Men vad står han för?

Den verkliga dramatiken började den 6 februari. Sydafrikas parlament meddelade att presidentens årliga tal till nationen (”State of the Nation”) skjutits upp, två dagar före utsatt datum.

Spekulationerna började hagla. Vad hände bakom kulisserna? Skulle landets vicepresident Cyril Ramaphosa, som de senaste fyrtio åren varit känd för sin demoniska förhandlingskonst, lyckas övertala Jacob Zuma att lämna sin post i förtid?

Den 12 februari höll ANC:s verkställande utskott ett extrainkallat möte på ett hotell i Pretoria. Pressen belägrade utfarten och efter åtta och en halv timme strömmade en bilkaravan genom grindarna. Skakiga filmer av svarta bilar med blåljus publicerades på tidningarnas webbplatser, med rubriken ”Ramaphosa på väg till presidentresidenset, för att meddela Jacob Zuma utfallet av dagens möte”.

48 timmar senare höll Zuma sitt avgångstal till nationen och vid en parlamentssession den 15 februari valdes Matamela Cyril Ramaphosa till president. Han svor presidenteden under lätt improviserade, men muntra, former och de församlade brast ut i den gamla kampsången ”Oliver Tambo bamba isandla sami”.

Det här kunde ha hänt redan för 20 år sedan. Det har ofta hörts en suck av kontrafaktisk nostalgi kring fantasin om Ramaphosa som Nelson Mandelas efterträdare. ”Tänk om…”. Tänk om landet hade sluppit Thabo Mbekis vansinniga aidspolitik, som kostade trehundratusen människor livet. Eller Zumas skandaler och kleptokratiska styre.

Cyril Ramaphosa befann sig nära toppen under Nelson Mandelas presidentperiod 1994–1999 och hade öppna ledarskapsambitioner. Sådana brukar dock inte premieras av ANC:s slutna partikultur, och han förlorade två slag mot den tio år äldre Thabo Mbeki. Det första om vicepresidentposten 1994. Ramaphosa blev så sårad att han uteblev från ceremonin då Mandela svors in som landets president. En extremt kraftfull markering – ja, rent av barnslig, med tanke på händelsens historiska signifikans. Men det säger en del om hur han värderar sig själv.

Det andra slaget gällde posten som ANC-ledare, som också hade kunnat leda fram till presidentskapet. När det 1996 stod klart att Mbeki skulle komma att ta över även den lämnade Cyril Ramaphosa politiken och gick in i affärslivet. Han blev på kort tid mycket förmögen och anses idag vara god för fyra miljarder kronor.

I sin stora biografi Cyril Ramaphosa (2007) tecknar statsvetarprofessorn Anthony Butler en bild av en person som genom hela livet väckt omvärldens respekt. Han har alltid haft en enorm integritet och ignorerade systematiskt ”whites only”-skyltar – och kom undan med det. Han steg naturligt till ledarposition i varenda organisation han gick med i. Kristna föreningar, studentorganisationer, kommittéer.

Han föddes i Soweto 1952 och introducerades tidigt i konsten att förhandla av sin far, som var polis och ofta fick medla i dispyter. Genom att prioritera studierna och kyrkan höll han sig utanför gängkulturen som många av hans jämnåriga drogs in i.

Men det fanns något annat som också var farligt för en ung svart man i Sydafrikas kåkstäder på 1960- och 70-talen. Politiken. 1974 greps han för att ha organiserat demonstrationer och hölls i isoleringscell i 11 månader. 1976 satt han i inlåst i ett halvår.

När han tagit sin juristexamen började han intressera sig för den fackliga kampen. Svarta exploaterades och diskriminerades på den sydafrikanska arbetsmarknaden, och hade inte rätt att föra sin egen talan gentemot arbetsgivarna. Men kring 1980 vände det och deras fackföreningar började erkännas.

Att Ramaphosa sökte sig till fackrörelsen handlade delvis om att han såg potentialen i stora organisationer med långsiktiga politiska mål. En annan impuls var Norman Jewisons film Fist (1978), där Sylvester Stallone spelar ledaren för ett lastbilschaufförsfack i 1930-talets USA. Scenerna där Stallones rollfigur gör mos av bossarna under löneförhandlingarna gjorde starkt intryck på Ramaphosa.

Han fick anställning som juridisk rådgivare på en facklig federation, som 1982 gav honom uppdraget att bilda ett gruvarbetarfack, National Union of Mineworkers (NUM). Den då 29-årige Cyril Ramaphosa var redan känd för sin organisationsförmåga – men själva gruvindustrin hade han inte en susning om. Anthony Butler beskriver hur han mutade sig in i en gruva för att se hur saker och ting funkade.

Num blev snabbt landets största fackförening. Ramaphosa blev rikskänd som karismatisk och kompromisslös ledare och blev också internationellt omtalad. 1987 blev han den förste mottagaren av Olof Palme-priset.

