Det klingar dovt

Haidt anlägger flera synpunkter på akademin och dess konflikter, framförallt sedan 1990-talet. För att beskriva skärpningen av motsättningar talar han om dragkampen mellan centrifugala (rotation bort från centrum, som sliter isär) och centripetala (in mot centrum, som enar) krafter. Han etablerar en sofistikerad och insiktsfull kontext för det han vill säga om de amerikanska prestigeuniversitetens låsta och kontrollerande klimat.

I artikeln gör Haidt en belysande åtskillnad mellan akademikers och studenters möten med termen intersektionalitet. Han menar att när begreppet introduceras 1989 i en juridikuppsats på UCLA så bygger det på ett rimligt resonemang som få akademiker (forskare och lärare) skulle invända mot. När intersektionalitet småningom börjar läras ut till studenter omvandlas det ursprungliga resonemangets metodologiska poänger till tabeller som uppvisar matriser för privilegium och förtryck. Istället för att pröva skärningspunkterna mellan kategorier memorerar studenterna maktordningar som ska motverkas. Att fylla unga människors hjärnor med binära dimensioner och strukturer menar Haidt är strategiskt briljant eftersom allt förtryck kopplas ihop och sägs överlappa. Det som då en grupp uppfattar som kränkande leder till protester från alla grupper som anser sig vara kränkta.

Resonemangen skulle ha vunnit på att fördjupa och problematisera sambanden mellan studenternas alltmer högröstade aktivism och det som benämns ”vänstern vid universiteten”. Det blir tydligt mot slutet av artikeln att Haidt sätter sitt hopp om förbättring till majoriteten icke-dogmatiska forskare och universitetens rektorer. Samtidigt blir gruppen ”vänstern vid universiteten”, som enligt Haidt utgör en farlig centrifugalkraft, diffus. Om man läser argumenten noggrant är den även rätt liten: problemen är koncentrerade till ”några få institutioner som går in för politisk aktivism”. Mestadels bedrivs påverkan ”från sju institutioner från humaniora och identitetsstudier”, skriver Haidt. Det här är en oväntad vändning från en professor som ofta talar om att intellektuella monokulturer präglar humaniora och delar av samhällsvetenskaperna. Hur ser sambanden ut mellan fenomen vi tycker oss se och empiriska bevis för våra förnimmelser? Det hade varit värdefullt för helheten om texten hade adresserat hur och varför studenternas larm och krav har fått utrymme. Särskilt då de intersektionella perspektivens fokusering på maktrelationer missar att kritiskt analysera en av de mest inflytelserika maktgrupperna vid universiteten idag – studenterna själva.

Studenter som en agendasättande maktfaktor är ett komplicerat fenomen eftersom både den akademiska kärnverksamheten och lärosätenas ledningar är beroende av att studenterna är nöjda (och betalar, som i fallet USA). Jag tror, precis som jag uppfattar att Haidt gör, att studentgruppernas mobilisering är mer oroande än fulspel mellan professorer, som också förekommer. Akademins kotterier är förvisso obehagliga, och kan förstöra enskilda karriärer, men har i stort sett alltid funnits i akademin.

Den nya sortens aktivism från studentgrupper tycks uppvisa styrkepositioner som leder till att kraftfälten inom akademin omstöps – exempelvis får vi nu med påtaglig täthet rapporter från den anglosaxiska världen om allianser mellan vissa studentfraktioner och lärosätenas administration. Att studenterna vuxit i antal under senare tid, och har fått bli så tongivande, är en viktig omständighet till varför repressiva förslag och intoleranta stämningar är svårare att bemöta. Därför är jag också mer modstulen än Haidt. Han vill så väldigt gärna avsluta i dur – det finns hopp om universiteten, han misstror sin egen pessimism – men han kan ändå inte undgå att komponera ett mycket öppet slut, med en dov efterklang.