Det sanna Finland?

”Ta in dem i regeringen, så gör de bort sig själva!” Resonemanget gäller inte Sverige och Sverigedemokraterna. I de nordiska grannparlamenten blir däremot svaret allt oftare ”ja” på frågan om övriga partier kan gå i lag med populister eller invandringsfi entliga för att nå majoritet. Det handlar inte längre om bara Danmark. Norska Höyre, med vind i seglen, kan tänka sig att ersätta dagens rödgröna regeringskoalition i allians med Framstegspartiet.

Inför riksdagsvalet den 17 april i Finland antas Sannfinländarna bli de verkliga segrarna. De ses av många som en fullt möjlig medlem i någon av de samregeringar landet alltid brukar sy ihop. ”Vore det sist och slutligen så illa att ta med Sannfinländarna i en vänsterdominerad regering?”, skrev en kolumnist nyligen i finlandssvenska och vänsterpräglade Ny Tid. Samma tanke luftas ibland på borgerligt håll.

Håller sig alltså de politiska etablissemangen i Sverige med så mycket renare ideal och moral än de nordiska kollegerna? Fan tro’t, men då det gäller Finland år 2011 förklaras många av skillnaderna av erfarenheter ur historien. Sannfinländarna har i gallup nått 16–17 procent, mot bara fyra i valet 2007. De ligger hack i häl på de tre stora – centern, moderata samlingspartiet och socialdemokraterna – som i årtionden regerat i växlande kombinationer och med väljarandelar på vardera 20–25 procent. Centern och moderaterna har nu styrt i fyra år. Socialdemokraterna har uppenbara problem och förlorar till exempel i klassiska skogsindustribygder till Sannfinländarna. Men Sannfinländarna vinner sympatisörer också från andra håll.

Många är de studier, reportage och kulturskapelser som målar bilden av stora grupper medborgare som sedan länge vänt ryggen åt politiken eller ”herrarna i Helsingfors”. E n rad skandaler kring finansieringen av 2007 års valkampanjer förstärker de stämningarna. Främst var det ett antal centerpolitiker som stod i centrum. Misstanken om att också statsministern Matti Vanhanen var inblandad bidrog förra året till hans avgång. Efterträdaren Mari Kiviniemi har däremot övertygat om att hon aldrig var i närheten av den här trafiken. Detta, plus hennes förmåga att snyggt och med excellenta språkkunskaper representera Finland ute i Europa, har vänt centerns chanser att trots allt klara riksdagsvalet hyfsat.

Var tredje väljare lät bli att rösta 2007, vilket bekräftar bilden av Finland som ”den alternativlösa demokratin”. En etikett som stämplades redan för årtionden sedan av socialdemokraten Erkki Tuomioja. Då lade den utrikespolitiska pressen från Sovjetunionen lock på mycket av det politiska samtalet. Men också om klimatet har mildrats skiljer sig republiken ännu från övriga Norden. Det partipolitiska vardagslivet syresätts allt för sällan av friare samtal i radio, tv, press och på webben. Alltför få åsikter prövas i offentliga samtal och munhuggningar, i tankesmedjor eller av utomstående debattörer. Politikerna stänger in sig i riksdagen.

Visst finns det skillnader. Inför valet står statsfinanserna i centrum. Liksom i Sverige blir välfärdsstaten dyrare, de sociala klyftorna vidgas, arbetslösheten är lika hög. Intäkterna måste öka och utgifterna minska. Höjd moms, men inte på mat, säger centern. Ökad skatt på kapitalinkomster, men sänkt inkomstskatt, ropar moderata samlingspartiet. Socialdemokraterna vill skärpa skatteprogressiviteten. De regeringsvana småpartierna lägger fram sina varianter. Men alla vet att allt blir förhandlingsbart efter valnatten. Alla har regerat med alla. Boten mot detta dribblande skulle alltså vara Sannfinländarna.

Timo Soini, ordföranden, är en fryntlig och slagfärdig debattör. Snart fyllda femtio. Ger ett resonabelt intryck. Sitter i Europaparlamentet. Egentligen en försiktig general, som menar att han blott för vanligt folks talan. Då det gäller partiets mer hårdföra invandrarkritiska medlemmar sade han nyligen i Helsingin Sanomat att ”de har inte valt Sannfinländarna för min skull, utan den frågan är deras grej”. Därmed beskriver Timo Soini sitt eget parti som en åsiktsmässigt brokig och lös skara, kanske i förhoppning om att därmed slippa lastas för vad den mest omskrivna invandrarkritikern i dagens Finland, Jussi Halla-aho, vräker ur sig.

