Var tyskarna verkligen Hitlers lydiga folk?

Pendeltåget till förorten Dachau tar cirka 25 minuter från Münchens centralstation. Sedan tar man bussen till KZ-Gedenkstätte Dachau. Här fanns det första koncentrationsläger som nazistregimen etablerade, den 20 mars 1933, och som fungerade som modell för andra koncentrationsläger. Det är bevarat som museum. De flesta besökare är skolklasser som guidas runt i de stenbyggnader som ännu återstår – träbarackerna där de tusentals fångarna inrymdes finns inte kvar – och eleverna är allvarliga. Inga provokativa flabb eller något bus.

I besökscentrets bokhandel hittar jag en bok som efter ett par dagars läsning visar sig vara en av de hems­kaste man kan finna. Harald Welzer: Täter. Wie aus ganz normalen Menschen Massenmörder werden (2007). Den sammanfattar flera stora studier (inklusive Christopher Brownings klassiska Or­di­nary Men. Police Reserve Battalion 101 and the Final Solution från 1992) som ofta är baserade på intervjuer med de inblandade, av hur så kallat normala människor kan begå massmord på andra människor som man har intalats är mindervärdiga: barn, kvinnor, nakna och värnlösa. Hur kunde det ske?

Tidskriften Der Spiegel gjorde häromåret ett specialnummer om hur tolv år av nazistiskt välde upplevdes av en rad vanliga tyskar, texter som nu finns i bokform som Hitlers treues Volk. En lättläst och tankeväckande utblick över mänskliga, alltför mänskliga, sätt att anpassa sig.

En god möjlighet att formulera sina tankar i ämnet gav en 1934 anordnad uppsatstävling om vad som väckt ens sympatier med nazismen. Materialet visar att den typiske sympatisören är en man över de 30, gift och evangeliskt troende, arbetare eller tillhörig den lägre medelklassen, soldat i första världskriget. (Tävlingen arrangerades kuriöst nog av en amerikansk sociolog, Theo­dore Fred Abel, och de 581 bidragen som kom in till tävlingen har sedermera digitaliserats och finns tillgängliga som ”Theodore Abel Papers” på Hoover Institution, Digitalcollections.hoover.org.)

Historikern Michael Wildt drar paralleller till Richard Wagner: ”liksom musiken för Wagner var för Hitler politiken ett totalkonstverk, där man inte skulle tänka efter utan enbart svälja och följa med strömmen”. Men romantiken förenas med det moderna projektet. Även om de ”goda” sidorna av nazismen visar sig ofta nog vara myter: utbyggnaden av Autobahn under 1930-talet är frukten av planer från Weimar­republikens tid, den fulla sysselsättning man skapar inriktas på en upprustning som slutar i hela samhällets undergång. Men redan 1965 skriver sociologen Rolf Dahrendorf provokativt att nazismen innebar en modernitetens revolution: kyrkans forna dominans bryts, skola och Hitlerjugend övertar mycket av uppfostran, tredje rikets ”folkgemenskap” gav uppkomlingar en chans att överskrida klassgränser.

För den någorlunda påläste innehåller Hitlers treues Volk inga stora nyheter. Den främsta vinsten med dess reportagemässiga upplägg ser jag i de människoporträtt som växlar med översiktskapitlen.

Luise Solmitz är begeistrad och skriver i sin dagbok i april 1933: ”Under diktaturen känner jag ett utomordentligt välbefinnande.” Redan nästa månad kommer det chockartade uppvaknandet: att maken Fredy förtjänstfullt har gjort militärtjänst väger lätt inför det faktum att han liksom sin mor har konverterat från judendomen. Efter denna ”medborgerliga död” lyckas man under krigsåren rädda sig genom att anpassa sig till det yttersta efter makten, vilket för Fredy bland annat innefattar att vara behjälplig med att lasta tågen med deporterade judar. Efter kriget skriver Luise med något annat än begeistring: ”Aldrig har ett folk med större begeist­ring engagerat sig för en ond sak.”

