Behovet av en fransk Thatcher

DET FANNS RIMLIGT hopp om marknadsreformer när Nicolas Sarkozy valdes till president i maj 2007: en kandidat som lovade en ”brytning” med etatism, regleringsvansinne och högskattesamhället som Jacques Chirac och François Mitterrand cementerat under ett kvartssekel.

Men Sarkozy har om något bevisat att status quo är den vinnande strategin, oavsett politisk hemvist. Finanskrisen 2008 gav en välkommen ursäkt till att brutalt proklamera kapitalismens slutgiltiga misslyckande. Resultaträkningen bör mätas i decibel och inte i klingande mynt (annat än ur statskassans perspektiv). Samtidigt som arbetslösheten ökat med cirka en miljon människor sedan 2007 har de offentliga underskotten katastrofalt förvärrats, trots (eller snarare på grund av) ett tjog nya skatter och avgifter.

När franska väljare i slutet av april ska avge sitt omdöme är det ett vägval som folket sannolikt begriper bättre än eliten. Avgrunden mellan befolkningen och de styrande har knappast varit större än nu. Sarkozys taleskvinna är numera mest bekant därför att hon var totalt okunnig om priset på en biljett i metron, samt att hon brukar bära stövlar till det facila priset av 1 700 euro.

Det vore emellertid ett misstag att anklaga president Sarkozy för oförstånd eller bristande information. Han begriper mycket väl vad som händer; men han vägrar att tillämpa de lösningar som skulle fungera. För att citera hans eget omdöme om sin företrädare: ”Det anses att Chirac är sympatisk, dum och osjälvisk; i verkligheten är han elak, mycket intelligent och egoistisk.” Liksom Chirac är Sarkozy oundvikligen fånge i enväldets vakuum och lyssnar inte på någon annan. På regeringssammanträden måste ministrarna ofta lyssna till timslånga monologer om statschefens exceptionella prestanda, samt utstå ohyggliga utskällningar. Därför är det inte alls märkligt att han avskyr allt som inkräktar på hans prerogativ; samt att hans ministrar ständigt tvekar att ta egna initiativ, eftersom det alltså leder till uppsträckning.

Ingen ledande politiker känner sig manad att bli en fransk Thatcher. Efter 17 år av presidentmakt har högern möjligen avvärjt en del excesser från vänsterhåll, men inte rivit upp ett enda beslut, till exempel 35-timmarsveckan som är ett unikum i Europa: Frankrike är fortfarande det land där människor har den officiellt kortaste arbetstiden och notan kommer inte att utebli.

SOCIALISTPARTIETS KANDIDAT François Hollande fick nyligen en snilleblixt: beskatta alla inkomster över 1 miljon euro med 75 procent. Sarkozy svarade omedelbart med förslaget att beskatta alla fransmän som bor utomlands. Den dryga halv miljon medborgare som bor i London torde i så fall raskt överväga byte av medborgarskap, även om förslaget sannolikt möter diverse juridiska hinder.

Några avvikande röster finns trots allt, även om de får mycket lite utrymme i traditionella medier. Samtidigt är det just på nätet och kanske särskilt i bloggosfären som den yngre generationen debatterar både de marknadsreformer som kommer att tvingas fram, samt hur man kan förnya politikens metoder.

Ett exempel är de två nya partierna, Parti libéral démocrate och Alternative libérale som grundades med utgångspunkt i gräsrotsrörelsen Liberté Chérie efter den stora ungdomsdemonstrationen mot strejker i den offentliga sektorn 2002. När man som undertecknad har arbetat i fransk politik under många år är det särskilt intressant att följa denna nya generation, vars förgrundsgestalter ofta är mellan 25 och 35, och de har upptäckt liberala idéer på egen hand eller på Internet.

Parti libéral démocrate organiserade i slutet av mars sitt första ”Bar Camp” där debatten fördes i sinnevärlden, men också i stor utsträckning via Twitter där även icke närvarande kunde delta. Diskussionen var intensiv med humoristiska inslag. Men detta är också politiskt aktiva ungdomar som är totalt desillusionerade när Nicolas Sarkozys namn nämns.

