Att visa mod är inte valfritt

Masskjutningen i­ Öre­bro den 4 februari i år var den ­dödligaste i svensk kriminal­historia, men inte någon oväntad händelse. I snart 20 års tid har svenska poliser övat på att hantera det som kallas pågående dödligt våld. Taktiken är internationellt vedertagen och bygger i all sin enkelhet på att konfrontera gärningsmannen för att avbryta det pågående mördandet. Detta är inom svensk polis en del av utbildningskonceptet polisiär konflikthantering, förkortat polkon, som alla poliser i yttre tjänst årligen repeterar.

Vid massmordet i Örebro agerade den första polispatrullen på plats i enlighet med sin träning och förefaller ha gjort helt rätt. De framryckte med blåljus och var enligt Polismyndighetens rapport på plats inom sex minuter från att det första ­larmet inkom till 112. De gick omedelbart in i bygganden.

Den tungt beväpnade gärningsmannen i Örebro använde sig av rökgranater, vilket innebar en försvårande omständighet. En polisman får inte skjuta i blindo, med risk för att träffa fel person, och det förklarar sannolikt varför poliserna inte avlossade några skott. Röken var också så pass kraftig att poliserna i efterhand tvingades uppsöka sjukvård. Men de kunde trots röken konfrontera honom inuti i byggnaden och ge sig till känna som poliser. Gärningsmannen riktade om sitt skjutande mot poliserna. Enligt taktiken och teorin medför en sådan distraktion att elever och lärare kan få en möjlighet att fly, och att liv därmed kan räddas.

I många fall leder konfrontationen inte bara till att gärningsmannen riktar sin uppmärksamhet mot poliser, utan även att han tar sig eget liv. Även det senare skedde i Örebro.

Efter att polisen gick in i byggnaden mördades inte fler personer. Den sista kulan avlossade gärningsmannen mot sig själv. Att tio oskyldiga personer sköts ihjäl är en fruktansvärd tragedi, men det hade mycket möjligt kunnat bli ännu fler om inte polisen hade agerat lika snabbt som skedde.

Det är därför anmärkningsvärt att rådigt agerande, som det i Örebro, uppfattas som valfritt av poliser. I Polistidningen intervjuades en av de poliser som ingick i en av de första patrullerna på plats: ”Är vi skyldiga att gå in i en lokal där det pågår dödligt våld? Svaret vi har fått är att det är upp till varje polis att bestämma själv. Det finns ingen arbetsgivare som kan ta det arbetsmiljöansvaret att säga att första patrullen på plats ska kliva in i lokalen och konfrontera gärningsmannen.”

När jag själv under min tid som polis genomgick utbildning för att hantera ”pågående dödligt våld” år 2020 reagerade jag på samma budskap. Utbildningen lärde ut en offensiv metod, men samtidigt förmedlades att det var helt upp till mig själv att välja om jag ville agera eller inte: Ville jag som beväpnad polisman försöka att rädda andra och utsätta mig själv för risk, eller ville jag tryggt vänta utanför när ett massmord av barn pågår i en skola?

Inställningen var den motsatta till den jag uppfattade 12 år tidigare, när jag genomförde grundutbildningen till polis på då­varande Polishögskolan i Solna. I den taktiska utbildningen handlade en central del om att stanna fordon för att ­gripa farliga och tungt beväpnade kriminella. Resone­mang om arbetsmiljöansvar i sådana situationer fördes aldrig på tal.

Utbildningen var vid denna tid präglad av erfarenheterna från polismorden i Malexander 1999, då polismännen Olle Borén och Robert Karlström sköts till döds efter att ha följt efter och stannat bankrånarna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv. Att ingripa mot beväpnade kriminella var i den tidigare polisutbildningen förväntat, inte valfritt.

Vår samhällsordning bygger på att staten fråntagit medborgarna rätten att bära vapen och i alla lägen kunna skydda sig själva, med ett löfte om att i gengäld garantera säkerheten. I polislagens första paragraf står således att det till Polisens uppdrag hör att ”tillförsäkra allmänheten skydd”. Det är något som i vissa lägen kan vara förenat med stor fara.

Den som väljer att bli polis väljer dock att vara det statliga våldsmonopolets företrädare, med de risker befattningen innebär. Att poliser ska ta korkade risker och agera dumdristigt efterfrågar ingen. Där­emot måste poliser i vissa lägen utsätta sig för livsfara – för att skydda andra. Att det idag finns olika uppfattningar om detta inom Polisen är ett problem.

