Vinst varje gång

Det fanns anledning att känna respekt för denne säregne politiker som mot alla odds och med stort personligt mod hade erövrat andraplatsen i Zimbabwes politiska hierarki. President- och parlamentsvalet året innan var det våldsammaste i landets historia och alla vi som bevistade Tsvangirais framträdande mindes nog tv-bilderna från 2007 som visade hur han vacklade ut från en polisstation med blodet strömmande över ansiktet, fram mot journalisternas utsträckta mikrofoner. Slagen men inte kuvad.

Hans mission i Stockholm var att plädera för ökat svenskt bistånd. Zimbabwes ekonomi låg i spillror efter grov och långvarig vanskötsel, beslutad och administrerad av president Robert Mugabe. Med Morgan Tsvangirai som premiärminister återfick delar av det internationella biståndsetablissemanget hoppet om Zimbabwe, och det gällde nu för Tsvangirai att smida medan järnet var varmt.

Han var bara några månader gammal på posten, men en Tsvangiraieffekt kunde redan märkas i landets ekonomi. Börsen hade bättrat sig påtagligt och utländska investerare kom tillbaka till Harare med portföljerna fulla av lovande projekt.

Den officiella bilden var den att Tsvangirai och Mugabe nu hade grävt ned stridsyxan och beslutat att gemensamt ta itu med de grundläggande problemen. De hade skakat hand framför nyhetskamerorna och signalen till omvärlden var tydlig. En nystart för Zimbabwe, allt gammalt groll glömt och förlåtet. Det var ett budskap som biståndsvärlden älskade.

Mer skeptiskt lagda betraktare, som exempelvis undertecknad, undrade dock hur nära de två herrarna som nu gemensamt skulle styra Zimbabwe egentligen stod varandra. Jag gjorde en särskilt intressant iakttagelse under Tsvangirais anförande, och det var att han inte en enda gång nämnde Robert Mugabe vid namn. Det kunde inte vara en tillfällighet.

Mugabe är en veritabel monolit i afrikansk politisk historia. Statusmässigt är han på sin hemmakontinent faktiskt jämförbar med Nelson Mandela och Julius Nyerere, och ingen skulle nog komma på tanken att bunta ihop honom med skurkar som Idi Amin och kejsar Bokassa. Kanske är det ändå i den senare kategorin han hör hemma, åtminstone när vi nu ska göra bokslut över hans bedrifter de senaste decennierna. För de flesta afrikaner är han emellertid fortfarande en hjälte. Mugabe ledde kampen för svart majoritetsstyre i Rhodesia/Zimbabwe. Han profilerade sig som en förkämpe för folken i tredje världen generellt med sitt engagemang i den alliansfria rörelsen, som han blev ordförande för 1986. Han efterträdde då Rajiv Gandhi på den stolen och hade redan tidigare blivit personlig vän med Olof Palme, Fidel Castro och andra politiska högdjur.

När Morgan Tsvangirai strax före millennieskiftet beslutade sig för att utmana Mugabe om ledarskapet i landet måste han ha insett att det var en herkulisk uppgift.

Om detta handlar den fascinerande boken Why Mugabe Won av Stephen Chan och Julia Gallagher. Framställningen fokuserar på valet 2013, men läsaren får också en mycket klargörande och pedagogisk genomgång av Zimbabwes nutida historia. Jag skulle nog säga att boken är ovärderlig för den som vill sätta sig in i de mycket speciella politiska förhållanden som råder i landet. På köpet serveras man en initierad och nyanserad bild av Mugabe som begripliggör hur denne gamle despot lyckades hålla sig kvar vid makten så länge.

Morgan Tsvangirai hade en bakgrund som relativt framgångsrik fackföreningsledare när han 1999 grundade partiet Movement for Democratic Change, MDC. Partiets namn sade allt om dess anspråk och det dröjde inte länge förrän Tsvangirai greps av polis, anklagad för att ha hotat Robert Mugabe till livet. I ett tal inför entusiastiska åhörare hade han sagt att en lång rad diktatorer hade vägrat att avgå frivilligt, och folket då hade avsatt dem med våld. Mugabe tog det personligt, drog på sig hårdhandskarna direkt och markerade att han inte ville veta av den sortens opposition i landet. Han gick dock inte så långt som till att förbjuda MDC. Även han insåg att det hade varit att utmana ödet.

Chan och Gallagher skriver om hur MDC redan i parlamentsvalet 2005 visade upp svaga sidor som senare skulle bli avgörande. Visserligen riggades valet som vanligt av Mugabes parti Zanu-PF, men det kunde ändå inte helt förklara MDC:s tillkortakommande. Partiet hade vuxit fram ur fackföreningsrörelsen och hade därmed en urban bas, dess politik slog inte igenom på landsbygden. Inte ens i den ndebeletalande västra delen av Zimbabwe, som hade lidit svårt under Mugabes brutala förföljelse av oliktänkande under 1980-talet. MDC gjorde inte heller någon riktig ansats att förmå människor att registrera sig, vilket är nödvändigt i Zimbabwe för att få lägga sin röst, och därmed blev många potentiella väljare soffliggare under valet.

