Menlöshet utan motstycke

Elsa är för skröplig för att försvara sig själv, så hon kör in till polisen i storstan, många mil bort. Hon ber om beskydd. Svaret hon får är lika kyligt som det är glasklart: Vi kommer gärna till din undsättning, men först måste du lösa dina grannkonflikter.

”Det var väl själva helvete”, morrar Elsa. Sedan åker hon hem och börjar fundera på, som det heter, alternativa strategier. Kanske kan hon börja muta någon av mobbarna? Eller bara härda ut och år för år se sin fastighet förstöras.

Det vore kanske inte en helt tillfredsställande ordning. Ändå är detta precis vad som gäller på det geopolitiska planet – det plan där människor som Vladimir Putin och Barack Obama befinner sig medan folk torteras och dör i andra, mindre abstrakta och begreppstyngda dimensioner.

Nej, ett land med pågående gränstvister får inte bli Natomedlem. Ju större skyddsbehov, desto sämre utsikter. Det börjar bli en fullkomligt ohållbar princip.

Från de ockuperade delarna av Ukraina och Georgien behöver Ryssland, som satt i system att mörbulta denna byråkratiska akilleshäl, bara kasta en handgranat i halvåret över skranket; mer än så krävs inte för att nya strider ska blossa upp och fria staters ödesval blockeras. Månad ut och månad in fortsätter detta folkrättsliga groteskeri, utan att några motåtgärder sätts in. Med en menlöshet som saknar motstycke står väst handfallet.

Så skulle det förstås inte behöva vara. Natostadgan kan ändras, låt vara först efter att samtliga medlemmar kommit överens. Den kan såklart också ignoreras.

Värre saker har hänt än att man bortser ifrån en regel som skamlöst utnyttjas av motståndaren. Men det kräver sina statsmän. Amerikanska presidenter från Harry Truman och framåt, inklusive den timide Jimmy Carter, har varit erforderligt flexibla vid behov. Ibland har det varit mindre lyckat, som när Ronald Reagan i hemlighet sålde vapen till Irans ayatollor för att finansiera Contrasgerillans kamp mot sandinisterna. Ibland har det varit helt nödvändigt, som när Barack Obama lät bli att informera sin ”allierade” Pakistan om den förestående räden mot Usama bin Ladin.

Alternativen mynnar ut i rena skräckscenarier. Även om Ukraina och Georgien svalde sin stolthet och helt enkelt godtog den ryska annekteringen av deras territorium – i Georgien handlar det om 20 procent av landets yta – skulle det under nuvarande regim bara sluta med att Ryssland glufsade i sig ännu mer. Själva Natostadgan, så som den nu tillämpas, uppmuntrar ju till det beteendet. Aggression och underblåsande av instabilitet är det som belönas.

Så tillåts en ruttnande stormakt att förpesta sina grannländer. Inte nog med att Ryssland kommer undan med att göra det – man har allt att förlora på att låta bli. Det är inte enbart moraliskt plågsamt, det är att bevittna hur nationer som har alla förutsättningar att blomstra, som har alla förutsättningar att hinna ikapp välståndet och friheten i väst, hålls tillbaka och förpassas till en hopplös, förnedrande kamp.

I västeuropa debatterar man hur myc-ket det internationella biståndet ska skäras ner för att bekosta flyktingkrisen – den som har uppstått just för att vi inte orkat kväsa konflikterna till att börja med. Allt detta medan det forna östblocket skriker efter att få gå sin egen väg och bygga sitt eget välstånd. Lik förbannat vågar vi knappt släppa dem över tröskeln. Georgien, som sedan länge välkomnar EU-medborgare i upp till 360 dagar utan att ställa några frågor, har fått tigga och be i åratal om ens 90 dagars motsvarande gästfrihet.

Dessa människor är våra systrar och bröder. Deras kulturer liknar vår i betydligt högre grad än dem vi är vana vid att hjälpa på andra sidan jordklotet. Sju tiondelar av ett århundrade tvangs de leva under sovjetiskt förtryck och marxistiskt slaveri. När de nu vänligt ber att få återansluta sig till vår civilisation vågar Nato inte ens ge dem några försvarsgarantier. Det är så kontraproduktivt att man skäms.