Golvad – men inte utslagen

En lättsam kontrast till det nationella gravallvar som lägrade sig över Katalonien valsöndagen den 25 november: Bland alla gestikulerande valarbetare och köande väljare i pelarsalen vid entrén till Barcelonas universitet, Kataloniens största vallokal, stod en liten gumma. Jag frågade henne om hon också kände historiens vingslag, om konturerna av ett självständigt Katalonien avtecknade sig också vid hennes horisont. Hon punkterade allt patos med en rättfram bekännelse:

– Det viktigaste för mig är att vi inte får nya postnummer. Det tog mig tio år att lära mig det jag har. Om jag blir tvungen att lära mig ett nytt så blir det min död. En ny stat, gärna för mig, men med de gamla postnumren.

Inte på länge i det hårt prövade Spanien har Madrid-tidningarnas förstasidor utstrålat så mycken spontan lycka som måndagen den 26, morgonen efter valet. Ministerpresident Artur Mas och hans högborgerliga CiU vann visserligen valet, med mer än dubbelt så många mandat som näst största grupp (det radikala självständighetspartiet ERC) i el Parlament. Men Mas djärva, för att inte säga dumdristiga schackdrag, att utlysa nyval två år före utsatt tid, i hopp om att vinna absolut majoritet för sitt parti, slog alldeles fel.

CiU, som haft 62 av parlamentets 135 mandat, rasade till 50. Tidningen El Mundo, som spelat en dubiös roll i Madrid-regeringens smuts- och skrämselkampanj mot Mas och hans väljare, satte en ironisk förstasidesrubrik ”Mas historisk!” – underförstått att han gjort ett historiskt fiasko. La Razon förkunnade ”Katalonien valde Spanien”, med alla de andra spansksinnade organen i samma stil. Det var som om de lyckats inbilla sig att hela den snåriga katalanska frågan försvunnit i och med Artur Mas felspekulation.

För att sätta höstens katalanska drama i perspektiv måste man ha CiU-partiets framtoning klar för sig. Med undantag för ett mellanspel 2003–2010 har CiU styrt Katalonien under hela den demokratiska eran. Det är ett utpräglat medel- och överklassparti, med tydliga band till kyrka och storfinans. Dess ledare är oklanderligt katalanska ifråga om språk och sinnelag. Samtidigt har partiet hela tiden varit inriktat på samlevnad och förhandling med Madrid, inte konfrontation. Om dess ledare skulle ha kunnat trycka på en knapp och vinna självständighet utan strid så skulle de gjort det. Men i dagspolitiken och i sina valkampanjer har CiU konsekvent smitit från den farliga frågan om självständighet, och trollat bort den i ett töcken av oförbindliga formler som ”Katalonien är en nation i Europa”.

Men den 11 september 2012, Kataloniens nationaldag, hände något som chockade både Madrid, Barcelona och Bryssel. Istället för de förutsägbara paraderna med gulröd fanborg och ilskna tal från separatistledare, sköljde väldiga människomassor in över Barcelonas centrala delar. Enligt helikopterfotona var där en och halv miljon människor, och deras plakat och paroller var entydiga: ”Katalonien, en ny stat”, ”Ajöss, Spanien!” Många slogans hade översatts till engelska, för man vände sig lika mycket till Europa som till Madrid. Budskapet till Bryssel var: ”Vakna, här händer något ni måste ta ställning till!”

I spanska tv:s nyhetsstudio i skyskrapan Torrespaña i Madrid reagerade man med bestörtning. Den nationella eruptionen i Barcelona var ju tveklöst dagens stora nyhet, men när det gäller Katalonien och Baskien har spanska riksmedier svårt med den professionella distansen. Man lade nyheten mitt i kvällens huvudsändning, och behandlade den som om det rörde sig om den gamla vanliga årliga slentriandemonstrationen.

Under de senaste årens spanska kris har Katalonien blivit nästan lika illa tilltygat som resten av Spanien. Istället för att tråna efter självständighet har Artur Mas regering varit upptagen med brutala nedskärningar, inte minst av utbildnings-och socialbudgeten, vilket renderat honom spott och spe från de mer radikala nationalistpartierna, som alla är mer eller mindre vänsterorienterade. Efter tjugofem år av nästan oavbruten tillväxt förvandlade krisen Kataloniens assymmetriska pengarelationer till Madrid till en het fråga. Katalaner är i spansk skämtkultur motsvarigheten till våra skottar eller smålänningar, deras sparsamhet är en refräng.

