Vid årsskiftet slocknade TV4 i marknätet, alltså det nätverk av master som sänder radio och tv till svenska hushåll med tv-antenn. Redan för ett år sedan lämnade Boxer marknätet och betal-tv-kanalerna som ingick i Boxers utbud blev utan operatör. Ingen kommersiell kanal har sökt eller fått sändningstillstånd för perioden 2026–2031. Att TV4 lämnat är kanske inte sista spiken i marknätets kista, men det visar att om en medieplattform som är viktig för det offentliga – läs public service – inte samtidigt fungerar för kommersiella aktörer, då faller den snart ihop.
Marknätet har varit i centrum för svensk mediepolitik och dessutom en viktig del av vår beredskap. Det är en infrastruktur helt skild från det öppna internet, med 54 drygt 300 meter höga master placerade över hela landet, försedda med både skalskydd och reservkraft. I marknätet kommer ingen signal in utan att passera operatören Teracoms utsändningscentral.
Inga falska nyhetssändningar med AI-genererade röster där kända ”personer” rapporterar att motståndet ska upphöra. Bara den som fått sändningstillstånd av Mediemyndigheten kan sända och lagstiftningen gör det möjligt att dra in tillstånd om ägarbilden blir misstänkt fientlig mot svenska intressen. Internet däremot är ett öppet nätverk där vem som helst kan erbjuda det mesta.
Frågan är dock vilken roll marknätet kan ha, inte minst för beredskapen, om nätet saknar tillräckligt med kanaler och publik. Efter nyår har det blivit som förr: public service är ensamt i marknätet med sina fyra kanaler i ett nät som rymmer 50. Hur blev det så?
Då marknätet byggdes upp, på 1920-talet för radion och på 1950-talet för tv:n, fanns tekniska skäl till monopolet. Frekvensutrymme var en bristvara och staten ville ha ordning i etern. Det blev ett programbolag, sedermera tre, som fick monopol. Utbudet skulle vara brett, med krav på saklighet och opartiskhet. Monopolet var dock kontroversiellt, och under 1970- och 80-talen rasade en debatt om kommersiell tv i marknätet. Från vänster fokuserade argumenten på reklamens skadlighet, från höger på redaktionell mångfald och den inte alltför implicita föreställningen att public service var vänster.
Tekniken gick dock före politiken då det från mitten av 1980-talet blev möjligt att sända tv från satellit direkt till hushållen. Samtidigt blev det tillåtet att bygga kabel-tv-nät, och kabeloperatörerna plockade ner satellitkanalerna och spred dem till den halva av befolkningen som bodde i flerfamiljshus. Marknätet framstod som allt mindre konkurrenskraftigt, så att släppa in en kommersiell kanal handlade både om att ge efter för kraven på mångfald och att behålla marknätets relevans. Efter en stökig tillståndsprocess började TV4 sända på våren 1992.
Det gamla analoga marknätet släcktes hösten 2007 och på våren 2008 toppade Boxer med 709 000 abonnenter. Sedan började nedgången.
Kring millennieskiftet digitaliserades marknätet, något som var enormt kontroversiellt både till vänster och till höger. För vänstern var idén att släppa in kommersiell tv i marknätet för att rädda public service märklig, något man helst inte gjorde men insåg att man måste. För högern var själva syftet med digitaliseringen suspekt, det vill säga att stärka det statligt kontrollerade marknätet gentemot privatägda satellit- och kabel-tv-operatörer. Att det var kulturdepartementet med Marita Ulvskog (S) i spetsen som valde kanaler gjorde saken värre (detta var innan en myndighet tog över uppgiften). Dessutom blev statliga Teracom huvudägare till det som skulle bli betal-tv-operatören Boxer.
