Medierna brister i granskningen av Gazakriget

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

När jag arbetade på SVT:s ­Aktuellt som utrikesreporter för många år sedan fanns det vissa dagliga rutinsysslor på redaktionen i Stockholm. En sådan var att ta emot videomaterial som skickades via satellit från någon utländsk tv-­kanal. Det var nyhetsbilder från diverse krishärdar i världen. Mitt jobb var att granska materialet och kolla att det var sant och relevant genom att jämföra innehållet med det som rapporterades av nyhetsbyråer som exempelvis Reuters och AFP. Den granskningen var oerhört viktig. Inget fick gå ut i sändning i svensk tv om det inte hade dubbelkollats mot andra nyhetskällor.

Därefter skulle det ofta fylliga videomaterialet klippas ned och redigeras till lämpligt sändningsformat. Slutligen skrev jag en speakertext och läste in den. Några timmar senare nådde inslaget de svenska tv-tittarna.

Det hände mer än en gång att jag dagen därpå stötte ihop med någon bekant som tittade förvånat på mig, och utbrast att han ju hade sett mig rapportera från Beirut föregående kväll. Eller Johannesburg, eller Sarajevo. Jag fick då förklara hur det hängde ihop och såg ofta hur det väckte undran på gränsen till misstänksamhet. ”Så du var inte där? Du satt i Stockholm!”

Minnet av detta, hur jag oavsiktligt lurade tittarna, återkommer nu praktiskt taget varje kväll när jag ser nyheter från Gaza.

När Hamas attackerade Israel den sjunde oktober 2023 fylldes tv-sändningarna först av bilder på den barbariska attacken i sig, och tagandet av gisslan. Det var till stor del Hamas eget material filmat med kroppskameror. Bilderna fick bred spridning och väckte avsky mot terrorgruppen. Men när sedan Israel slog tillbaka med ett massivt anfall mot Gaza, då ändrades hela scenariot. All äkta nyhetsförmedling upphörde.

Svårigheterna med att rapportera från Gazaremsan beror på de mycket speciella förutsättningarna. Ytan är endast 365 kvadratkilometer, området är drygt fyra mil långt och drygt en mil brett. På grund av Hamas aggressivitet gentemot Israel är hela området sedan länge omgärdat av en mur och till viss del av ett kraftigt stängsel. Det var det stängslet som revs vid attacken den 7 oktober.

När kriget bröt ut ställdes de internationella nyhetsmedierna inför ett svårt dilemma. Alla ögon riktades mot Gaza men ingen reporter släpptes in där. Det var och är förenat med livsfara. Likafullt har vi en daglig rapportering därifrån. Hur är det möjligt?

Det visade sig att det fanns ett försvarligt antal fullt kompetenta arabiska video­fotografer utrustade med moderna kameror på plats, redan innan kriget bröt ut. Utländska tv-bolag, bland andra SVT, slöt avtal med dessa. En metod utvecklades som går ut på att fotografen i Gaza skickar sitt filmade material till SVT:s korrespondent i Israel. Den senare gör det jag gjorde på min tid, redigerar materialet och läser in en svensk speakertext. Men någon faktagranskning görs inte, det är helt enkelt inte möjligt. Inga videofotografer eller journalister kan verka där utan att antingen direkt arbeta för Hamas eller åtminstone förhålla sig till terrororganisationens narrativ när de rapporterar.

De svenska tv-tittarna förleds på samma sätt som mina bekanta som jag nämnde inledningsvis, de tror att det är SVT:s reporter som befinner sig i Gaza. Men så är inte fallet. Han eller hon sitter i Jerusalem men skulle lika gärna kunna sitta i Stockholm. Det skulle inte göra någon skillnad.

Sveriges Radio, SR, gör likadant. Deras korrespondent i Mellanöstern samarbetar sedan lång tid med en palestinier i Gaza som skickar röstmeddelanden som SR:s reporter bearbetar. Inslaget går ut i sändning och få radiolyssnare tänker nog på att den svenska korrespondenten inte är på plats i Gaza, även om det nämns i förbigående.

