Väst måste vara tuffare mot Ryssland

Föreställ er detta: En tidig morgon i slutet av mars väcks invånarna i Narva av explosio­ner. Ryska styrkor tränger in från norr och öster. På några timmar har de tagit kontroll över den estniska staden. Till sin hjälp har de femtekolonnare inne i Narva som beväpnats i hemlighet. Samma dag ockuperar Ryssland Dagö i en kombinerad attack från örlogsfartyg och specialförband som tagit sig till ön tidigare förklädda till turister.

Västländerna ställs inför fullbordat faktum. De baltiska staternas kust är blockerad och Natos möjligheter att föra in truppförstärkningar är mycket begränsade. Reaktionerna i västhuvudstäderna fördröjs av flera dramatiska händelser. Runt om i Europa genomförs attentat. I Medelhavet pågår en ny flyktingkris stimulerad av Ryssland. I Sydkinesiska sjön sker en väpnad konfrontation mellan Kina och Filippinerna där Kina både hjälper Ryssland med en distraktion och genomför egna expansionsplaner.

Det nya isolationistiska USA vill inte ha ett storkrig mot Ryssland och distanserar sig från alltsammans. De europeiska staterna är alltför splittrade – Frankrike leds av en högerradikal president – och kan inte agera. Akti­­ve­ring av Natos kollektiva försvar, artikel 5, blockeras av flera medlemsländer. Inget militärt svar ges. Ryssland får behålla det man har tagit. Nato förlorar sin funktion.

Det är Carlo Masala som presenterar denna dystopi i sin bok som nyligen kommit i svensk översättning med titeln Efter Ukraina. Ett scenario. Författaren är professor vid tyska försvarsmaktens universitet i München och en respekterad röst i tysk säkerhetspolitisk debatt.

Masala placerar händelserna i år 2028, tre år efter den fiktiva tidpunkt då Ukraina kapitulerar i det nu pågående kriget. Resurserna är slut, partnerländernas ork att hjälpa likaså. Trots att fronten fryses där den är nu, med fyra femtedelar av Ukrainas territorium under ukrainsk kontroll, uppfattas det som just en förlust. Krigets efterverkningar leder till inrikespolitiska kriser, ökat stöd till proryska krafter, en valförlust för Volodymyr Zelenskyj och i förlängningen förlorad ukrainsk suveränitet.

Men makthavarna i Kreml vill ha mer. Tre år är tillräckligt kort tid för att Ryssland ska behålla mersmaken från krigssegern, men länge nog för en ekonomisk och militär återhämtning. Under tiden skiftar västländerna fokus. De sänker garden utåt och sjunker djupare in i maktkamper och samhällsfrätande konflikter på hemmaplan som stärker högerradikalerna. Det är fritt fram för Ryssland att norpa åt sig en bit av Natoterritorium.

Det är lätt att invända mot mycket i ett sådant föreställt framtidsscenario – mot allt från bedömningen av ukrainsk inrikespolitik till sättet att föra kriget 2028. Men man kan ändå använda boken som referenspunkt för diskussionen om rysk aggression, om säkerhetspolitik och om själva synen på krig och fred.

Återkommande uttalanden från ryska ledare vittnar om att Ryssland redan ser förhållandet gentemot väst som ett krigstillstånd. Den nuvarande amerikanska administrationen har i sin tur en helt annan syn på relationen till Europa än föregångarna. Det brukar heta att Trumpadministrationen följer en ”transaktionell” vägkarta. Men det är mer allvarligt än så. En stark transatlantisk relation är bra för USA även i strikt ekonomiska termer, med tanke på att européer köper över 30 procent av den försvarsmateriel som USA exporterar. Vita huset är redo att riskera allt detta, vilket redan syns i exempelvis Tysklands investeringsplaner, för en idé om distansering från Europa. Inte ens efter Rysslands senaste test av det europeiska luftrummet har USA klivit in i Natos flygoperation för att försvara alliansens östra flank.

En annan relevant aspekt är rysk risk­villighet kontra västerländsk risk­aversion, där Ryssland ges ett utrymme som det använder flitigt. Regimen i Moskva är inte fullkomligt gränslös men vet ändå att den i de allra flesta situationer kan gå längre än vad ledarna i väst är villiga till.