Det digitala marknätet började i uppförsbacke. Teracom/Boxer var tvungna att bygga ut nätet innan kunderna fanns, subventionera digital-tv-boxar och hårdlansera betal-tv-paketen med den tecknade figuren Boxer-Robert. Tanken var att tv-kanalerna i marknätet skulle äga Boxer, men alla var oeniga och ingen stod ut med förlusterna. Efter ett tag stod Teracom som ensam ägare och gjorde det enda affärsmässiga: en integrerad nät- och betal-tv-verksamhet. Det gamla analoga marknätet släcktes hösten 2007 och på våren 2008 toppade Boxer med 709 000 abonnenter. Sedan började nedgången. Både hos Boxer och bland många förståsigpåare fanns en underliggande föreställning om att marknätet och linjär lägerelds-tv var körda, att framtiden i stället var ”beställ-tv” över internet. Därför började Boxer tidigt erbjuda innehåll via bredband, något man rättighetsmässigt var illa rustad för.
Sedan dess har det blivit tydligt att bara den som har råd med unikt innehåll, som de globala jättarna Netflix, Amazon, Disney och ett fåtal andra, klarar konkurrensen på det öppna internet. För alla andra är det affärsmässigt nödvändigt att ha en egen infrastruktur (nät, boxar eller både och) där man kan låsa in kunder och kanaler. För Boxer var marknätet den plattform där man för både tv-kanalerna och kunderna var en grindvakt. Fick en kanal sändningstillstånd i marknätet hade den bara Boxer att vända sig till för betal-tv. Samtidigt blev det Boxer som tog kostnaden för sändningarna i marknätet. En kanal som däremot sänds okrypterad, som TV4, får själv stå för utsändningskostnaden – och den är inte obetydlig.
Teracom/Boxers affärsmodell gjorde det möjligt att ge sändningstillstånd till nästan 50 kanaler som erbjöds i olika paket. Marknätet ansågs viktigt för public service, för svensk beredskap och för att staten skulle ha någon sorts inflytande över tv-utbudet, men det var Boxer som såg till att marknätet faktiskt användes och som med sina intäkter finansierade det hela.
2016 såldes Boxer till tv- och bredbandsoperatören Comhem. För Comhem var Boxer en kundstock som skulle flyttas över till Comhems eget nät, ett arbete som pågick för fullt när Comhem slukades av Tele2 och arbetet med att få bort Boxers kunder från marknätet accelererade.
Men marknätskunderna har varit förvånansvärt trogna. Trots mer än tio års övertalning hade Boxer fortfarande 175 000 kunder i marknätet året innan Tele2 släckte det hela, enligt Post- och telestyrelsen. Man kan säga att Teracoms försäljning av Boxer till ett bolag som ägde konkurrerande nät var ett strategiskt skott i foten och den första stora spiken i marknätets kista. Marknätets finansiering är ohållbar utan alla de kanaler som lockar tittare och ger intäkter. Att TV4 nu lämnat marknätet är en följd av att Boxer tidigare gjort det.
I marknätet sänds dock inte bara tv utan även radio. Kommersiell radio har aldrig använt kryptering och betaltjänster, och sedan omregleringen 2018 har över 100 lokala tillstånd ersatts av tre nationella kanaler, vilket tillsammans med fyra från Sveriges Radio ger sju rikskanaler.
En majoritet av svenskarna lyssnar på marksänd FM-radio en vanlig vecka, men sju kanaler räcker inte långt. Därför skedde förra året en omreglering med tillståndsgivning utan auktioner som gör det möjligt för de kommersiella kanalerna att bygga ut det digitala radionätet för ett trettiotal kanaler.
För informationsspridning vid kris och krig är radion viktig, med säker utsändning, batteridrivna mottagare och sedan 2022 krav på digitala radiomottagare i nya bilar.
En offentlig utredning om distributionen av public service, med eller utan marknätet, kom med ett delbetänkande strax före jul. Utredningen noterar att marknätet är en säker plattform, men om allt färre använder det blir det irrelevant. Marknätets tv-fiasko visar att mediepolitik aldrig kan tänka bort kommersiella mediers villkor.
En medieplattform som inte är kommersiellt relevant och används har ingen som helst betydelse, vare sig i fred eller i krig.
