Det finns ingen ursäkt för skolresultaten

På en given signal ställer sig 600 elever på led framför sina lärare. Lärarna börjar dagen med ett peptalk där de berättar för eleverna hur mycket de tycker om dem och att de ska ha en fantastisk skoldag tillsammans. Eleverna blir påminda om att de behöver arbeta hårt om de ska lyckas i livet och att lärarna kommer att hjälpa dem på vägen. Skolans ledord är Kindness, Hard Work and High Standards.

West London Free School ligger i Londonförorten Hammersmith och skolan är uppbyggd kring ett koncept som kallas No Excuses. De har elever från motsvarande årskurs 5–9. No Excuses är en filosofi som i korthet går ut på att man inte ursäktar låga skolresultat och dåligt uppförande med elevernas socioekonomiska bakgrund. Lärarna är övertygade om att man kan komma i tid, göra sina läxor och vara snäll även om föräldrarna saknar utbildning och är fattiga. På de skolor jag besökte undervisar man i uppförande och det finns tydliga ordningsregler med tillhörande konsekvenser. Om eleverna bryter mot reglerna får de en varning och om de inte ändrar beteende blir det kvarsittning.

En av grundpelarna i No Excuses är broken windows-teorin, en teori som går ut på att småbrottslighet som klotter och krossade fönster banar väg för grövre brott och ökad otrygghet. Applicerad på skolan innebär denna logik att man gör en stor sak av små regelbrott för att det inte ska eskalera till kränkningar och våld. Eleverna får kvarsittning om de lite löst sparkar på en kamrats sko när de står i led, om de inte gör läxan eller kommer för sent. Som isolerade händelser är det inte allvarligt, men det kan eskalera till allvarliga incidenter. När man arbetar på det här sättet får ordet nolltolerans en mening.

En annan grundpelare är att lärarna leder undervisningen och ser till att alla elever hänger med, i kontrast till den elevledda undervisning som blivit norm i Sverige. En sak jag reflekterade över på de här skolorna var tystnaden. Klassrum i No Excuses-skolor är tysta när läraren vill att det ska vara tyst eftersom man menar att alla elever har rätt att tänka utan att bli avbrutna. Man lär eleverna att respektera varandras rätt till lärande. Framför allt slösar de inte bort nästan 15 procent av lektionstiden på att få ordning, som svenska högstadielärare gör enligt Skolverkets rapport Talis 2024. Många av skolorna som har anammat den här filosofin har även tysta korridorer, vilket ger eleverna möjlighet att reflektera över lektionens innehåll samtidigt som förekomsten av bråk och kränkningar i princip är noll.

Läget i svenska skolor är allvarligt. Vi har de största resultatskillnaderna mellan elevgrupper i hela OECD. Elever från resursstarka hem presterar utmärkt, medan vi misslyckas med elever från resurssvaga hem. I naturvetenskap ligger resurssvaga motsvarande fyra skolårs inlärning efter elever från resursstarka hem och i matematik är skillnaden 2,5 år. I december 2025 presenterade Skolverket TIMSS Longitudinal Study, som visar att elever med svaga hemresurser har sämre resultat i årskurs 9 än i årskurs 8 – vilket betyder att de inte gör några framsteg alls under de sista åren i grundskolan. Samtidigt har Sverige utbredda ordningsproblem i skolan. Enligt Brås skolundersökning om brott uppger nästan hälften av svenska niondeklassare att de utsatts för stöld, misshandel, hot, rån eller sexualbrott det senaste året. Det är precis den sortens problem som No Excuses-filosofin förebygger.

Men Sverige har inga No Excuses-­skolor. De är inte tillåtna eftersom elevinflytande är inskrivet i skolans styrdokument och skoluniform anses inskränka yttrandefriheten. Både Moderaterna och Liberalerna tog under 2025 ställning för att ändra på detta, vilket under hösten ledde till en intensiv debatt.

