Tänkvärt om västvärldens nedgång

Trosvissa amerikanska exceptionalister pekar bland annat på 1990-talets IT-revolution och förutspår att nya teknologiska innovationer framöver ska vitalisera det entreprenörstäta landet på nytt och säkra USA:s hegemoniska ställning under lång tid framöver. Andra pekar på historiska exempel och menar att USA, precis som en lång rad världsvälden från romarriket till Brittiska imperiet, inte kan bryta den nedåtgående spiral som redan har skjutit fart. Att arvtagaren blir Kina är knappast kontroversiellt numera.

Om globala förändringsprocesser i skuggan av den framväxande kinesiska supermakten handlar den läsvärda boken Eclipse. Författaren, den indiske ekonomen Arvind Subramanian, har bland annat varit verksam på olika amerikanska elituniversitet och har haft en chefsbefattning på Internationella valutafondens forskningsavdelning. Han har skrivit flera uppmärksammade böcker och artiklar om ekonomisk tillväxt och är för närvarande också rekryterad som rådgivare till den indiska regeringen.

Motorerna i den kinesiska tillväxtmodellen under den senaste trettioårsperioden har varit en undervärderad valuta och en exportdriven industrialisering som sedan millennieskiftet har tilldelat landet epitetet Världens verkstad. Den odemokratiska Pekingregimens legitimitet är nära förknippad med tillväxten och ett ständigt stegrat utbud av nya arbetstillfällen, konstaterar Subramanian. Exportens centrala roll har dock gjort landet extremt beroende av efterfrågan på kinesiska produkter på den internationella marknaden. När den globala konjunkturen mattades efter Lehman Brothers kollaps i september 2008 riskerade ungefär 20 miljoner kinesiska arbetare att förlora sina jobb. Mot den bakgrunden kan man förstå varför Kina fortlöpande finansierar de enorma amerikanska underskotten och varför regimen också visat sig villig att satsa betydande summor i de krisdrabbade euroländernas räddningsfonder. Det ömsesidiga beroendet mellan västvärlden och de nya tigerekonomierna är omfattande.

Enligt en aktuell prognos från Citigroup Inc. kommer Kinas andel av världens BNP att växa från 17 procent 2010 till uppskattningsvis 24 procent om tjugo år. Indiens BNP kommer sannolikt att fördubblas till tio procent och flera andra dynamiska tillväxtländer – som Brasilien, Indonesien och Mexiko – kommer också att klättra högt upp på den globala tio-i-topplistan. 2030 kommer Kinas andel av världshandeln att vara mer än dubbelt så stor som USA:s och åtminstone fyra gånger större än Tysklands. Redan idag har den merkantilistiska exportpolitiken förlorat sin centrala roll som hävstång, hävdar Subramanian. Förr eller senare kommer de kinesiska makthavarna, med all sannolikhet, att sjösätta radikala reformpaket för att stärka den inhemska köpkraften och därmed minska det farliga exportberoendet. Den ständigt stegrade produktionsökningstakten kommer följaktligen, precis som i västvärlden och Japan under efterkrigstiden, att driva på framväxten av en kinesisk välfärdsstat.

Inom tio år kommer den kinesiska valutan – renminbi eller yuan – att utmana den amerikanska dollarns ställning som världsvaluta, förutspår Subramanian. För att styrka sin tes anlägger han ett historiskt perspektiv och analyserar den monetära stafettväxlingen från brittiska pund till dollar under den tidigare epoken. Författaren kritiserar de ekonomhistoriker som hävdat att transformationsprocessen började redan på 1870-talet – när USA gick om Storbritannien som världens största ekonomi – och att det sedan skulle dröja över sextio år innan pundet överflyglades av dollarn. I Subramanians analysmodell hotades pundets ställning som global reservvaluta först vid första världskrigets slut, när ententeländernas enorma krigskostnader förvandlat USA till världens bankir och den massiva amerikanska industripotentialen blev en betydelsefull maktfaktor på internationell nivå.

