En vinnare?

Alldeles innan sommaren var över kom den så äntligen: min kampanjkeps för Donald Trump. Kepsen, vit med broderad text i guld och en liten tamp längst in vid skärmen, tillkännagav på stiligast och flottaste tänkbara sätt att det var dags att Amerika åter blev ett fantastiskt land.

I samband med sin valkampanj under sommarmånaderna har fastighetsmagnaten och dokusåpastjärnan Donald Trump rest runt i USA och rasat mot det som han ser som fienden för medelklassens ekonomiska välstånd: Kina, Mexiko, Japan, invandrare. Under sina resor har Trump förstått hur viktigt det är att ha pr-sinne och ett varumärke och han sågs sällan utan sin keps. Intresserade anhängare av Trump och hågade spekulanter kan gå in på Trumps hemsida och köpa en egen keps, de finns i ett stort urval av färger – samtliga tillverkade i USA, så klart.

Trump – den ständige affärsmannen, underhållaren och kulturella symbolen – hade till synes utan ansträngning överfört det övermod och den arrogans han är varumärke för till den politiska sfären och sålde förgyllt krimskrams på vägen.

Jag stöder inte Donald Trump. Jag anser att han står för en farlig och skadlig sorts falsk konservatism som egentligen inte förtjänar att ses som konservatism överhuvudtaget. Jag tror att han till viss del har varit framgångsrik för att han spelar på många amerikaners sämsta instinkter istället för att tala till deras bästa sidor.

Och trots det köpte jag en keps med devisen Make America Great Again. En dag, tänkte jag, kommer jag att vilja berätta för mina barnbarn om det här besynnerliga skedet i den amerikanska politiska historien, ögonblicket då tv-kändisskapets märkliga glamour förenades med arbetarklassväljarnas starka populistiska vrede och upphöjde en bisarr kulturell symbol till republikanernas förgrundsfigur i nomineringskampanjen inför presidentvalet.

Fenomenet Donald Trump har förbryllat också de klokaste politiska experterna och det har med all rätt förfärat våra vänner och allierade världen över, som ser på med förvirring och rädsla.

Men de frön som ligger bakom Trumps uppgång till täten i opinionsundersökningarna såddes under det senaste årtiondets globala ekonomiska kaos och snabba samhällsförändringar som har fått många amerikaner känna att USA inte längre är en ”vinnare”.

Trött på att det känns som om landet du älskar är en skugga av sitt forna jag, som att någonting gått förlorat för alltid? Trött på att förlora? Jag är en vinnare, säger Trump. Jag vet hur man vinner, jag vet hur vi åter förvandlar oss till ett vinnarnas land, och jag vet att du kan bli en vinnare igen, du med.

Det är inte säkert att alla de som säger till opinionsinstituten att de tänker rösta på Trump ansluter sig till hans syn på världen. Presidentvalet ligger över ett år fram i tiden; även många av de viktigaste republikanska primärvalen dröjer flera månader. En del väljare ägnar valet väldigt lite uppmärksamhet och säger till opinionsinstituten att de stöder Trump för att Trump var det senaste namnet de hörde på nyheterna. En del gillar hur Trump uppfattas, det faktum att någon rör om i det politiska etablissemanget. En del uppskattar hans rättframhet och tror att den betyder att han är ärlig. Och medan medierna antyder att det är hans hårdföra invandringsretorik som ligger bakom det stöd han får har mina opinionsundersökningar visat att mycket lite av Trumps stöd beror på just invandringspolitiken. Det är inte alla som röstar på Trump som faktiskt tycker att hans syn på världen är tilltalande, istället har de helt enkelt hört hans namn och antar att hans erfarenhet från näringslivet och hans rättframhet är fängslande.

Men det finns många som faktiskt tycker att Trumps syn på världen ligger i linje med deras egen. För en vit medelklassamerikan, som har fått se sin lön stagnera, som får höra av samhället att hans eller hennes kulturella åsikter inte längre är gångbara i bildade kretsar, som oroar sig för de ekonomiska och kulturella följderna av det man uppfattar som en våg av nya invandrare är Trumps tillbakablickande reaktionära optimism precis vad de letar efter. Den slogan som pryder Trumps kepsar – ”Make America Great Again” (ungefär, se till att Amerika åter blir ett fantastiskt land) – efterlyser uttryckligen att klockan skall vridas tillbaka och att man skall återgå till någon sorts tidigare guldålder.