Motståndet mot förändring kommer främst från skolpersonal. Läraren och skoldebattören Maria Wiman kallar No Excuses ”en skola som fostrar zombier” och menar att den går på tvärs med den svenska traditionen att se barn som människor. Specialpedagogen Jessika Linde skriver i Vi Lärare att skolans problem är brist på pengar – ”Låt ingen försöka dölja det faktumet genom att inbilla människor att problemen i skolan går att lösas [sic] genom hårdare regler.”

Kritikerna anser att No Excuses handlar om hårdare tag och straff samt att demokratin försvagas när elevinflytandet minskar. Men egentligen är det tvärtom. I skolan talar man ofta om demokrati i termer av att vara med och bestämma, som en spegling av det demokratiska samhällssystemet med fria parlamentsval. Men skolans roll är att fostra demokratiska medborgare, och det är något annat. En trygg skolmiljö är en förutsättning för att forma åsikter och hitta sin ideologiska hemvist. Det är när eleverna vet att ingen kommer att håna dem eller skratta åt dem som de kommer att våga uttrycka sig. I en skolmiljö där elever skrattar åt klasskompisar eller där enbart vissa åsikter är accepterade kommer inte eleverna att våga tala fritt. No Excuses gör skolan mer demokratisk eftersom det skapar en miljö där eleverna tryggt kan uttrycka sig.

När man arbetar i förortsskolor är det inte ovanligt att det sitter elever från ett tiotal länder och kulturella sfärer i en klass. Några kommer från kollektivistiska samhällen där barnuppfostran är ett gemensamt ansvar, medan andra elever kommer från strikt auktoritära hem. Jag har mött föräldrar som låter barnen härja fritt när de är små, för att öka kontrollen i takt med stigande ålder. Vi gör tvärtom. Vi har regler när de är små, för att successivt släppa på kontrollen med ålder och mognad. Alla elever sitter i samma klassrum och vid tavlan står läraren och försöker fånga deras uppmärksamhet. I skolor med elever som har starka hemresurser finns det inte ett lika stort behov av enighet som det gör i förorten.

Jag är inte ute efter att vi ska ha en auktoritär skola, men skolpersonal är och ska vara en auktoritet. Drivkraften i No Excuses är omtanken om eleverna och insikten att utbildning är elevernas biljett till en framtid som är bättre än vad deras föräldrar fick. Det borde inte vara kontroversiellt att säga att lärare kan mer än eleverna och att vuxna därför leder skoldagen. I grunden handlar det alltså inte om hårdare tag, utan om smartare tag och bättre undervisning. När det sitter elever från världens alla hörn i samma klassrum måste lärare undervisa dem i uppförande, för hur ska de annars lära sig vilka normer som de förväntas följa?

Det går inte att plocka ett koncept rakt av och införa det här. Alla skolor som organiseras utifrån No Excuses har olika ritualer och regler. I Sverige är det till exempel förbjudet att ha skoluniform, medan alla skolor i England har det. Men det behövs inte ny lagstiftning för att börja arbeta utifrån kärnan i No Excuses-filosofin: höga förväntningar på eleverna, att undervisa utifrån hur barns hjärnor fungerar samt att bygga in stödstrukturer i skoldagen så att eleverna ska kunna leva upp till förväntningarna. Det är tillåtet att ha en gemensam skolkultur, undervisa på kognitionsvetenskaplig grund och införa uppförandekoder som utgår från broken windows-teorin. Framför allt behövs det inte ny lagstiftning för att börja tro på våra elevers förmåga att uppföra sig och följa med i undervisningen oavsett vad de har för socioekonomisk bakgrund.

När jag ligger sömnlös och våndas över resultatskillnaderna mellan olika grupper brukar jag tänka på stavhopparen Armand Duplantis. Hans tränare sänker inte ribban när han river. Han hjälper Duplantis att fila på tekniken, kämpa hårdare och försöka igen. Vi måste tänka på samma sätt i skolan. Vi ska sätta upp mål, ha höga förväntningar och bygga in robusta stödstrukturer under hela skoldagen.

Mina elever ska konkurrera med resursstarka elever om platser på gymnasiet och universitetet och i arbetslivet. Vi måste därför ha samma höga förväntningar på dem som vi har på elever från resursstarka hem.

Det finns inga ursäkter för skolmisslyckanden.