Så sent som 1928 var Storbritanniens export fortfarande större än USA:s men året därpå, när börskraschen på Wall Street utlöste en världsdepression, gick stafettväxlingen mycket snabbt, skriver Subramanian. Processen tog följaktligen bara ett tiotal år. Bland annat mot den bakgrunden anser han att övergången från dollar till renminbi kan gå avsevärt snabbare än någon anar idag. Om den amerikanska statsledningen misslyckas med att trappa ner de jättelika handelsbalansunderskotten kan USA snart vara lika skuldsatt och sårbart som Storbritannien 1918.

Som bekant söker sig världens kapitalförvaltare med fördel till den mest stabila och värdebeständiga valutan. Under mellankrigstiden erbjöd dollarn, som ovan noterats, ett attraktivt alternativ till det vacklande pundet. En tillflyktsort av det slaget erbjuder dock inte renminbin för närvarande. Kinas kapitalmarknad är hårt reglerad och landets valuta kan inte användas vid internationella transaktioner. I princip kan renminbin bara användas för att köpa varor i Kina. Det pockande kravet på att göra renminbi till en funktionell världsvaluta under kommande år ställer Pekingregimen inför stora utmaningar, skriver Subramanian. Kina måste bygga upp en finansmarknad av samma dignitet som Wall Street och City of London från grunden. Hela den merkantilistiska tillväxtmodellen, som staten implementerat för att skapa ett ekonomiskt drivhusklimat, måste reformeras i grunden under 2010-talet. Den processen har redan börjat, konstaterar författaren. Fast än så länge i liten skala.

Vad händer med västvärlden? Mellan 1918 och 1922 publicerade Oswald Spengler tvåbandsverket Västerlandets undergång, som omedelbart blev en massiv försäljningssuccé. Spenglers pessimism var utan tvekan överdriven men idag finns det måhända goda skäl att aktualisera den spektakulära problematiken på nytt. Låt mig anlägga ett historiskt perspektiv.

Startskottet för västvärldens månghundraåriga försprång kan förslagsvis sökas vid sekelskiftet 1500 när portugiserna rundade Godahoppsudden och Columbus upptäckte Amerika. Vid samma tid drabbades den så kallade tredje världen av en långvarig lågkonjunktur och en samhällelig retardationsprocess som nådde sin absoluta bottennotering under den koloniala epoken från 1800-talets slut till mitten av det förra seklet. Men sedan vände plötsligt trenden. Det moderna japanska undret tog sin början omkring 1950. Ett decennium senare vaknade de fyra små asiatiska tigrarna Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong. Under åttiotalet startade en dynamisk tillväxtprocess i de två subkontinentala jätteländerna Kina och Indien, och strax före millennieskiftet hände något liknande i ett par andra stora tredjevärldenländer som Brasilien och Indonesien.

Idag sprudlar tillväxten i såväl Asien som Latinamerika samt i det subsahariska Afrika samtidigt som USA och EU-länderna drabbats av den värsta finans- och strukturkrisen i mannaminne. Kanske bevittnar vi slutet på västvärldens teknologiska försprång i det nya informationssamhället när nya innovationer sprids på sekunden över hela världen, skriver Subramanian. Stora befolkningar, som ännu på sextiotalet betraktades som ett allvarligt hinder för utveckling och modernisering, har förvandlats till en betydelsefull resurs. Med allt detta i åtanke kan man faktiskt ställa frågan om inte den nuvarande krisen i västvärlden är långt värre än den mångomtalade trettiotalskrisen.

Subramanian är förvisso bara en av tusentals välmeriterade framtidsforskare och även den klokaste av alla professionella spåmän har ofta tagit fel. Men de frågor som han väcker – om västvärldens kris och Kinas nya roll – kommer utan tvekan att stå högt på agendan under kommande år. Eclipseär i allra högsta grad en läsvärd bok.