Jussi Halla-aho är ett fenomen omvärlden har skäl att hålla ögonen på. En fyrtioårig akademiker, doktorerad i kyrkoslaviska, mest närvarande på egen blogg och webbsida där hans följeslagare omtalar honom som ”Mästaren”. Han filosoferar om multikulturalismens och den globala gemensamhetskulturens omöjlighet och om de ”lokala kulturernas” självklarhet. Idéer som för övrigt torgförs också av andra finländska akademiker. Främst av Timo Vihavainen, professor i Rysslandskunskap vid Helsingfors universitet, i boken Länsimaiden tuho (Västerlandets undergång, 2009). Han vurmar för något slags slavofil andlighet à la Solzjenitsyn.

Jussi Halla-ahos verbala utfall mot muslimer i Finland (totalt cirka 30 000) kan vara av grövsta sort. Han har dömts till böter för brott mot trosfrid. Han ondgör sig över ”nyfinländare som masturberar i simhallens barnbassänger”, men också över kvinnor som saknar förmåga att tänka logiskt, över Sverige som ”otvivelaktigt är Västeuropas mest totalitära stat”. Han sitter redan i Helsingfors stadsfullmäktige och nu är han riksdagskandidat. Än så länge har Jussi Halla-aho varit sällsynt i tv-soffor, radiodebatter och intervjuer. Han satsar hellre nördaktigt på den virtuella skuggvärlden som sitt medium. Han har vunnit stort rykte redan innan han står i riksdagens talarstol.

Utsikten att Finlands riksdag besätts av kanske trettiotalet sannfinländare lockar andra politiker att profilera sig invandringsskeptiskt. Finansministern och moderatledaren Jyrki Katainen har beklagat att finländare stämplas som rasister när de framfört välgrundad kritik i invandringsdebatten. Socialdemokraternas ordförande Jutta Urpilainen har kraftfullt påmint om talesättet ”maassa maan tavalla”, det vill säga följ seden i landet där du vistas.

Egentligen tycks inget av de stora partierna ängslas inför tanken på samarbete med Timo Soini. Sannfinländarnas program för ekonomi och välfärd är vagt, ligger i samma fält där alla andra rör sig. Deras idéer om att Finland skall säga upp alla klimatavtal som missgynnar landets industri, eller lämna EU och euron, är så orealistiska att Timo Soini vet att de inte tas på allvar av andra. Hans opposition mot att Finland skulle medverka till att utrusta EU med fullmakt att ge mer ekonomiskt stöd åt slösaktiga medlemmar à la Grekland har stöd också inom vänstern. Så, närmare betraktat, förändringarna blir möjligen inte så stora med Timo Soini i regeringen. Att skära lite i flyktingkostnader och bistånd kan fler än han tänka sig.

Historien går igen. Det är den enkla sanningen. Timo Soini var den sista partisekreteraren i Landsbygdspartiet innan han för sexton år sedan var med och grundade Sannfinländarna. Landsbygdspartiets storhetstid inföll i slutet av 1960-talet och på 70-talet. Då omvandlades småbrukaroch landsbygds-Finland till ett urbant industrisamhälle snabbare än någon annan nation i Norden. Utvandringen till Sverige slog rekord.

Många greps av missmod och den färgstarke Veikko Vennamo vann väljare och arton platser av riksdagens 200. Han käftade emot dåtidens maktelit under president Urho Kekkonen. Idag hotas republiken av en ny strukturkris. Det stolta Nokia seglar kanske inte under finländsk flagg länge till. Det globala sväljer också skogsindustrin. Det finska får trängas med det främmande. Dags för en ny sanningssägare i Veikko Vennamos anda.

Historien bjuder på ännu en fundering. Landsbygdspartiet kom i regering på 1980-talet, under sonen Pekka Vennamo. På några år knådades partiet till parlamentarisk fyllningsmassa, innan det torkade ihop fullständigt. Timo Soini var med på den tiden. Hur undviker han att det upprepar sig?