År 2008 var det dags för president- och parlamentsval, och MDC hade då mobiliserat betydligt bättre än tre år tidigare. Men det hade även Zanu-PF, som iscensatte det värsta våld som landet hade upplevt under en valkampanj. Det kunde ses som en fortsättning på det våld som regeringen under Mugabe hade tillämpat från millennieskiftet och framåt när vita farmares gårdar beslagtogs och fattiga bostadsområden som hyste många anhängare till MDC jämnades med marken. Trots, eller på grund av, detta fick Tsvangirai fler röster än Mugabe, 48 procent mot Mugabes 43, medan en tredje oberoende kandidat fick resten. Det krävdes minst 50 procent för att vinna och det blev därmed en andra valomgång mellan de två huvudkandidaterna.

Då intensifierade Mugabe sin häxjakt på MDC. Morgan Tsvangirai var inte den ende som slogs blodig av polisen. Hans livvakt mördades och våldet blev så extremt att han till slut tvingades dra tillbaka sin kandidatur.

Omvärlden reagerade med starka fördömanden. Svenske utrikesministern Carl Bildt var en av dem som markerade hårt mot Mugabes flagranta övergrepp mot MDC. En intensiv diplomatisk aktivitet bröt ut i Afrika, där många insåg att hela kontinentens rykte solkades av Mugabes desperata kamp för att behålla makten. 2000-talet var ju tänkt att bli en era av genuin, afrikansk demokratisering. Internationella medlare, bland andra Sydafrikas Thabo Mbeki, arbetade febrilt med att rädda vad som gick att rädda. Mbeki lyckades sy ihop en överenskommelse som alltså gjorde Tsvangirai till premiärminister under president Mugabe, samma typ av kompromiss som Kofi Annan hade åstadkommit i Kenya 2008 mellan president Mwai Kibaki och utmanaren Raila Odinga. Även där efter omfattande valfusk.

Mbekis medling har kritiserats starkt. Han ansågs vara partisk i och med sina gamla band till Robert Mugabe. Innan han fick den distingerade statsmannalook som blev hans signum hade han fostrats i en hård gerillaskola under apartheidtiden. Det var Thabo Mbeki som lärde Jacob Zuma att använda en AK-47, ett välkänt vapen för Mugabe. Intresse för snygga kostymer var inte det enda som förenade det två presidenterna.

Mbeki hade ingen enkel uppgift som medlare. Han skulle förmå Mugabe och Tsvangirai att sätta sig vid förhandlingsbordet, men han måste hela tiden vara medveten om att ett felaktigt drag kunde få den zimbabwiska krigsmakten att agera. Om den kände att Mugabe var på väg ut, kunde generalerna sätta sig på tvären. En väpnad kupp i Zimbabwe skulle kunna tvinga Sydafrika att gå in militärt och utgången av en sådan konfrontation var inte given. Dessutom hade Mbeki starka dubier beträffande Tsvangirais kapacitet som president. Skulle ett nytt styre i Zimbabwe skapa politisk oro som kunde spilla över till Sydafrika? Risken fanns och Mbeki kände att Tsvangirai var alltför oprövad och skulle behöva ha en underordnad position en tid för att lära sig att hantera makten.

För Morgan Tsvangirai var det en delseger att bli premiärminister, men samtidigt förlorade han sin status som verklig oppositionspolitiker. Nu skulle han propagera för den politik som Zanu-PF och Robert Mugabe personligen hade skapat. Detta gjorde att MDC förlorade mycket av det stöd partiet hade haft före valet 2008. Tsvangirai hade tappat sin status som underdog och missnöjda gamla sympatisörer muttrade att det var trötta på att stödja en förlorare.

De personliga prövningarna var på intet sätt heller över för Tsvangirai bara för att han hade blivit premiärminister. Strax efter det att han hade svurits in omkom hans hustru i en bilolycka. Omständigheterna pekade på att det var ett mordförsök riktat mot Tsvangirai själv, men Robert Mugabe gjorde allt för att visa sitt deltagande i sorgen.

Tsvangirai lyckades, som sagt, åstadkomma konkreta förbättringar i Zimbabwes ekonomi men det räckte inte för att mobilisera väljarna inför valet 2013. Tvärtom – tilliten till partiet sjönk dramatiskt. En väljarundersökning gav vid handen att MDC hade tappat i popularitet från 38 till 20 procent på bara två år. Samtidigt hade Zanu-PF ökat från 17 till 31 procent. Förklaringen ansågs vara att MDC:s folk på mycket kort tid hade låtit sig korrumperas av makten. Partiet sågs inte längre som ett gångbart alternativ till Zanu-PF. Morgan Tsvangirai personligen stötte sig med många konservativa zimbabwier genom att leva ett utsvävande liv med ständigt nya kvinnor, vilket pressen rapporterade detaljrikt om.

Valet 2013 blev en chock för många, både i och utanför Zimbabwe. Robert Mugabe vann med 62 procent av rösterna och valet ansågs vara, om inte fritt och rättvist, så åtminstone acceptabelt och fritt från våld. Valfusket var inte alls av samma magnitud som 2008. Även om man drar bort ett antal röster som säkerligen representerade fusk, så skulle Mugabe ha vunnit ändå, var den slutsats som utländska observatörer drog. Därmed var Tsvangirais korta karriär som premiärminister över.

Nu stundar nya tider för Zimbabwe med nya maktspelare. Den som väntar på en funktionell demokrati får sannolikt fortsätta att vänta ännu ett slag.