Ett amerikanskt exempel på när allmänheten lämnades utan berättigat skydd från polis är skolskjutningen i Uvalde i Texas 2022. En 18-årig före detta elev gick in i Robb Elementary School, beväpnad med ett automatgevär och sköt ett stort antal elever. Polisen var snabbt på plats, men avvaktade i över en timme utanför skolan. Polisbefälet på plats ville invänta ett SWAT-team och försökte förhandla med gärningsmannen – samtidigt som de skjutna förblödde. 19 elever och 2 lärare dog. I efterhand kritiserades polischefen hårt och åtalades.

Ett annat exempel är terrorattentatet på Utøya 2011. Poliser avvaktade på fastlandet samtidigt som civila med privata båtar kom till ungdomarnas undsättning. Människor hörde skott på ön men styrde ändå mot faran. Den officiella 22 juli-­kommissionen kritiserade polisen för dess långsamma agerande och slutsatsen var att det hade varit fullt möjligt att stoppa terroristen Anders Behring Breivik i ett tidigare skede.

Varken i åtalet mot polischefen i Texas eller i den norska kommissionens rapport uppgavs arbetsmiljöansvar som ett argument för att avstå risktagande när allmänheten akut behöver skydd. Tvärtom beskrevs en plikt.

Plikten för svenska poliser är dessutom mer vidsträckt än att tillförsäkra allmänheten skydd i form av polisiärt arbete. Varje polis är skyldig att delta i rikets försvar, i väpnad strid. Till det lagstadgade uppdraget för en försvarspliktig polisman hör bland annat att ”ingripa mot mindre grupper av fientliga soldater, även om order om det inte har getts”.

Just nu pågår dock en utredning som ser över huruvida poliser ska ha kombattantstatus i krig. Förhoppningsvis resulterar den i ett nyktert betänkande. Erfarenheter från Ukraina har visat att Ryssland aktivt bekämpar poliser, samtidigt som de sätter hela städer i brand. Det är mindre sannolikt att den ryska invasionsmakten skulle agera annorlunda i ett krig mot Sverige, även om Sveriges riksdag skulle besluta att svenska poliser är civila.

Omvärldsläget gör det tämligen uppenbart att polisen bör återfå den förmåga som fanns under kalla kriget. En polis som åter utrustas med automatkarbiner kan inte bara mer effektivt möta fiendesoldater, utan likaså skolskyttar. Att delta i eldstrid kräver dock ett stort mod. Lyckligtvis är det något som de allra flesta poliser enligt min erfarenhet besitter. Men märkligt nog ingår inte mod i den långa lista av psykologiska egenskaper som krävs för att antas till polisutbildningen.

Lika egendomlig är Polismyndighetens etiska policy, som anger vilket uppträdande som förväntas från ”medarbetare” – poliser nämns inte. I styrdokumentet ställs krav på likabehandling, engagemang och respekt. Men inte ett ord nämns om plikten att skydda allmänheten. Policyn hade lika gärna kunnat vara skriven för handläggare på Försäkringskassan. Viktigare än formella krav är emellertid kultur. Det saknar därför inte betydelse att Polismyndigheten genomgår det som i internationell polisforskning kal­las civilianisation. Antalet civilanställda har ökat snabbt inom polisen, och i dagsläget är bara omkring 61 procent av alla polisanställda poliser. Även på chefsnivå är en allt större andel civila. I en studie från Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet, som publicerades i fjol, behandlas de kulturella implikationerna av detta.

Rapporten problematiserar att många civilanställda och kvinnor inte känner sig hemma i polisens ”machokultur”. Idealet att vara tapper, orädd och stark framställs som ”maskulint” och ett problem som behöver åtgärdas. Men kanske är det tvärtom?

Förra året beslutade en civil chef på högs­ta nivå i Polismyndigheten att avskaffa de medaljer som tidigare kunde tilldelas poliser för stort personligt mod. Avskaffandet motiverades av att regeringen återinfört ordensväsendet, men det framstår som en tam förevändning med tanke på att Försvarsmakten naturligtvis behållit sina medaljer.

Beslutet är djupt olyckligt. Medaljering har en tydlig signaleffekt och är ett sätt att bidra till positiv normutvecklig och stärka positiva beteenden. Den typ av pliktkänsla och rådigt agerande som poliserna uppvisade i Örebro bör inte tas för givet, utan är något som behöver både förväntas och belönas.