Populistisk invandringsfientlig ilska är inte något som USA är ensamt om. Uppgången för Sverigedemokraterna i Sverige, Nationella fronten i Frankrike och närbesläktade nationalistiska partier i andra delar av Europa är inte särskilt olik framgångarna för Donald Trump i USA. De här partierna och rörelserna utnyttjar en blandning av oro över invandring och samhällsförändringar som blandas med ekonomisk populism underblåst av ­återverkningarna från 2008 års globala finanskris. Dessa partier (och Trump) kallas ibland för ”högerextrema” men i själva verket ansluter de sig inte till några av de grundsatser – fri företagsamhet, ekonomisk frihet och en begränsad offentlig sektor – som faktiskt utgör konservatismen.

Det som är mest oroande för republikanerna är inte nödvändigtvis att en högljudd kändis för tillfället ligger först i opinionsundersökningarna i deras primärval. Nej, det som är mest oroande för republikanerna är att Trumps framgångar blottlägger sanningen att många ”republikanska” väljare faktiskt inte delar stödet till den fria marknaden och en begränsning av staten och myndigheterna; och de är så frustrerade av ”etablissemangets republikaner” att de i stort sett är beredda att stödja vem som helst som låter annorlunda, även om det är en besynnerlig tv-stjärna som tar avstånd från många av konservatismens huvudprinciper och gör bort sig på den internationella scenen.

Trump har ju i årtionden flörtat med tanken att ställa upp i val, inklusive presidentvalet. Så tidigt som i slutet på 1980-talet finns det anekdoter om att Donald Trump förolämpade utländska ledare, klagade på Japans handelspolitik och övervägde att kandidera. År 2000 bröt Trump med det republikanska partiet eftersom han tyckte att det var ”alltför högervridet” och sedan dess har han varit en del av den politiska debatten genom att ge stöd åt den avfärdade teorin att president Barack Obama egentligen inte föddes i USA (och följaktligen enligt konstitutionen inte borde ha kunnat bli president).

Under hela den här tiden har republikanerna försökt låta bli att ta Trump på alltför stort allvar samtidigt som man har försökt att inte alienera honom alltför mycket. Me­dan han ansågs vara av underordnad ­betydelse också i 2012 års presidentval tillkännagav Trump i februari det året att han gav sitt stöd åt Mitt Romney i republikanernas nomineringsval. Romney gick ut på scenen i Las Vegas tillsammans med Trump och förklarade under en rätt fumlig dubbel presskonferens att han var ”hedrad och glad” över att ha fått Trumps stöd.

Eftersom de etablerade republikanerna aldrig har tagit Trump på allvar – eller hans väljares ekonomiska populism och stigande samhällsoro – var de inte beredda på att ta itu med Trump när han gick från att vara av underordnad betydelse till att bli huvudnumret på cirkusen. Av de inledande angreppen på Trump lyckades inte något skada honom. En del försökte få honom att framstå som inte tillräckligt konservativ eller lojal gentemot det republikanska partiet; de angreppen gjorde bara att Trump gick fram ännu starkare och hade inget att göra med huvudorsakerna till varför väljarna har strömmat till för att ge Trump sitt stöd. Vem bryr sig om huruvida Trump är ”sant konservativ” om han vet hur man vinner?

Til syvende og sidst kan det enda sättet att besegra Trump vara att underminera kärnan i hans argument att han är en vinnare och att han vet hur han skall få Amerika att vinna igen. Bilden av Donald Trump är att han är en framgångsrik affärsman; hans faktiska meriter är betydligt mindre lysande. När han började rasa i opinionsundersökningarna efter ett blekt framträdande i en debatt slog han vilt omkring sig i frustration. För Trump vet att det som kommer att förstöra hans kampanj inte beror på huruvida han är alltför skandalös, eller alltför konservativ, eller inte tillräckligt konservativ.

Nej, det som kommer att sätta stopp för Donald Trump är om amerikanerna beslutar sig för att han inte är en vinnare, att han i själva verket är en förlorare, och att en röst på honom är en förlorad röst.

Översättning: Martin Peterson