En skribent av annat slag står i maj 1933 och bevittnar det bål i Berlin där hans egna böcker är bland dem som eldas upp. Någon pekar på honom och ropar: ”Där står ju Kästner!” För Erich Kästner är en berömd författare, känd för sin pacifistiska lyrik (”Känner du landet där kanonerna blommar?”) men framför allt för sin framgångsrika ungdomsbok Emil und die Detektive, som faktiskt är det enda av hans verk som nazisterna inte förbjuder. Han stannar i Tyskland, dels för att han inte vill lämna sin gamla mamma, dels för att han ser det som ”en yrkesmässig plikt att utsätta sig för varje fara, om han på så sätt kan vara ett ögonvittne och en dag skriftligt avlägga vittnesmål”. Han brödskriver under pseudonymer och skriver, med pytteliten stenografi, en dagbok.

En annan skribent skickas som artillerist vid 21 års ålder till västfronten. I brev till familjen imponeras han av framgångarna under krigets tidiga år och deltar också i utplundringen av det besegrade Frankrike: ”med svettigt ansikte packat och packat elva, faktiskt 11 paket”, som han skickar hem. Men några månader efter paketen skickas han långt österut, ligger full av löss i en skyttegrav i Ukraina och upplever den absoluta skräcken: ”att se en rad sovjetiska stridsvagnar rulla fram och ligga kvar i sitt hål”. Han räddas av att bli sårad och skickas bakom fronten, där han inkvarteras på en bondgård och bevittnar undret då en kalv föds: ”en fuktig, stillsam, otroligt ängslig, vacker varelse”. Sådana upplevelser formar artilleristen till det moraliska samvetet och världsförfattaren Heinrich Böll.

Volksgenosse betyder ju ordagrant ”folkkamrat”, men som en sådan kunde man ju endast räkna en ”riktig” tysk som var av ”rätta rasen”, vilket givetvis uteslöt judar och romer. Inte heller en kommunist eller socialist kunde vara Volksgenosse. Termens oklarheter gjorde den användbar som politiskt vapen.
Och det fanns, enligt Peter Longerichs nya bok, ovilliga kamrater, unwillige Volksgenossen.

Hur populär var egentligen nazismen? 1996 kom Daniel Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners. Den blev mycket omdiskuterad för sina påståenden om en utbredd uppslutning kring regimens värsta sidor. Tio år senare hävdade Götz Aly i Hitlers Volkstaat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus att tyskarna kunde upprätthålla sin levnadsstandard inte minst genom ekonomisk utplundring av judar både i Tyskland och i besegrade länder.

Longerich är en kvalificerad historiker, framför allt med sina stora biografier över Adolf Hitler, Heinrich Himmler och Joseph Goebbels. Denna nya bok inleder han med att ifrågasätta studier som Goldhagens och Alys, med dessas bild av en vitt spridd sympati för regimen, ofta grundad på uppgifter från regimen själv. Försöker han nu försköna historien? Eller fördjupa den?

Mer ingående än någon tidigare forskare har Longerich gett sig i kast med det material som faktiskt föreligger, samlat ända sedan 1970-talet – som interna rapporter inom Gestapo baserade på vad som meddelats av borgmästare och andra lokala makthavare i dessas egenskap av högsta ledare för polisväsendet.

Juridiska myndigheter sammanställde från 1942 rapporter som skul­le orientera inte bara om brott och ingripanden, utan också om stämningen bland befolkningen. Sedan 1935 sammanställde en rad förvaltningar inom försvaret och arbetsministeriet rapporter som förutom om upprustning också handlade om opinioner.

Sicherheitsdienst, SS säkerhetstjänst, utförde från 1937 systematiska och regelbundna kartläggningar av det allmänna opinionsläget. Nazistpartiets, NSDAP:s, regionala ledningsorgan levererade regelbundna rapporter, liksom dess specialutskott för skolning, raspolitik och folkhälsa.

Dessa och andra dokument är numera tillgängliga i officiella arkiv och online; cirka 5 000 rapporter utgör källor för Longerichs bok.

Naturligtvis kan man inte utan vidare se rapporterna som objektiva speglingar av folks åsikter. De har kommit till på order av en diktatorisk statsmakt, de är reaktioner på dagsaktuella händelser och skeenden och bygger inte på vetenskaplig metodik. Men de ger inte belägg för någon bred och djup förnöjsamhet hos tyskarna under Hitler – att denne själv har folkets förtroende framförs som kontrast till rapporter om ett mycket mera omfattande folkligt missnöje.

