Åh, denna banala samtid!

Genom att gång på gång utkämpa andra världskriget i skogsdungen nedanför mexitegelvillorna ansåg vi att vi hade uppnått en sådan militär skicklighet att nästa naturliga steg var att få göra det på riktigt. Det fredliga, tråkiga Katrineholm kändes kvävande om man var född till krigshjälte.

Vad vi inte visste var att en liknande vantrivsel och längtan besjälade de fullvuxna maoister som några år tidigare grundade vänstersekten Rebellerna. I Rålambshovsparken i Stockholm ägnade de sig åt vapenexercis med låtsasgevär i föreställningen att de utgjorde en filial till kinesiska Folkets befrielsearmé. De ville vara redo den dag de svenska risbönderna reste sig mot de landägande klasserna.

Det svenska bondeupproret kom aldrig riktigt i gång, men trygga, bussiga, demokratiska gamla Sverige har fortsatt att producera politiska lajvare, det vill säga personer som så gärna hade levt i ett mer dramatiskt och ärofullt tidevarv att de helt enkelt börjar låtsas att de gör det.

När det vankas nazistkravaller lystrar lajvarna till smattret från stridstrumpeterna. Håll med om att det är för näpet när alt-vänstern på klingande spanska skanderar: ”¡Alerta! Alerta! Anti-fascista!” För nu leker vi att vi är i Santiago -73 eller Madrid -39 och inte i astöntiga Göteborg 2017. Åh, denna banala samtid, om det ändå kunde dyka upp något retrosnyggt fascistiskt pansarfordon med en vattenkanon … ¡No pasarán!

Fast de oöverträffade mästerlajvarna är förstås raskrigarna på andra sidan kravallstaketen, med sin asatro och sina hemslöjdade riddarsköldar. Med dem i politiken kan vi snart slå ihop Almedalsveckan och Medeltidsveckan.

Coolast av allt är att vara rejält förtryckt, och det kan vara knepigt att få till i ett land med diskrimineringsombudsman och världens minst rasistiska befolkning. Men då får man vara lite kreativ. Om nu USA kan skänka oss squaredance och halloween så måste vi väl kunna starta Black Lives Matter även i vår sömniga avkrok? Vem har bestämt att det måste förekomma rasistiskt polisvåld för att man ska få bilda militanta proteströrelser mot det?

Samma sak med förortsorganisationen Pantrarna, svensk fanclub till amerikanska Black Panthers. Deras hemsida är en orgie i 60-talsnostalgi där vi får veta mer om klädmodet i Detroit 1966 än om hur de vill bryta segregationen i Biskopsgården. Men de är väldigt arga och deras Malcolm X-prydda banderoller är verkligen snofsiga.

Vilket leder tankarna till en person som förbigåtts med total tystnad av den politiska vintagekulturen, nämligen Martin Luther King. Trots snygg kostym och korniga, svartvita tevebilder är han ungefär lika inne som Jokkmokks-Jokke. Felet ligger förstås i budskapet: ”Hate cannot drive out hate, only love can do that.” Inte mycket tårgasdoft över de orden.