Även ANC hade fått upp ögonen för honom, framförallt vänsterkrafterna i kommunistfalangen, och han rekryterades till rörelsen. Det var en tid då oroligheterna och regimens repression accelererade. Ett av hans första uppdrag blev att ingå i den kriskommitté som skapats för att lägga band på Winnie Mandela. För samtidigt som hon hyllades i sånger och högtidstal i USA och Europa, plågade hon och hennes följe Soweto med terror och våld. ANC:s ledning ville förhindra att hennes metoder skulle kompromettera rörelsen. Ett annat uppdrag blev att ingå i den grupp som skötte arrangemangen kring Nelson Mandelas första tid utanför fängelset. När han den 11 februari 1990 höll sitt första tal i frihet från balkongen till City Hall i Kapstaden var det Ramaphosa som höll mikrofonen.

Perioden mellan Mandelas frigivning och första demokratiska valet 1994 är en av de blodigaste i Sydafrikas historia. I delar av landet rådde krigstillstånd mellan ANC och den zuludominerade Inkatharörelsen. Samtidigt pågick arbetet med att skapa förutsättningarna för det nya Sydafrika. ANC utsåg Ramaphosa till sin representant i förhandlingarna med apartheidregimen, och blev senare också den som ledde arbetet med att författa landets nya konstitution. President F W De Klerk trodde länge att han bara skulle behöva ge ifrån sig en del av den politiska makten. Men i en förhandling går den uthålligaste och skickligaste parten segrande ur matchen. ”Han fick kalkonerna att rösta för julen”, sammanfattar journalisten Ray Hartley utgången av förhandlingarna i sin bok Ramaphosa. The Man Who Would Be King (2017).

Anthony Butler berättar med mild förskräckelse om sina egna erfarenheter av hur Ramaphosa kan hantera en motpart, och liknar honom vid en djurtämjare: ”Den ena sekunden skällde han på mig, den andra klappade han mig på huvudet, för att observera mina reaktioner. Jag är glad att han inte gav mig en sockerbit.”

Ramaphosa själv är mer ödmjuk när han filosoferar kring förhandlingskonsten. I en intervju från 1995 kopplar han den till sitt främsta intresse, flugfiske: ”Det lär dig tålamod, och att acceptera nederlag.”

Och det var precis vad han gjorde 1996, när det stod klart att han var chanslös i kampen om att bli Mandelas efterträdare. Tajmningen i övergången från politiker till affärsman var perfekt. De stora företagen sökte samarbetspartner för att leva upp till den statliga policyn om Black Economic Empowerment, ett särbehandlingsprogram som syftade till att ge tidigare exkluderade folkgrupper en gräddfil in i affärslivet.

Cyril Ramaphosa har många fiender inom ANC, och vi kan vara förvissade om att de har gjort allt för att hitta skandaler och oegentligheter. Men mycket lite har kommit fram. I samband med Marikanamassakern 2012, då 34 strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen, försökte hans motståndare göra honom ansvarig för händelsen, eftersom han satt i gruvbolagets styrelse och hade haft kontakt med polisministern. Men utredningskommissionen slog fast att anklagelserna var grundlösa.

I december 2012 gjorde han politisk comeback. 2014 blev han vicepresident och mindre än fyra år senare ANC-ledare, just de positioner som han förlorat till Mbeki på 1990-talet.

Den 16 februari i år hölls äntligen det uppskjutna State of the Nation-talet, efter tio dramatiska dagar. Presidenten var ny, men hur var det med sakinnehållet? Samma gamla vanliga ANC-politik, förstås. Dock med en illavarslande nyhet: ANC beslutade förra året att driva igenom ett tillägg till konstitutionen som ska möjliggöra expropriering av mark utan kompensation. Omvärlden bör vara mycket vaksam mot hur den frågan utvecklar sig.

Var Cyril Ramaphosa själv står politiskt är svårt att sätta fingret på. Anthony Butler intervjuade ett otal människor under jobbet med biografin. Ramaphosas kolleger från NUM-tiden ser honom fortfarande som fackkämpe. Kommunistvännerna tror att han innerst inne stöder deras kamp mot kapitalismen. Affärskontakterna är övertygade om att han har accepterat att socialismen är passé. Det enda alla tycks vara överens om är att han är en pragmatiker. ”Jag vet att jag spelar en roll och jag vill att du ska veta det också”, sa han till Butler inför arbetet med biografin.

Oavsett hur själva politiken formar sig finns det åtskilligt annat, mer organisatoriskt att ta itu med: korruptionen, att byta ut inkompetenta politiskt tillsatta tjänstemän, att göra ansvarsutkrävande till en del av partikulturen, bland mycket annat.

För att få Sydafrika på rätt väg måste Cyril Ramaphosa vara beredd att få rejält många fler fiender inom ANC.