En subtil konstform

I Sverige har affärsmannen Björn Sundeby planer på att bygga ett hus i centrala Växjö i klassisk stil – och har lyckats hitta en arkitekt som är villig att rita det.

Bland folk i allmänhet råder det heller ingen tvekan om vad man föredrar. Redan 1987 visade psykologen David Halpern att smakpreferenserna gällande arkitektur skiljer sig kraftigt åt mellan den breda befolkningen och arkitekterna. Och ju längre arkitekterna har läst på högskolan, desto mer skiljer sig deras åsikter från vanliga människors.

Kritiken är inte ny; till exempel skrev Tom Wolfe redan 1981 en svidande vidräkning med modernismen i sin roliga From Bauhaus to Our House. Kanske växer motståndet just nu som del av en allmän uppgörelse med förgivettagna tillstånd. Som den colombianske aforistikern Nicolás Gómez Dávila uttryckt saken: den allvarligaste anklagelseakt man kan rikta mot den moderna världen är dess arkitektur.

En värld mindre dominerad av arvet från Le Corbusier vore onekligen en bättre plats. Det finns dock skäl att fundera på vad man ska bygga istället. Klassisk arkitektur är en subtil konstform. Byggnader blir inte vackra bara av pelare och kolonner – vilket Kate Wagner visat med stor humor på sin blogg McMansion Hell.

Venedig håller på att gå under av trycket från de turister – en vanlig dag 140 gånger fler än invånarna – som i praktiken förvandlat orten från en stad till en kuliss. Hur många av besökarna ser i Dogens palats en representant för en stolt historia, en republikansk idé eller handelns välståndsbringande kraft och hur många ser istället en möjlighet att instagramma? ”Ingen av dem kommer någonsin att kunna bli de män och kvinnor en riktig stad behöver”, som Salvatore Settis skriver i sin läsvärda If Venice Dies (2016).

God arkitektur förmedlar meningsfullhet i samspel med de människor som ska ha den omkring sig.