ARNAUD DASSIER arbetade tidigare med den tidigare finansministern Alain Madelin (se Axess nr 1 2012) och var ansvarig för Sarkozys valkampanj på internet 2007. Han övergav dock Sarkozy offentligt i slutet av 2011 och har varit mycket tydlig i sina åsikter om presidentens totala krig mot liberala idéer. ”Jag undrar hur liberalerna inom UMP står ut med den politik för protektionism och höga skatter som deras kandidat driver. Om ni gillar välfärdsstaten kommer ni att älska polisstaten”, kommenterar han.

I brist på bättre stöder liberalerna François Bayrou, presidentkandidat för Mouvement démocrate (Modem, tidigare UDF, det vill säga den center-högerkoalition som grundades av den tidigare presidenten Giscard d’Estaing). Bayrou fick ordentlig uppmärksamhet som den ”tredje mannen” i presidentvalet 2007 när han ensam slog larm om den kommande skuldkrisen. Tyvärr är han mycket av en vindflöjel och ofta ett klassiskt exempel på ”mittenpolitiker”. Men det är ju inte kappan som vänder, det är vinden.

Liksom Sarkozy tenderar Bayrou att framföra en idé och dess motsats, ofta i samma mening. Han har gjort ett stort nummer av parollen ”Achetons français” (”Köp franskt”) för att stödja fransk industri, vilket inte bara är protektionistiskt nonsens men olyckligtvis också kommunistpartiets gamla slogan från 1970-talet.

Den mediokra debattnivån i presidentkampanjen illustrerar den politiska klassens oförmåga att begripa välfärdsstatens nära förestående konkurs. Samtidigt är väljarna betydligt bättre informerade om situationen, eftersom även ”vanliga” tidningar sedan några år levererar insatta reportage om korruption, vanskötsel och ren kleptokrati inom förvaltning och statliga företag. Augiasstallet har numera nattöppet för inspektion. Nyligen publicerade de två största borgerliga veckotidningarna Le Point och L’Express artiklar författade av tankesmedjorna IREF och IFRAP med osedvanligt direkta besked: besparingar med sikte på att skapa ett budgetöverskott (dock tidigast 2021 eftersom tillväxten i officiella rapporter konsekvent överskattas) kan ske genom att frysa lönerna i den offentliga sektorn; 7 miljarder euro i form av effektivisering inom vård, pensioner, arbetslöshetsförsäkring etcetera; 2,3 miljarder per år genom privatiseringar (främst avyttring av statens aktieinnehav i offentliga företag och affärsdrivande verk); 6 miljarder per år genom att skydda den buffert som staten byggt upp för att ”jämna konjunktursvängningarna”, men som egentligen mjölkas för att till exempel betala offentliganställdas löner. Det innebär en total besparing på 30 miljarder per år under en femårsperiod.

Det låter kanske imponerande, men innebär faktiskt inte mer än en 10-procentig trimning av statsbudgeten. I gengäld räknar IFRAP med 1,7 miljoner nya jobb och 14 miljarder euro i ökade skatteintäkter per år.

ETT MER HUMORISTISKT inslag i valkampanjen är Jean-Luc Mélenchon som verkar kandidera mest för skojs skull. Den 18 mars samlade han tusentals anhängare för en demonstration i Paris och ligger bra till i opinionsmätningarna för att splittra vänstern och därmed gynna högern på mittens bekostnad (dock motsvarar detta den traditionella sockeln av väljare vänsterut, som samtidigt flyter fritt mellan kommunister och nationalister). Här finns också beröringspunkter mellan ytterligheterna: Sarkozys rådgivare Patrick Buisson (med ett förflutet inom Front National) har regelbundet kontakt med Mélenchon (tidigare minister under Lionel Jospin som själv var trotskist i sin ungdom). De finner varandra i suveränismens budskap. ”Nationella gränser skyddar de fattigaste”, sade Buisson nyligen; Mélenchon kan bara hålla med, och liksom Marine Le Pen förespråkar han protektionism, utträde ur euron och liknande isolationistiska initiativ.

Likväl är den ökande fattigdomen och den växande andelen av workingpoor ett betydande klientel för socialistpartiet. Men valet står trots allt mellan någon form av mer eller mindre effektiv förvaltning av ett konkursbo. Ekonomiska realiteter och det civila samhället kommer snabbt att kräva revansch i olika former.