Mer borgerlig kulturdebatt!

De senaste åren har vi kunnat se något av en kulturkonservativ renässans i form av ett antal färgstarka kulturkonservativa debattörer, som emellertid haft svårt att få utrymme på kultursidorna. De kulturkonservativas fördel, och nackdel, är att de är så gott som ensamma inom borgerligheten att diskutera kulturfrågor ur annat än ett ekonomiskt perspektiv. Detta eftersom liberalismen i Sverige sedan många år kastat in handduken på området.

Fram till den allmänna radikaliseringen på 1960- och 70-talen rådde en relativ balans mellan de olika ideologiska perspektiven i kulturdebatten. Såväl kulturradikalismen som kulturliberalismen och kulturkonservatismen hade namnkunniga och talföra företrädare. Från och med 1970-talet kom emellertid kulturkonservatismen och liberalismen att trängas undan av den kulturradikala våg som svepte över västvärlden, och som i vårt land också förstärktes av en medveten kulturpolitik.

När borgerligheten under 1980- och 90-talen efter löntagarfondsstriden började återerövra förlorad mark var det framförallt på det ekonomiska området som man agerade. Kulturen lämnades därhän och fortsatte att domineras av det kulturradikala perspektivet, som betraktar kulturen som ett redskap för politisk och social strävan. De högerdebattörer som trots allt gav sig in i kulturdebatten gjorde det utifrån ett marknadsekonomiskt tänkande och ett ointresse som ofta förde dem till en kulturrelativistisk ståndpunkt. Decennier av statligt styrd kulturpolitik hade lett till en sammanblandning av påtvingade ideologiska hierarkier och kvalitetsmässiga hierarkier.

Idag avfärdas den som vurmar för bildningstradition och kanon som kulturkonservativ och reaktionär av såväl vänsterorienterade kulturradikaler som marknadsliberala relativister. Denna relativistiska kultursyn har dock föga gemensamt med liberalismens traditionella syn på kulturen. Det vakuum som råder i det liberala lägret vad kultursynen anbelangar har gett kulturkonservatismen monopol på frågor om kvalitetsbegrepp och bildningsideal.

ATT KALLA ALLA som förespråkar kvalitetsbegrepp inom konsten och en kultursyn som tar sin utgångspunkt i kunskap och förkovran för kulturkonservativa är dock lika missvisande som att tro att alla ekonomiska liberaler måste vara kulturrelativister. Idéhistoriskt springer liberalismen ur två filosofiska traditioner. Den ena renässanshumanismen, som uppstod i senmedeltidens Italien och satte människan i filosofins centrum, en människa som kunde styra över sitt eget öde och genom kunskap höja sig till helgonens nivå. Om detta skrev florentinaren Giovanni Pico della Mirandola i sitt Tal om människans värdighet som betraktas som humanismens portalverk.

Den andra var upplysningen, som uppstod i Frankrike under andra halvan av 1700-talet i kretsen kring det ambitiösa encyklopediprojektet där all tidens samlade kunskap skulle samlas i ett bokverk. Upplysningen hyllade förnuftet och framåtskridandet och byggde vidare på John Lockes kunskapsteori och Newtons naturvetenskapliga landvinningar. Ur upplysningsandan sprang franska revolutionen och den liberala idétraditionen och en syn på kulturen som ett medel för individens utveckling.

Som en motreaktion på upplysningens rationalistiska syn på människan och kulturen uppstod det konservativa synsättet tillsammans med romantiken vid 1800-talets början. Medan den kulturella liberalismen sätter individen i centrum utgår konservatismen från gemenskaperna: religionen, nationen, språket, familjen. Kulturens roll är att tjäna gemenskaperna snarare än den enskilde. Medan den liberala kultursynen har universella anspråk – det som är gott på en geografisk plats och vid en historisk tidpunkt är det också på andra platser i andra tider – anser den konservative att kulturen inte kan bedömas utan sitt sammanhang. Därför kan kulturkonservativa ibland förenas med kulturradikaler på den politiska vänsterkanten i sitt motstånd mot en kulturliberalism som man uppfattar som imperialistisk.

FÖR DEN KULTURKONSERVATIVE är traditionen viktig för dess egen skull och det är historien som ger den legitimitet, medan den från ett liberalt håll betraktas som summan av mänsklighetens samlade kunskap och en källa att ösa ur för den enskildes förkovran. Medan kulturkonservatismen betonat kulturens samhörighet med religion, mystik och folklore, lutar liberalernas kultursyn mer mot vetenskap, bildning och individualism.

Folkpartiet har länge betraktat sig som bärare av en liberal kultursyn, men har med åren alltmer kommit att omfatta de kulturpolitiska ideal som lades fast av socialdemokraterna och som från andra hållet har undanträngts av en marknadsorienterad kulturrelativism, inte minst representerad inom Moderaterna som har övergett sin tidigare påtagligt kulturkonservativa hållning.

Det är välkommet att kulturkonservatismen återuppstått för att utmana kulturradikalismen och relativismen, men den behöver konkurrens från en liberal kultursyn som tar sitt upplysningsarv på allvar för att en vital inomborgerlig kulturdebatt ska komma till stånd.

Lars Anders Johansson är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro.