Det svårspelade kvinnokortet

För att understryka vikten och vidden av detta beskrev hon hur hon stod där som dotter till en mor och mor till en dotter, ett slags matriarkatets genealogi. De barriärer som nu rivs gynnar även pojkar och män, sammanfattade hon.

Det ligger givetvis en del i vad Clinton sa. Att kvinnor och män har lika villkor och samma fri- och rättigheter är en rättvisefråga. En naturlig följd av detta är att kvinnor och män ska kunna göra politiska toppkarriärer.

Att beskriva sig själv som mor och dotter är säkert en blinkning till de många manliga släktled som dominerat toppskiktet i amerikansk politik.

Men samtidigt som det finns viktiga poänger att göra med att USA nu, 2016, fått utsikter om att en kvinna ska leda nationen, långt efter länder som Storbritannien, Pakistan och Israel, finns politiska risker med hur Clinton använder kön som argument. Hon balanserar här på en ganska slak lina. Det kan nämligen snedtända – och har redan gjort det.

För det första kan det rikta fokus från det som är hennes egentligen meriter för posten. Om ”kvinnligheten” ska ses som en merit behöver den fyllas med något. Detta något behöver vara särskiljande från hur människor uppfattar en manlig presidentkandidat. Så, vad skulle det vara? Egenskaper och begåvningar som traditionellt och särskilt brukar tillskrivas kvinnor? Omsorg och empati? Det i sin tur riskerar att hon uppfattas som för mjuk för uppgiften.

Även om det knappast var mjuka nypor som präglade Clintons tid som utrikesminister, är det ett argument som kan bli besvärligt för henne. Den republikanske presidentkandidaten Donald Trumps hårdföra retorik mot Clinton handlar ofta om att hon är för mjuk, inte har stridsviljan eller hårdheten, the balls helt enkelt.

Av en stark röst i det Trumpska lägret, journalisten Anne Coulter, attackeras hon för att vara så mjuk i immigrationsfrågan att det kommer att bli ”slutet för Amerika”.

Men från Trumps kvinnliga supportrar kan Clinton även få höra det motsatta, att hon är för hård och okvinnlig. Vi vill ha en kvinna som kan representera sitt kön med värdighet och klass, det kan inte Clinton, som en republikansk kvinnlig kommentator uttryckte det.

Kritiken som tar sikte på Hillary Clintons ”kvinnlighet” kommer inte enbart från höger. Tidigare i år utkom boken False Choices. The Faux Feminism of Hillary Rodham Clinton. Här beskriver vad som i huvudsak är akademiska feminister på vänsterkanten sin syn på Clintons roll i politiken.

En del, som bokens redaktör Liza Featherstone, menar att Clintons militäriska och neokapitalistiska politik har skadat kvinnor och barn såväl inom nationens gränser som globalt. Featherstone säger sig inte som kvinna kunna identifiera sig med Clinton. Underförstått ligger en uppfattning om kvinnlighet som liknar den som uttrycks av det motsatta lägret, även om utgångspunkterna för slutsatsen skiljer sig åt.

Andra menar att det inte spelar någon roll att Clinton är kvinna, eftersom hon är vit, från de övre klasserna och heterosexuell. Världen har inte vunnit något, menar en av skribenterna.

Hur rasfrågan lever i USA speglas av ett av bidragen, där skribenten, juristen och aktivisten Imani Gandy menar att det som imponerat på henne istället är Michelle Obamas uttalanden om svarta kvinnors feminism och hur the first lady uppfostrar svarta barn.

Flera av texterna lyfter fram Clintons ställningstaganden i abortfrågan som hennes främsta feministiska merit, en fråga som även den är levande och splittrande i USA.

Men i boken finns också röster som, precis som Clinton själv, lyfter fram den barriär som nu rivits genom nomineringen av en kvinna till presidentposten. Boken hade en framskjuten plats på bordet med heta titlar hos den klassiska bokhandeln The Strand i New York under våren.

Diskussionen lär fortsätta. Lärdomen för Clinton kan, som för många andra, bli att kvinnokortet är enkelt att dra, men svårt att spela.