Med frihet följer ansvar

Call girl är inte bara en utmärkt skildring av Sverige i slutet av 1970-talet utan blottlägger och åskådliggör också ett antal yttrandefrihetsrättsliga och etiska frågor.

Doris Hopp som dömdes för koppleri drev en omfattande bordellverksamhet. Med en kombination av varm omtanke och hårda nypor höll hon ordning i sitt stall där även minderåriga ”Iris” ingick. Kunderna som utnyttjade Iris gjorde sig skyldiga till det kanske nesligaste av alla brott ”otukt med minderåriga” idag skulle det klassificeras som våldtäkt.

Syftet med Call Girl var att skildra hur kvinnor utnyttjades av välbeställda och väletablerade män i samhällets topp. Men i ivern att avslöja ett fenomen blev filmmakarna överambitiösa och lät en lätt demaskerad statsminister ha sex med Iris. Det var uppenbart för alla, även de med bara rudimentära kunskaper om vår samtidshistoria, att den som åsyftades var Olof Palme.

Samhällskritik och satir ska för att inte förbigås med en gäspning handla om verkliga samhällsföreteelser och verkliga personer. Även det som sårar och upprör ska kunna sägas oavsett om det sker med finess eller på buskisnivå. Den konstnärliga friheten ska vara vid och det måste vara möjligt att blanda fiktion och verklighet så att publiken till sist inte omedelbart ser vad som är vad.

Men att tro att denna frihet utgör en sköld mot åtal för förtal, hets mot folkgrupp, uppvigling samt ytterligare ett antal brott är naivt. Varje tid gör sin avvägning mellan yttrandefrihetsintresset och motstående intressen. Fram till 1940-talet var hädelse ett tryckfrihetsbrott, nu står den personliga integriteten i fokus. Men även om grunderna i regelverket om vem som är ansvarig och hur ansvar ska utkrävas har finslipats, har de i stort stått intakta under flera hundra år av en tillåtande yttrandefrihet.

När naiviteten i synen på ansvar kombineras med eller övergår i ignorans blir den oförsvarlig och farlig. Istället för att argumentera i sak om innehållet i filmen valde regissören Mikael Marcimain att korthugget meddela att Call Girl är en spelfilm. ”Vi berättar ingen sanning. Det är ett konstnärligt verk”, förklarade han, och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten fyllde på med att filmen är ”en fiktiv historia”. Därefter har de bägge meddelat att de inte har några flera kommentarer och hållit sig undan.

Att förre Justitiekanslern (JK), Göran Lambertz, gjorde Mikael Persbrandts sak till samhällets och väckte åtal mot Expressen väckte säkerligen en förväntan från familjen Palme att hans efterträdare skulle ta sig an deras sak. Det blev nej. Det var klokt av JK, Anna Skarhed, att upprätthålla principen att samhället bara i undantagsfall ska gripa in i en tvist som parterna själva borde lösa. Avslaget på familjen Palmes begäran visar på det utrymme som finns för sittande JK att ange tröskeln för vad samhället ska driva.

Olof Palmes efterlevande valde efter JK:s avslag att inte väcka enskilt åtal. Dels för att kostnaden vid en förlust kan bli kännbar, dels för att de ansett att den allmänna debatten trots allt gett Olof Palme en form av upprättelse.

Ensamansvaret är en central del av den yttrandefrihetsrättsliga regleringen. Det är alltid bara en person som kan ställas till ansvar för ett yttrande som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Men om den som utsetts till utgivare håller sig undan ett åtal går ansvaret vidare enligt en särskild ansvarskedja till ägare, förläggare, tryckare med flera beroende på vilket medium det gäller.

Oavsett medium är alla som deltagit i framställningen ansvariga att solidariskt betala skadestånd och kostnaderna för rättegången. Det skulle i fallet med en bok kunna drabba förläggaren och när det gäller en film distributören och eventuellt även finansiärerna.

Utgivarskapet och det solidariska skadeståndsansvaret har såväl skaparna av Call Girl som Svenska filminstitutet tagit lätt på för att inte säga helt försummat. Sedan premiären i november 2012 har filmen haft i vart fall två utgivare. Även de har hukat i debatten och enligt uppgift från produktionsbolaget ”har det varit lite si och så med utgivarskapet”. Det kan med fog ifrågasättas om inte den förste utgivaren, Pia Grünler, utsetts rent slentrianmässigt. Hon framstår som en ”ansvaring” motsvarande den som Aftonbladets Lars Johan Hierta använde sig av på 1830-talet. Hierta anlitade då personer som inte hade något med framställningen att göra. De fanns där för att det måste finnas en utgivare och för att Hierta skulle kunna fortsätta att bestämma över Aftonbladets innehåll.

Svenska filminstitutet ställer inga krav på att en behörig utgivare ska utses för att betala ut bidrag. Call Girl har fått drygt 11 miljoner av SFI. Läser man i SFI:s faktablad om filmen får man reda på vem som gjort skådespelarnas peruker, hållit i pengarna, målat dekoren och vem som levererat kaffet till filmteamet. Av faktabladet framgår också vilka som bistått med juridiska råd och därmed vilka framtida filmskapare bör undvika.

Men inte ett ord om någon utgivare i faktabladet. Det är för att uttrycka det milt en undermålig myndighetsutövning att en myndighet som har befogenhet att betala ut mycket stora belopp av främst skattebetalarnas pengar inte kräver att bidragstagarna uppfyller ens de mest rudimentära regler som riksdagen lagt fast. Inte blir det bättre av att det underlaget för beslutet av att lämna bidrag till en film inte blir offentligt ens när den haft premiär. Därmed försvåras en efterhandsgranskning av hur SFI hanterar vårt gemensamma pund.

Trots att hotet om ett åtal för förtal var undanröjt såväl från det allmänna som från familjen Palme tvingade den allmänna debatten skaparna av Call Girl att sätta sig vid klippbordet. De tog fram den sax de borde använt i vart fall dagen efter premiären fem månader tidigare.

Visst kan man som publicist och utgivare när man fått en stämning på halsen överväga och söka få en förlikning. Men i fallet Call Girl fanns ingen anledning. Mikael Marcimain borde lyssnat på kritiken och självmant klippt om filmen efter eget omdöme. Det hade varit att ta ett publicistiskt ansvar och visat att man inte bara slår vakt om den egna integriteten och den konstnärliga friheten utan också månar om sanningen.

Att JK vägrade väcka allmänt åtal rörde upp känslorna. Bland annat flera jurister instämde i familjens Palmes ombuds upprördhet. Att Anna Skarhed inte tänjde på lagen som sin företrädare togs av vissa som en intäkt för att det behövs en skärpning av bestämmelserna och några gick än längre och krävde i samma andetag en lagbestämmelse mot publiceringar som utgör intrång i någons personliga integritet. Men kopplingen mellan förtal och integritet är lika osaklig som kopplingen mellan ”näthat” och integritet. Det är redan idag brottsligt att hota eller förtala någon.

Den offentliga debatten om Call Girls övergrepp på Olof Palmes minne och den publicitetsskada som de efterlevande drabbades av gav resultat. Exemplet visar den kraft som finns i en tuff och öppen debatt och på yttrandefrihetens styrka. Konflikter behöver inte nödvändigtvis göras upp vid ett vägskäl eller i en domstol. Frågan är vilka slutsatser de som kräver nya och förstärkta bestämmelser drar av exemplet Call Girl? Hittills har de valt samma destruktiva taktik som Mikael Marcimain. Det är hög tid att de kommer ut ur sin fiktion att lagar och skadestånd är det allena saliggörande.