Longerich redovisar reaktioner hos olika kategorier i det tyska samhället. Visserligen går arbetslöshetssiffrorna tydligt ner, inte minst tack vare en massiv tillväxt av nödhjälpsarbeten. Nödhjälpsarbetarna får dock löner som ligger under de lägst avlönade lantarbetarna och hantlangarna och de har långa arbetsdagar.

Bland 130 rapporter som Longerich gått igenom från första halvåret 1934 hittar han bara ett drygt halvdussin som meddelar att åtgärderna mottagits positivt. Missnöjet gäller också det lönestopp som inträdde 1933, trots pris­ökningar mellan 1932 och 1938 på minst 15 procent.

Framför allt vad gäller kött och matfett råder stor och påtaglig varubrist, och det är svårt eller omöjligt att skaffa nya kläder och skor, varor som nu har blivit svåråtkomliga på grund av den inskränkta utrikeshandeln.

Den medelklass som röstat på nazisterna, smärre affärsmän som hade hoppats på åtgärder mot hoten från varuhus, konsumentkooperation och judiska affärsintressen, klagar under 1930-talet över det kaotiska läge inom ekonomin som orsakas av upprustningen. Med tiden utbreder sig en leda vid ofta förekommande demonstrationer och manifestationer, liksom de ständiga insamlingarna av pengar för olika ändamål. I Düsseldorf gör man iakttagelsen ”tvånget att visa en politisk entusiasm som man inte känner inom sig innebär en fara för att den allmänna andan präglas mera av intriger och underdånighet” .

Jordbrukare riktar snart kritik mot nya lagar som begränsar arvsrätten och reglering av marknaderna som inskränker böndernas frihet. Statspolisen i Kassel rapporterar dock om missnöjet med de nya lagar som reglerar ägghandeln, med fem mellanstationer: ägginsamlare, samlingsställen för dessa, äggcentraler, storhandlare, detaljhandel, ”vilket lett till stark oro och misstämning”.

Longerich har granskat fler än 300 rapporter mellan januari 1935 och mars 1936, som också behandlar förhållandena inom jordbruket; färre än 50 av dessa är övervägande positiva.

Antijudiska åtgärder är också betydligt mindre populära än vad regimen vill tro, inte så mycket av ideologiska skäl som av praktiska. Uppmaningar om bojkotter hade ringa genklang. Pogromer år 1938, efter Münchenöverenskommelsens seger för regimen och i samband med kristallnatten, möts enligt rapporterna av delade meningar bland befolkningen.

Dock ser man klart negativt på den vittgående förstörelsen och vandaliseringen av judisk egendom och fruktar dessutom för omvärldens syn på händelserna. Longerich antar, ganska illusionslöst, att den kritik som yttras är förbunden med fruktan för vad som kan hända om man förlorar kriget. ”Den tyska befolkningen var inte på något sätt likgiltig inför judarnas öde: ju mera anledning det fanns att bekymra sig för krigets vidare förlopp och utgång, desto mera växte oron för att judeförföljelsen inte skulle bli utan konsekvenser för den egna framtiden.”

Övertygande dokumenteras att den starkaste och varaktigaste oppositionen finns inom kyrkorna.

Trots att regimen redan i juli 1933 ingick en överenskommelse med Rom om att tillåta katolska kyrkan att verka förbjuds katolska partier, och regimen betecknar både katolska och protestantiska arbetarorganisationer som ”statsfiender”. Regeringspresiden­ten, alltså högste lokale makthavaren, rapporterar bekymrat om en oro gällande risken ”i samhällen med hela tiden stigande arbetslöshet, samhällen med tidigare marxistisk förvaltning och samhällen med starka konfessionella motsättningar att öka lidelsen och till upproriska stämningar bland folket”.

Inom några år uppstår också en djup motsättning i det protestantiska lägret mellan den regimtrogna Deutsche Kirche och den kritiska Bekennende Kirche. I samband med en manifestation mot ”nyhedendomen” i Preussen 1935 grips hundratals protestantiska bekännare och förpassas till koncentrationsläger, men häftiga protester leder till att inrikesministeriet friger dessa. Även om stora framgångar på slagfältet under de första åren av kriget ger tillförsikt hoppas folk inte på nya segrar utan på ett snabbt slut på kriget.

