Bye-bye, brittisk yttrandefrihet?

Den 1 september i år anlände den irländske manusförfattaren Graham Linehan med flyg från sitt hem i Arizona till Londons storflygplats Heathrow. Där väntade fem beväpnade poliser på honom och han arresterades.

Om man delegerar fem poliser för att gripa en ensam man i 50-årsåldern måste det handla om något särskilt allvarligt. Linehan är mest känd för tv-serien Father Ted. På senare år har han blivit en av de mest uttalade kritikerna av transaktivism. Och det var den kritiken som föranledde arreste­ringen. I april i år twittrade han att om en transkvinna – med andra ord en biologisk man som identifierar sig som kvinna – går in i ett rum endast avsett för kvinnor, begår han ett våldsamt övergrepp. ”Ställ till med en scen, kalla på polis och, om inget annat hjälper, slå honom på kulorna.”

Linehan fick vänta en längre tid i en cell och blev så förd till förhör. När den förhörande polisen använde uttrycket ”trans” frågade Linehan vad han avsåg med det. ”Människor som känner att deras genus är ett annat än det som bestämdes vid födseln”, sa polisen. ”Bestämdes vid födseln?” sa Linehan. ”Vårt kön behöver inte bestämmas.” Polisen sa att det där var en definitionsfråga och Linehan svarade att polisen använde aktivistspråk.

En sjuksköterska kom och tog Linehans blodtryck. Pulsen låg på över 200, en farligt hög nivå som kan leda till stroke. Han fördes därför till en akutmottagning. Läkarna menade att det höga blodtrycket berodde på stress i kombination med den långa resan. Linehan själv hade en annan uppfattning. Han menade att det nu gått så långt att det blivit förenat med livsfara att använda sig av sin yttrandefrihet.

Linehan släpptes mot borgen på villkor att han inte twittrade om det. Senare meddelades att åklagare beslöt att lägga ner fallet och i oktober kom beskedet att Londonpolisen kommer att sluta utreda vad de kallar ”non-crime hate incidents”.

Hur det blir med den saken återstår att se. Antalet britter som har kallats till förhör för att ha skrivit något olämpligt i sociala medier är skyhögt. I de flesta fall leder det bara till en tillsägelse, men det räcker för att man ska känna att George Orwells framtidsvision i 1984 börjar bli verklighet. År 2023 arresterades i Storbritannien 12 183 personer för ”stötande inlägg” på sociala medier.

Så här berättar en av mina brittiska svärsöner:

– Jag blev uppringd av en människa som presenterade sig som polis och ville att jag skulle komma till polisstationen vid en viss tidpunkt. Han sade inte vad det gällde och innan jag gick dit var jag jättenervös. Så visade det sig att de ville fråga mig om en kommentar jag skrivit i en privat Whatsappgrupp. Någon i gruppen hade tydligen gjort en skärmdump av min kommentar och den bedömde poliserna som rasistisk.

Den brittiska polisen anses av många kritiker vara smärtsamt inkompetent. Förtroendet för poliskåren låg under 50 procent i somras och efter ytterli­gare allvarliga missar under hösten lär förtroendet inte ha ökat.

Det finns en form av polisiär prokrastinering. För att inbilla sig själv och andra att man bekämpar brottslighet utreder man med stor möda bagatell­artade småbrott, samtidigt som de stora bovarna går fria. Den konservative parlamentsledamoten Toby Young, som grundat och leder organisationen Free Speech Union, ger ett exempel. År 2024 greps bara 11 procent av alla förövare av sexuellt våld i England och Wales, vilket är en kraftig nedgång från tidigare år. Samtidigt lägger polisen stora resurser på att arrestera och förhöra personer för yttrandefrihetsbrott – 33 personer om dagen grips. Man kunde tro att detta skulle leda till att fler personer lagförs som ett resultat av detta, men antalet som döms har faktiskt minskat, ett tecken på polisens övernitiskhet.

När den vill kan polisen alltså vara effektiv. I november 2023 i kölvattnet efter massakern i Israel den 7 oktober stormade en folkmassa en flygplats i Dagestan och letade efter judar. Den pensionerade polisen Julian Foulkes twittrade, apropå det och de pågående massdemonstrationerna i London, att det väl snart skulle hända att en folkmassa stormade flygplatsen Heathrow för att leta efter judar.