Västvärldens nyhetsmedier fylls alltså till brädden av material från Gaza men ingen kan på något sätt garantera dess äkthet. Det enda vi kan vara säkra på är att Hamas aldrig skulle tillåta någon arabisk journalist eller videofotograf att till omvärlden leverera material som går emot terrorgruppens intressen.

Tv är ett känslomedium och den vanligaste typen av tv-inslag är därför i kategorin human touch, som det kallas. Allt det vi ser på tv som har en Hamasgodkänd arabisk tv-fotograf som upphovsman är ägnat att beröra våra känslor. Det är nödlidande familjer, skadade och svältande barn och barn som längtar efter fred. Reportagen är aldrig analytiska eller problematiserande. Trots att de lokala tv-fotograferna borde ha tillgång till befäl inom Hamas får vi inte se några intervjuer med sådana. Det finns mängder av människor i Gaza som är djupt kritiska till Hamas men de syns aldrig i medierapporteringen. Inte heller maktkampen mellan Hamas, Islamiska jihad och klanerna skildras. Vi ser bara ett oändligt lidande.

Att låta båda sidor komma till tals är en närmast helig journalistisk princip, men den tycks vara skrotad när det gäller Gaza. Allt är human touch. Det är därför inte konstigt att politiker över hela västvärlden låter känslorna styra besluten. Det gör de i avsaknad av fakta.

När äkta nyhetsrapportering från Gaza blev omöjlig på grund av omständighe­terna valde alltså internationella medier att fylla sina sändningar med okänt journalistiskt material.

Hamas har lyckats med konststycket att starta ett krig och sedan snabbt vältra över all skuld på Israel. Utan den massiva uppbackningen från sådana som SVT, SR och de flesta andra stora nyhetsförmedlarna i västvärlden hade det inte varit möjligt. Ett hederligt sätt att hantera det här problemet skulle vara om mediebolagen sa: ”Beklagar, vi får väldigt mycket så kallat nyhetsmaterial från Gaza men vi har ingen aning om ifall det är sant eller ej. Därför kan vi inte vidareförmedla det.”

Den sortens hederlighet existerar inte i mediebranschen. Konkurrensen är för hård, allt för mycket pengar står på spel. Att det här arbetssättet gynnar Hamas tycks inte vålla några etiska grubblerier hos vare sig SVT eller SR. I det som kallas nyhetsrapportering handlar allt om israe­lisk ondska och palestinskt lidande. Det som hände den 7 oktober 2023 är sedan länge glömt och begravet.

KD-politikern Lars Adaktusson var under en period SVT:s korrespondent i Israel. Han har berättat hur han blev tillrättavisad av Aktuellts utrikeschef när han 2006 rapporterade att Hizbollah i Libanon hade attackerat Israel som genast slog tillbaka. Utrikeschefen sa att de måste betrakta Israel som angripare eftersom dess respons på Hizbollahs attack var så kraftig.

När Adaktusson med sin svenska tv-­fotograf levererade ett reportage från den israeliska staden Sderot som visade hur Hamas besköt staden blev han återigen uppringd av utrikeschefen som insinuerade att bilderna var falska.

Adaktusson har också berättat hur en av SVT:s korrespondenter i Mellanöstern vägrade rapportera från det israeliska parlamentsvalet. Han ansåg att hans uppgift som SVT:s man på plats huvudsakligen var att rapportera om det palestinska lidandet.

När Expressen i somras publicerade ett skarpt Israelkritiskt upprop undertecknat av 500 personer, många av dem journalister, väckte det berättigat uppseende.

Israel anklagades för folkmord och bland dem som skrivit under fanns flera prominenta namn från SVT, SR och TV4. En av dessa, korrespondent på SR, sa att han hade skrivit under utan att läsa texten ordentligt. Det är talande för den kultur som råder inom public service.

När bokslut en gång ska göras över hur Gazakriget hanterades av nyhetsmedierna kommer detta som jag beskriver att gå till historien som ett av de största publicistiska haverierna i modern tid.

Det enda vi vet med bestämdhet om det nyhetsmaterial som kommer ut från Gaza, tillsammans med statistiken över dödade och skadade, är att det är godkänt av dödskulten Hamas vars målsättning är att mörda alla judar och att krossa Israel. Och att materialets spridning inte skulle vara möjlig utan aktiv hjälp av bland andra SVT, TV4 och SR.