”Jag är inte beredd att riskera ett tredje världskrig för Narvas skull”, säger Carlo Masalas fiktiva amerikanska president som även påpekar att den ryska aggressionen förvisso inte är ursäktlig men att där ändå finns en förhistoria i form av Estlands behandling av landets ryskspråkiga befolkning.

Sådana resonemang är något av en karikatyr idag men ligger ändå nära uppträdandet från västledare 2014. De såg ockupationen av Krim som visserligen oacceptabel men ändå en begränsad rysk åtgärd. Barack Obama sa både då och långt senare att Ryssland bröt mot internationell rätt men hade samtidigt ”legitimate concerns” över situationen för den ryskspråkiga befolkningen på Krim.

Europeiska ledare spelade med i den ryska charaden i östra Ukraina ända till februari 2022. De deltog i en påstådd fredsprocess i det så kallade Minskformatet där Ryssland klädde ut sig från krigförande part till någon sorts medlare. Allt detta tillmötesgående var tänkt att bromsa, avgränsa, kapsla in den ryska aggressionen.

Har västledarna blivit klokare sedan dess? Just nu är svaret tveklöst ja. Men gör tidsresan med Masala. Frys fronten i Ukraina och vänta tre år. Det är tre år utan dagliga krigsrapporter och utan återkommande militära stödpaket. Det är även tre år med ett antal europeiska val som har en helt annan agenda än ökade försvarsutgifter, proukrainsk solidaritet och europeisk sammanhållning.

En ukrainsk krigspaus som ses som ett nederlag för Ukraina och väst röjer vägen för diverse vad-var-det-vi-sa-krafter – isolationister, EU-motståndare, Moskvavänner – som mobiliserar en opinion som straffar dem som beslutat om alla miljarder i Ukrainastöd. Distans till kriget ger därtill ökad tyngd till de delar av närings­livet och dess allierade i politiken som vill se en normalisering av de ekonomiska relationerna med Ryssland. Vad som finns på andra sidan Atlanten om tre år står skrivet i stjärnorna, men vi kan inte utesluta att det är en fullbordad autokrati som – om inte kapat de säkerhetspolitiska banden till Europa – så är åtminstone ovillig att ta stora risker tillsammans med oss.

Diverse analyser av militära förmågor tenderar tänka bort frågan om politisk och annan risk. Jag noterar det när jag lyssnar på den brittiske historikern Mark Galeottis sågning av Masalas bok. Nato hade sett de två ryska brigadernas uppmarsch långt innan de hade nått Narva, säger Galeotti i sin podd. Gott, de hade sett dem. Och gjort vad? Det är det som många av de här frågorna kokar ner till: Vi kan. Men vill vi? Vågar vi ta just den här risken?

Den ryska framstöten behöver i sin tur inte ta formen av regelrätt ockupation av ett Natoland utan kan röra sig i gråzonen. De scenarierna kan tecknas med inspiration från Masalas bok, men också utifrån det vi redan ser.

Ett stilleståndsavtal i Ukraina skulle kunna öppna för en återuppbyggnad av den ryska Svartahavsflottan, dess återkomst i västra Svarta havet och en sjöblockad inte bara av Ukraina utan även av Rumänien och Bulgarien.

Mer aggressiva kränkningar av luftrummet med stridsflyg och drönare, cyberangrepp, gps-störningar av flygtrafik, attentat, statskupper, annektering av Belarus är andra möjligheter som inte heller kräver något ryskt avgörande i Ukraina.

Budskapet att Ryssland inte kommer att nöja sig med Ukraina är riktigt, men säger underförstått att Ryssland tar det i den ordningen, att ett större ryskt hot mot oss ligger ett antal år bort. Förutom att skapa intrycket att vi har tid, reducerar det krigshotet till ett konventionellt sådant.

Men det finns ett omvänt orsakssamband. Ukrainska framgångar i kriget är bra för Europa. Det dränerar ryska resurser, där vissa militära förmågor inte låter sig återställas i närtid. Ryssland blir allmänt fattigare och, allt annat lika, mindre kapabelt.

Ett nödvändigt ekonomiskt tryck mot Ryssland fångas inte heller i ordet sanktioner. Det behövs något mycket större, som kapande av allt utbyte med Ryssland från alla ansvarstagande stater.

Kommer en ukrainsk seger och en mur mot Ryssland hålla oss säkra? Ingen vet, men det är vår bästa chans.