Det skulle han inte ha skrivit. Hela 26 personer läste inlägget, varav många förmodligen hans tidigare kolleger vid poliskåren i Kent. De ryckte nämligen ut med en sex man stark styrka, satte handklovar på den 71-årige Foulkes och gjorde husrannsakan hemma hos honom. De arresterade honom för brott mot Malicious Communications Act, på svenska ungefär ”lagen om skadlig kommunikation”.

Vid husrannsakan fann polisen förfärliga ting, som tidskriften Spectator och Douglas Murrays bok The War on the West. Detta kommenterades med att den gamle polisen hade ”very Brexity things”, vilket tydligen uppfattades som att han var någon sorts extremist. På något sätt måste det ha undgått dessa poliser att en majoritet av britterna röstade för brexit.

Foulkes arresterades och fördes till polisstationen för långa förhör. Han frisläpptes efter några timmar mot borgen men var tvungen att återvända till polisstationen en vecka senare för att motta en varning.

I mitt hem i Salford, som är en del av Manchester, får vi titt som tätt besök av polisen. Vårt hus har nummer 3 på gatan, men i lägenhet nummer 3 i ett hyreshus en bit bort bor en kvinna som ofta kallar på polis och ambulans, alltid mitt i natten. Ideligen går poliserna fel och knackar på hos oss. Vid flera tillfällen har de brutit sig in när vi inte varit hemma. Det är tur att polisen inte undersökte mina bokhyllor och mitt skrivbord, där tidskriften Spectator ligger och där Douglas Murrays bok The War on the West står med en personlig dedikation till mig.

Arresteringen av Linehan handlade alltså om inlägg han skrivit från sitt hem i USA, inget som borde angå brittisk polis. Bara några dagar efter hans arre­stering höll en juridisk kommitté i den amerikanska kongressen en särskild, fyra timmar lång session för att utreda europeisk inblandning i försök att undertrycka det fria ordet i USA.

Vad som orsakade detta möte var ett brev som EU-kommissionären Thierry Breton skrev till Elon Musk den 12 augusti i fjol. Musk hade då kritiserat brittiska myndigheters uppenbara vilja att sopa under mattan skandalerna med gäng, nästan uteslutande bestående av män med pakistansk bakgrund, som groomade unga brittiska flickor till att bli vad som bara kan beskrivas som sexslavar. Musk planerade att på sin plattform X intervjua Donald Trump, då presidentkandidat. Breton skrev att om intervjun ägde rum skulle EU-kommissionen använda alla tillgängliga medel för att förhindra att den visades, för att ”protect EU citizens from serious harm”.

Musk twittrade alltså om brittiska groominggäng och tänkte intervjua Trump. Det ena handlade om Storbritannien, det andra om USA. Inget av det hade med EU att göra. Ändå ville Thierry Breton förhindra att Musks fria ord spreds till EU-medborgare, eftersom dessa kunde ta allvarlig skada av det.

Ett drygt år senare, i november, exploderade en medial bomb. BBC hade vid flera tillfällen klippt samman Donald Trumps tal den 6 januari 2021, då han avgick som president, så att det verkade som om han uppmanade till stormningen av Kapitolium samma dag.

Efter hand avslöjades den ena skandalen efter den andra, där BBC lagt nyheter till rätta och medvetet förfalskat så att berättelser passade deras agenda. Den inskränkta yttrandefriheten och BBC:s avslöjade fusk verkar ingå i samma fenomen. Självfallet har nyhetsrapportering aldrig varit helt befriad från underliggande åsikter, men på senare år har viljan att styra människors tankar ökat dramatiskt. Ställda inför fenomen som Brexit, valet av Donald Trump och de framväxande populistiska partierna i nästan varje europeiskt land har de styrande inom politik och medier i allt större utsträckning börjat se det som sin roll att uppfostra folket att tänka rätt.

En betydligt bättre metod hade varit att försöka förstå vad det är som gör att gapet mellan elitens sätt att tänka och folkets har vidgats.