Vanligt folk på Karl XII:s tid

Det råder knappast någon brist på böcker om Karl XII, vilket Västerbro själv påpekar. Ända sedan åren strax efter kungens död, då Voltaire skrev sin biografi över honom, har den här tiden fortsatt att dra historiker och andra former av författare till sig. Det är som att Karl XII:s regering och det fruktansvärda stora nordiska kriget blev ett sådant trauma att det fortfarande är svårt att stå någorlunda neutral inför det. Behöver vi ytterligare en bok?

Västerbro har dock valt ett annorlunda perspektiv. Han utgår inte från Karl XII, utan försöker istället väva ihop en berättelse kring hur andra männi­skor upplevde hans regering och de ständiga krigsåren. Den handlar på det sättet också betydligt mer om livet hemma i Sverige än ute på de till­synes ändlösa vandringarna och tältplatserna vid krigsskådeplatserna, även om tillfälliga besök också görs där. Ett antal olika personer får tillsammans axla huvudrollen i berättelsen – alltifrån rätt bekanta namn som författaren Sophia Elisabet Brenner, som bekymrar sig över sitt författarskap och sin egen och mannens skrala ekonomi, till den blivande hovpredikanten och Karl XII:s särskilde själasörjare tillika senare biskop i Linköping, Andreas Rhyzelius, till betydligt mindre välkända personer. Vi möter exempelvis soldaten Pehr Kortman med ambitioner att bli officer, Hälsinge-skildraren och läraren Olof Broman och Lovisa von Burghausen, som genom ödets märkliga nycker blir bortgift i rysk fångenskap innan hon lyckas återvända till Sverige.

Gemensamt för de människor som Västerbro här väljer att lyfta fram är att de själva på olika sätt har skrivit om sina liv – särskilt gäller det Brenner och Rhyzelius, men också Lovisa von Burghausen skriver om sina upplever och även Pehr Kortman, som skrev en dagbok. Genom en ökad skrivkunnighet i bredare lager av befolkningen är det här kriget ett av de första i Nordens historia vars erfarenheter inte enbart har skildrats av människor som tillhörde det absoluta toppskiktet.

Det gör att Västerbros berättelse befolkas också av helt obemärkta människor, som vanliga bönder, bondfruar eller rentav pigor och drängar, vilka dyker upp i tillfällig blixtbelysning för att sedan försvinna. Som Västerbro själv framhåller vilar hans skildringar av dessa människors liv oftast på rättsliga källor; de hade kanske råkat ut för något brott, eller så stod de anklagade inför domstolen. Genom det har deras liv och åtminstone en bit av deras öde bevarats åt oss så här trehundra år senare. I sin berättelse lyfter Västerbro in dessa berättelser om vanliga människors liv på ett förtjänstfullt sätt, vilket bidrar till att bilden känns betydligt mer tredimensionell än tidigare skildringar av den här epoken. Vi har sällan fått läsa om soldathustrurs tillvaro medan mannen var i fält, eller hur det kunde vara att stå anklagad för att som ogift ha mördat sitt nyfödda barn, när det avlidit efter en födsel i förtvivlan en kall vinternatt.

Men mest av allt tycker jag prästen Jacob Boëthius sticker ut i skildringen, han är den jag minns allra starkast efter att ha lagt boken ifrån mig. På många sätt verkar han ha varit en egendomlig karaktär, men trots det genom sitt mod minst sagt beundransvärd. Han var kyrkoherde och prost i Mora, där han började angripa enväldet kraftfullt. Till en början gick det rätt obemärkt förbi, men när han kritisera att den bara femtonårige Karl XII blev förklarades myndig och blev enväldig kung tog han till hårdare ord. En dag predikade han utifrån Bibelorden ”ve dig, du land vars konung är ett barn”, och då dröjde det inte länge innan myndigheterna fick ögonen på honom.

Att ens våga tänka den tanken var farligt i Sverige vid den här tiden, och trots att Boëthius själv visste det höll han inte tyst. Istället tog han sitt ämbete som plattform för att sprida sin kritik mot kungamakten och mot enväldet. Han blev gripen och inspärrad och fördes i fångenskap till andra sidan Östersjön, där han snart hamnade mitt i det just utbrutna stora nordiska kriget. I tumultet som följde fördes han tillbaka till Stockholm igen, fortfarande i fångenskap. Nu spärrades han in på hospitalet och man försökte från överhetens sida påstå att han var galen, men fler och fler verkar ha börjat lyssna på honom i takt med att krigslyckan vände och Karl XII:s planer framstod som alltmer verklighetsfrånvända.

Till sist släpptes Boëthius, utan att man vågat fråga kungen om lov. Rikets präster med Skarabiskopen Jesper Swedberg i spetsen samlade in pengar för att stötta honom och hans hustru – och när han avled strax innan krigsslutet var det kungliga rådet Arvid Horn en av dem som skickade pengar till hans begravning. Uppenbarligen stod den frispråkige Boëthius för något som många andra höll med om, men som de inte vågade uttrycka öppet vid den här tiden – missnöje med enväldet och en vilja att förändra styrelseskicket så att det blev mer människovänligt och värdigt.

I många stycken är Västerbros berättelse i övrigt ganska traditionellt hållen, både i hur den skildrar Karl XII:s regering och stora nordiska kriget. Boken följer i stort det etablerade sättet att berätta om kriget, där de första sju-åtta åren – all misär i hemlandet till trots – präglades av militära framgångar, något sedan förstås förändrades i grunden i nederlaget vid Poltava och Karl XII:s flykt till Osmans­ka riket.

Här läggs mycket vikt, vilket jag tycker är en av bokens stora förtjänster, vid hemmaregeringens våndor över att de inte fick kontakt med kungen, och när de väl fick det över hans ovilja att se hur saker faktiskt förhöll sig. I det spelet var Arvid Horn en av de ledande personerna. Vi får följa hur man till sist valde att kalla in riksdagen, trots att det mitt i enväldets tid var förbjudet att göra det. Här får vi också perspektiv på hur regeringen tänkte när de var mitt uppe i kriget och hur den förberedde sig för den händelse att Karl XII inte kom tillbaka.

Västerbro är annars försiktig med sina egna tolkningar av såväl kriget som politiken i stort. Det hade varit intressant att veta mer om hur han själv tänker om olika viktiga stridsfrågor bland historiker – varför Karl XII stannade så länge i Bender innan han verkar ha haft energi nog att fortsätta eller varför så få vågade göra som Jacob Boëthius och öppet kritisera enväldet. En del av Västerbros egna tankar får vi veta genom efterordet, men jag hade önskat att få det resonemanget mer invävt i själva texten. Då hade kanske också Västerbros syfte med att skriva den här boken kunnat komma fram ännu tydligare.

Slutligen tycker jag det känns som att Västerbro nästan skyggar inför Karl XII. Han förklarar vid ett tillfälle lite ursäktande att den här boken – trots allt – måste handla en del om honom, vilket jag tror de flesta läsare har full förståelse för. Det var ju trots allt kungen som var orsaken till att kriget drog ut på tiden och det är ju han som är själva tyrannen som titeln anspelar på. Samtidigt ger Västerbros skildring av Karl XII få ledtrådar till varför han agerade som han gjorde. Hur kom det sig exempelvis att han valde att gå helt emot sina erfarna rådgivare? Inte minst borde den unge kungen ha haft ett ordentligt samtal med den gamle diplomaten Bengt Oxenstierna.