Arbetare klagar på att övertidsersättningen uteblir och att arbetsdagen förlängs till tio timmar inom rustningsindustrin, klagomålen på försörjningsläget blir allt vanligare och ransonering av framför allt kött och fläsk tilltar, medan lönerna stagnerar och priserna stiger.

Och det läcker ut allt fler uppgifter om morden på patienter på olika vårdinrättningar. I juli 1941 tar biskopen i Münster, Clemens August von Galen, i sina predikningar upp att när man en gång tagit sig rätten att döda ”improduktiva” medmänniskor ”är det tillåtet att mörda alla och envar när vi blir gamla och svaga av ålder och därmed improduktiva”.

För en gångs skull får Hitler backa. Den 23 augusti 1942 ger han order om ett omedelbart upphörande av dessa ”åtgärder”, som har krävt cirka 70 000 liv. I sina metoder är ”barmhärtighetsmorden” en generalrepetition inför Förintelsen, men hädanefter äger ju den industriella människoutrotningen rum längre österut och blir lättare att blunda för.

När man 1943 i polska Katyn öppnar massgravar med offer för de sovjetiska truppernas massavrättningar år 1940 talar Goebbels om ”den judiska bolsje­vismen” och varnar för ”den judiska hämnden”.

Men Sicherheitsdienst återger argument som sägs förekomma framför allt ”hos intellektuella och troende”, argument för att ”vi har ingen rätt att uppröras över dessa sovjetiska åtgärder, när från tysk sida sådant har begåtts i långt större skala i Polen och mot judarna”.

Då Goebbels i februari 1943 lanserar ”det totala kriget”, med dess krav på stora uppoffringar, möts det av entusiasm men också skepsis föranledd av de ledande skiktens många privilegier. I en intern rapport skriver Sicherheitsdienst: ”Avund, misstänkliggörande och fördomsfullhet har aldrig varit så tydligt framträdande som nu, i många fall.”

Efter den allierade invasionen 1944 försöker propagandan få folk att sätta sitt hopp till nya robotvapen, men när den stora vedergällningen uteblir rappor­terar Sicherheitsdienst om stämningar från ”övertygat förtroende till svartaste skepsis”.

Bland de sista rapporterna, från 1945, handlar det om hoppet att ”ockuperas av amerikanerna” som skydd mot bolsjevikerna.

Longerichs väldokumenterade slutsats är att ofta anförda utsagor om regimens folkliga stöd inte stämmer. NSDAP vann i det sista fria valet, 1932, högst 30 procent och i det redan inte längre fria valet, i mars 1933, knappt 40 procent av de avgivna rösterna.

Men enbart det faktum att antalet partifunktionärer under åren tillväxte till upp till två miljoner personer, som huvudsakligen anslöt sig av yrkesmässiga skäl, utvisar att det inte går att avgränsa sympatierna för nazismen från regimanknutna strukturer.

Man kan inte tala om en ”nazifiering” av det tyska samhället. Istället handlar det om den ”vittgående handlingsautonomi, som en diktatorisk ledning som behärskar alla maktmedel som står till dess förfogande kan uppnå”.

Longerich hävdar med stöd av det material han har analyserat att ”diktaturer fungerar framför allt ’top-down’ och kan skapa vad man påstår är konsensus, på konstgjort sätt, med en kombination av mediemonopol, kontroll över offentligheten och repression”.

Kanske kunde han ha utvecklat detta resonemang, som ger olycksbådande perspektiv på vår samtid med en tilltagande makt för medier med monopolistiska anspråk och även dessa mediers anpassning till repressiva politiker; men antagligen var boken redan klar när världen fick bevittna hur Donald Trump uppvaktas av ledarna för företag som Amazon, Google, Apple och så vidare. Det är dock läsarens uppgift att lyfta blicken och se upp. Eller ner, i avgrunden.

Det må vara dystert om nu tyskarna verkligen så fullt ut var ”Hitlers trogna folk” som det sagts. Det är dock mer oroande – och mer en allmännare varning – ifall man kan, åtminstone för en tid, fullända det total­itära systemet dithän att folk fogar sig fast motvilligt.

Det är fruktansvärt att fanatiker begår massmord, men än värre om man kan göra vanliga, en gång hyggliga människor till massmördare.