Kulturskymning över Östasiatiska

Efter kalla krigets slut nedmonterade vi inte bara vårt försvar utan även områdesforskningen utanför EU. Inom akademin och ute på myndigheterna började man premiera generalister framför områdesexperter, eftersom historien, enligt Francis Fukuyama, var slut. Den liberala världsordningen, med demokrati, frihandel och marknadsekonomi, hade vunnit över kommuniststaternas planekonomi och militarism. Det fanns inte längre behov av områdesexpertis eftersom vi alla nu drevs av samma värderingar.

1990-talets finanskris ledde till omstöpta doktorandutbildningar och ämnen som inte ansågs lönsamma, som humaniora och områdesstudier utanför EU, fick minskade anslag. För det område jag själv ägnar mig åt, Kina, har det lett till att återväxten av sinologer försämrats drastiskt. År 1990 fanns det 30 doktorander i kinesiska och sinologi i Sverige; 2026 är de sex vid fyra olika universitet, vilket förvisso är en förbättring mot 2010, när de bara var tre.

Det ser enligt FOI:s Rysslandsexpert Maria Engqvist lika illa ut för Rysslands-expertisen i Sverige. I en debattartikel i december hävdade hon att Sverige riskerar att stå utan denna strategiska kunskapsresurs i ett svårt geopolitiskt läge. Vad gäller Indienkompetens ser det ännu värre ut.

Så sent som 2021 hävdade en högskolerektor för mig att områdesstudier var ute. Därför var ingen längre intresserad av det Kinacentrum som fanns på hans högskola och hotades av nedläggning (det lades ned i tysthet en tid senare, i brist på finansiering). Sedan kom Rysslands anfallskrig mot Ukraina, Trumps nationalistiska utfall och Kinas ekonomiska hot mot alla som utmanar deras kärnintressen. Många generalister, inte minst frihandelsivrarna, känner sig vilsna i dagens världsordning, där inget längre stämmer med den karta de vant sig vid. Det går inte att applicera marknadsliberala teorier på kinesisk industripolitik och tro att man förstår hur Kinas ekonomi fungerar eller att kopiera de kinesiska framgångarna rakt av. Det är lätt att avfärda Trump som dum eller Putin och Xi Jinping som envåldshärskare, men det hjälper oss inte att förstå varför de agerar som de gör.

Eftersom både Xi och Putin är mycket förtjusta i att använda historiska narrativ för att driva sin politik, inte minst i ut­rikesfrågor, blir det särskilt viktigt att ha djup förståelse för dessa länders historia, liksom att ha språkkompetens för att se nyanserna i officiella uttalanden. Dessutom är Kina och Ryssland aktiva i andra delar av världen, inte minst i utvecklingsländer, som Kina försöker göra sig till talesperson för. Kina säger sig vilja reformera FN så att det blir mer ”demokratiskt”, vilket i praktiken kan leda till att FN kan bli mer auktoritärt
i framtiden.

Att vi inte längre värnar expertis och att områdesforskare har svårt att få forskningsmedel leder till en sämre kunskapsbas för utbildning av ny expertis. Det kan även leda till feltolkningar av skeenden och ödesdigra beslut.

Inget illustrerar detta problem bättre än Östasiatiska museet och dess forskningsbibliotek, som för 50 år sedan var Nordeuropas främsta vad gäller Östasiens kulturhistoria och arkeologi. Bristen på externa forskningsmedel och forskare – tillsammans med politisk aktivism inne på myndigheten Statens museer för världskultur (SMVK), som ansvarar för Östasiatiska museet och dess forskningsbibliotek – har lett till att biblioteket numera knappt används. I dag är det stängt för allmänheten och språkkunnig personal saknas för att hjälpa eventuella besökare. Endast 17 procent av samlingarna är katalogiserade och sökbara i Libris, vilket gör det omöjligt för forskare och SMVK-personal att veta vad som egentligen finns i arkiven.

I höstas gjorde SMVK en utredning som kom fram till att biblioteket bör gallras och sedan omvandlas till en kulturhistorisk samling. Redan i somras påbörjades utrensningen brådstörtat efter en översvämning i museets lager i Tumba. Bland annat slängdes ett antal årgångar av The Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities, Sveriges internationellt mest ansedda akademiska tidskrift om Östasiens kulturer. Beslutsfattarna ansåg att det fanns dubbletter i biblioteket, vilket anställda dock inte har kunnat bekräfta. Ola Wong har skrivit om turerna kring detta i Kvartal nyligen.

Ett annat argument var att tidskrifterna ändå fanns inskannade digitalt om någon skulle vilja läsa dem. Här visar sig kompetensbristen ytterligare. När det gäller just Kina är digitalisering av den här typen av källor problematisk, vilket alla Kinakunniga vet. Digitalisering ökar nämligen möjligheterna att förfals­ka, censurera eller i värsta fall radera de inskannade dokumenten. Flera Kinaforskare har rapporterat om hur känsliga dokument som var tillgängliga på nätet för 15 år sedan numera inte går att komma åt digitalt. I ett alltmer auktoritärt Kina har det dessutom blivit svårare att fysiskt få tillträde till kinesiska forskningsarkiv, vilket gör att det material som finns utomlands blir desto viktigare att värna.

Östasiatiska museet i Stockholm sitter på en mängd unika dokument från det stora svensk-kinesiska forskningssamarbete som ägde rum för 100 år sedan och som utgör grunden för museets själva existens. I Kina har majoriteten av dessa dokument försvunnit i kaoset under japansk ockupation, inbördeskrig och kulturrevolution. Forskningssamarbetet är viktigt eftersom det har präglat de svensk-kinesiska relationerna och banade väg för den speciella relation Sverige hade med Kina efter folkrepublikens utropande 1949. Vi var exempelvis det första västlandet att etablera diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina. Det ledde i sin tur till att svenska forskare lättare fick tillträde till Kina när landet under Mao var stängt för många andra i västvärlden.

I dag saknas det resurser, både rena pengar och mänsklig kompetens, för att hantera detta unika material. När det utbildas allt färre sinologer finns det risk att forskningsbiblioteket kan skrotas i det tysta eftersom få personer nyttjar det.

Talande nog saknar själva museet sedan 2005 en chef och det finns numera bara en handfull experter på samlingarna kvar. Den personal som rekryterats på senare år är generalister i form av pedagoger och scenkonstnärer som ska göra SMVK:s museer till upplevelser i stället för kunskapsrika utställningar av mossiga gamla museiföremål. Postkoloniala aktivister har fått tio miljoner kronor i bidrag av Riksbankens Jubileumsfond för att ”avkolonialisera” museerna, trots att Östasiatiska museets samlingar i stort kom till genom ovannämnda forskningssamarbete, som skedde under jämlika förhållanden.

Östasiatiska museet är för tillfället stängt för renovering, och hotas dessutom av nedläggning till följd av hyreshöjningar för andra SMVK-museer. Enligt uppgift har både statyhallen och utställningen om Stenålderskina ­plockats ner för att ersättas av temporära, mer publikfriande utställningar om yoga och thaiboxning.

Vi måste rädda Östasiatiska museet och dess bibliotek och samtidigt satsa mer på historieforskning om Kina. Det räcker inte med forskning om dagens Kina i form av Nationellt kunskapscentrum för Kina; vi måste ha fler forskare som förstår Kina på djupet, både historiskt och kulturellt. Låt därför experterna premieras framför generalisterna och ta vara på de unika möjligheter Östasiatiska museet ger svensk Kinaforskning.