av filosofins väg om denna betraktas som vetenskaplig livsvisdom”.

Det låter ju tråkigt. Men det finns en väg ut där filosofin varken är metafysik eller vetenskap, där den inte längre lider av en övertro på sin egen och förnuftets förmåga att svara på alla frågor. Istället förespråkar Nordin en ny och blygsammare väg för framtida filosofi: ”besinning, återgång till sin början, till frågandet, till insikten om den egna okunnigheten”. Detta är inget nytt, det är den filosofi eller attityd till livet som Montaigne praktiserade för snart 500 år sedan. Det är inte en filosofi som bygger stora system eller som blir så teknisk och förfinad att den bara kan läsas av en handfull experter. Den ger heller inga absoluta svar utan nöjer sig med Montaignes skepsis, som inte leder till handlingsförlamning utan till tolerans. Montaignes motto ”Vad vet jag?” blir devisen för den framtida filosofi där vi hankar oss fram så gott det går istället för att bygga heltäckande system med himlastormande pretentioner.