Siffror figurerar i pressen – Katalonien sägs ha en skuld på 50 miljarder euro; det betalar varje år 15 miljarder euro mer till Madrid än det får tillbaka – men sanningen är att ingen vet precis vilka summor det rör sig om. Katalonien betalar in sina skatter till Madrid, som spenderar dem på tusen olika vis: en del går till skolbudgeten i fattiga landsändar, men en del går till underhåll av Kataloniens järnvägar.

Under de goda åren kunde katalanerna uthärda att det fattiga Andalusien, som i hög grad levde på pengar från de rikare delstaterna i norr, hade fria skolböcker medan katalanerna fick betala sina själva. Men under krisen har den ekonomiska modellen blivit en nagel i ögat inte bara på skattebetalarna, utan också på den katalanska ledningen, med Artur Mas i spetsen. Mas såg hur de nedskärningar han tvingades till eroderade CiU:s väljarstöd, och gjorde honom till en hatfigur för många katalaner. ”Madrids indrivningsman” och annat i den vägen fick han höra dagligen.

När Mas sammanträffade med premiärminister Mariano Rajoy i Moncloa-palatset i Madrid den 20 september, nio dagar efter jättedemonstrationen i Barcelona, ställde han sakerna på sin spets: ”Ge Katalonien independencia fiscal, samma oberoende som Baskien och Navarra åtnjuter, eller så spelar jag det nationella kortet.”

Rajoys svar blev ett blankt nej. Han är en medgörlig person, men han visste att det egna Partido Populars hökar skulle flugit honom i strupen om han gått i förhandling med katalanerna om den saken.

Mas bluffade inte. Han, den försiktige ledaren för Spaniens mest försiktiga parti, tog alla på sängen, hemma och borta, utlyste katalanskt nyval och talade öppet om en folkomröstning om utträde ur Spanien.

Utan tvekan hade demonstrationen den 11 september givit Mas råg i ryggen. Hans uppror mot Madrid spädde på den nationalistiska yran, och mänskligt nog gjorde politikern Mas följande uträkning: Om han nu ställde sig i spetsen för statsprojektet, och konfronterade Madrid såsom Moses konfronterade Farao – oräkneliga karikatyrer, elaka och välvilliga, tecknade Mas som Moses – så skulle han kunna skörda också mer kortsiktiga frukter. Han skulle bli populär i hela nationalistlägret, vänstern skulle förlåta honom svångremspolitiken och hans stora parti (alltid mellan 30 och 45 procent av rösterna) skulle fungera som en magnet för den nyväckta entusiasmen och vinna egen majoritet.

Det blev tvärtom. Många katalaner föredrog originalet framför kopian. Hellre än Mas hastigt påkomna separatism valde man radikala ERC, som i alla år talat klarspråk. De tolv mandat CiU förlorade i valet gick nästan alla till ERC. Men trots Mas taktiska fiasko, som hälsades med en orgie av skadeglädje i huvudstaden och dess medier, är rätt mycket oförändrat: katalanska separatister har drygt 80 av parlamentets 135 mandat, medan högst 40 av regionsparlamentarikerna är entydiga motståndare till självständighet. Madrid har firat Mas bakslag i valet som en kollaps för det katalanska självständighetsprojektet. Det finns ingen grund för den optimismen. Tvärtom, eftersom Mas CiU nu blir beroende av det militanta ERC, så är någon moderation knappast att vänta.

För Artur Mas finns ingen väg tillbaka. Han kan inte återgå till CiU:s fogliga samförståndslunk i umgänget med Madrid, efter att en hektisk säsong ha uppträtt som Moses. Stannar han kvar i politiken blir det som ledare för självständighetsrörelsen, något annat gives inte.

Och Bryssel, vars panik och beråd över Kataloniens öde redan alstrat svåra diplomatiska konvulsioner och incidenter i umgänget med Madrid, kan bereda sig på fortsatt och tilltagande dramatik i Europas sydvästra hörn. För om Katalonien fattar beslutet att bryta sig loss så kommer Baskien snart att följa, om det tvivlar ingen här.