Men vad är freden värd?

Invånarna i båda länderna är trötta på att leva under ett skiftande men latent krigshot. De har visserligen utvecklats åt så olika håll sedan Koreahalvön delades 1948 att de på många sätt är varandras motsatser, men samtidigt finns en stark historisk, kulturell och inte minst geografisk gemenskap. Här i Seoul var gatubilden fylld av affischer och vimplar under Moon Jae-ins och Kim Jong-uns toppmöte förra månaden, med budskap som firade framstegen för fred och återförening.

Men hur mycket är det egentligen rimligt att offra för freden? Frågan har inget tydligt svar, men Sydkorea har redan gått långt. I början av oktober släppte Sydkoreas försvarsdepartement nya officiella beskrivningar av Nordkoreas väpnade angrepp i zonen vid Sydkoreas nordvästra gräns mot Nordkorea. Sänkningen av det sydkoreanska stridsfartyget Cheonan i mars 2010, och bombningen av Yeonpyeong-ön i november samma år, beskrivs nu i det officiella nyspråket som ”olyckshändelser”, snarare än medvetna nordkoreanska attacker, vilket alla bevis hittills pekat på att de faktiskt var.

Det tycks knappast finnas någon hejd på den sydkoreanske presidentens offentliga lovord till Nordkoreas diktator Kim Jong-un, och både Sydkorea och USA har varit tydliga med att frågan om mänskliga rättigheter i Nordkorea får hamna i skuggan av förhandlingarna med Nordkorea. Den sydkoreanska staten har gjort kraftiga nedskärningar i stödet till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Nordkorea, och hindrar aktivister från att skicka ballonger med information från omvärlden till Nordkorea.

Ingen vill riskera att stöta sig med Kim Jong-un. I sin strävan efter diplomatiska framgångar ger både USA och Sydkorea sitt implicita erkännande av Nordkoreas diktatur, där människorättsbrott inte alls är några olycksfall i arbetet, utan en fundamental del av samhällssystemet. Fortfarande beräknas över hundratusen nordkoreaner hållas fängslade under slavliknande förhållanden i landets arbetsläger för politiska brottslingar. Minsta kritik mot ledarskapet kan leda till livstid i arbetsläger, eller värre. Offentliga avrättningar sker regelbundet av personer för brott som försäljning av sydkoreanska tv-serier. Så fungerar det nordkoreanska systemet. Hela samhällsapparaten är uppbyggd för att säkra ledarskapets kontroll.

Samtidigt finns mycket som tyder på att regimen faktiskt svarar på internationell kritik. Enligt vissa uppgifter inifrån Nordkorea – omöjliga att bekräfta – har regimen släppt ett väsentligt antal fångar från arbetslägren och minskat lägrens storlek i flera omgångar bland annat just till följd av internationell uppmärksamhet och kritik.

Kanske är det omöjligt att förhandla med Nordkorea utan att tumma på principerna. Men Sydkorea närmar sig främst Nordkoreas stat och elit, och ignorerar landets många svaga och förtryckta. Historiens dom riskerar att bli hård.