En pedagogik som måste ta slut

Trots den dystra lägesbeskrivningen har Schleicher påtalat att Sverige har förutsättningar andra bara kan drömma om för att vända utvecklingen. Vi har resurserna, viljan och förmågan. Men de som inte lär av historien är dömda att upprepa den, vilket gör temadelen om skolan i Axess nr 8 till obligatorisk läsning för alla som vill förstå hur vi hamnat där vi är idag.

Gabriel Heller Sahlgren skriver hur den progressiva pedagogiken tagit plats i de svenska klassrummen. Tanken var att elevernas glädje för inlärningen skulle öka genom att minimera den traditionella undervisningen och låta lärarna ta ett kliv tillbaka. För detta var jag själv ett offer, när jag i grundskolan för tio år sedan introducerades till det elevaktiva lärandet. Min lärare, nyutexaminerad från den progressiva pedagogikens högborg (1990-talets lärarhögskola), tog dessutom det elevaktiva lärandet ytterligare ett kliv längre; han introducerade flextid. Eget arbete efter skoldagens slut kunde bytas in mot ledighet från lärarledd undervisning. Det egna arbetet bestod dock primärt av att umgås med mina klasskamrater. Forskningschefen Daisy Christodoulou sammanfattar det väl i sin artikel: ”Det upptäcktsbaserade lärandet är oerhört ineffektivt.” Det är inte rimligt att ett barn förväntas axla ett såpass stort ansvar.

Om drygt ett år presenteras resultaten från nästa Pisaundersökning. Enligt utbildningsminister Gustav Fridolin talar inget för att resultaten förbättras. I det har han rätt. Regeringens politik för att vända den negativa utvecklingen är minskade klasstorlekar, ökade resurser och en utökad lärarutbildning. Det är samma förslag som Christodoulou kritiserar i sin artikel. Hon menar att ett ensidigt fokus på de strukturella frågorna har bidragit till att det viktigaste hamnat i skymundan – undervisningens praktik. Det beror på att en utbildningsminister som utlovar mindre klasser vinner val. En utbildningsminister som påtalar vikten av lärarledd undervisning får löpa gatlopp, vilket blev tydligt när den före detta utbildningsministern Jan Björklund tog till orda på DN Debatt med artikeln ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder”.

Givetvis är det i klassrummen allt avgörs, men skolsystemets grundläggande struktur är avgörande för lärarnas förutsättningar att bedriva god undervisning. Att svensk skola har förlorat sin själ är allvarligt, men ännu allvarligare är måhända att OECD konstaterar att det råder oklarhet över vem som har ansvaret för skolan. Det är hög tid att avsluta ytterligare ett pedagogiskt experiment som har pågått under alldeles för lång tid. Staten bör så fort som möjligt återta huvudmannaskapet för skolan från kommunerna.