Nytt hopp i Latinamerika

Det pågår stora förändringar i det politiska landskapet i Latinamerika. I oktober förlorade det bolivianska socialistpartiet MAS makten efter 20 år till mittenpolitikern Rodrigo Paz. Samma månad vann Argentinas libertarianske president Javier Milei en övertygande seger i mellanårsvalet. På ytan kan det se ut som en högervåg, men i själva verket är det något mer genomgripande som pågår.

För att orientera sig i vad som händer i världsdelen kan man luta sig mot en bolivianskfödd professor i statsvetenskap, idag baserad i USA, Carlos Sánchez Berzaín. Han är just nu en av de mest eftersökta politiska kommentatorerna när det gäller geopolitik i Latinamerika och hittas lättast på Youtube, där han i intervjuer sammanfattar decennier av studier i geopolitik. Han menar att 2025 kommer att ihågkommas som ett märkesår då Latinamerika valde en ny väg. I sina analyser återvänder han till ett par grundläggande observationer:

För det första: Motsättningen idag gäller demokrater/antidemokrater – inte höger/vänster, nord/syd eller fattig/rik. 

För det andra: Demokratierna utsätts idag för ett intensivt hybridkrig av icke-demokratiska krafter.

För det tredje: De auktoritära regi­merna i Latinamerika ska kallas krimi­nella därför att de använder våld för att terrorisera sin befolkning. De suger ut sitt folk ekonomiskt och använder resurserna för att hålla sig själva kvar vid makten. De säger sig företräda folket fastän de i själva verket inte respekterar de mänskliga rättigheterna och inte upprätthåller rättsstaten. Dessutom samarbetar de med kriminella grupper, i Latinamerika ofta förknippade med narkotika.

Sánchez Berzaín påminner om att när 1990-talet gick mot sitt slut fanns bara ett enda icke-demokratiskt land i Nord- och Sydamerika, nämligen Kuba. Kuba hade sedan revolutionen 1959 bortsett från mänskliga rättigheter för sin befolkning samt stöttat omstörtande rörelser i Latinamerika och Afrika. Efter Sovjetunionens fall 1991 såg den kommunistiska regimens dagar på Kuba ut att vara räknade, samtidigt som narkotikahandeln var på tillbakagång i hela Sydamerika.

Vad hände? Brasiliens Lula da Silva hade redan 1990 tagit initiativ till Foro de São Paulo för att tillsammans med Kuba stödja ”det tjugoförsta seklets socialism”. Verksamheten fick fart när Hugo Chávez kom till makten i Venezuela 1999 och kunde disponera landets betydande oljeinkomster. Castro bidrog med erfarenhet från Kuba av att ”kontrollera” en befolkning, Chávez med pengar och Lula med politiska kontakter över hela världen.

Pengar började distribueras till revolutionära partier, samtidigt som det demokratiska systemet undergrävdes av pengar från knarkkarteller. Den ena efter den andra av Kubas bundsförvanter kom till makten. Kartelledare har nu inför domstol i USA erkänt att de har mutat guvernörer och parlamentsledamöter och bidragit till kampanjkassorna för presidentkandidater i olika latinamerikanska länder. 

Sánchez Berzaín skiljer på diktatoriska stater och stater som är demokratier men uppvisar auktoritära drag, exempelvis saknar ett helt oberoende rättsväsen. Till de diktatoriska räknar han Kuba, Venezuela, Bolivia och Nicaragua. Bland dessa har Bolivia nyligen återvänt till demokratiernas skara. 

Till stater med auktoritära drag räknar han bland andra Brasilien under Lula da Silva, Argentina under paret Kirchner, Ecuador under Rafael Correa, Honduras under Xiomara Castro och till viss del Chile, Colombia och Mexiko. Också i den här gruppen har förändringar skett nyligen. Argentina och Ecuador har nu demokratiska ledare och i Chile visar första omgången av presidentvalet att det sittande partiet har svagt stöd, medan den som sannolikt vinner den andra omgången, José Antonio Kast, inte sympatiserar med Kuba. Stödet för Gustavo Petro i Colombia är svagt inför valet nästa år. På tal om icke-demokratiska tendenser har två presidentkandidater till och med mördats i Ecuador och Colombia på senare tid.

Kuba har spelat en central roll i utvecklingen av diktaturer och auktoritära stater efter år 2000. Venezuela, Brasilien och Bolivia är mycket större och rikare än Kuba, men de har betett sig som satellitstater till landet. De beter sig dessutom brottsligt, påminner Sánchez Berzaín – använder godtyckliga arresteringar, försvinnanden och mord men försöker ha en demokratisk fernissa genom att anta lagar som gör övergreppen ”lagliga” och byta ut domare som inte är lojala mot regimen. Politisk förföljelse och ekonomisk misär skapar flyktingvågor som destabiliserar de demokratiska länderna och gör det svårt för dem att klara bostadsförsörjningen och att hålla kvaliteten i utbildning och sjukvård.

Hur har den här utvecklingen varit möjlig? Fidel Castro insåg vid Sovjetunionens fall att det inte skulle gå att besegra de kapitalistiska staterna med militära medel. Kuba upprätthöll kontakten med Ryssland, Kina och Iran men började också genom Foro de São Paolo att försvaga demokratiska länder genom att skapa interna konflikter och öppna nya ”fronter”, som feminism, genusfrågor och ursprungsbefolkningens rättigheter. Man använder skickligt demokratiernas lagstiftning om yttrandefrihet för att skapa tryck genom gatudemonstrationer och få regeringarna ifråga att framstå som svaga, vilket förbereder för acceptans för auktoritära rörelser. 

Kriget i Ukraina är en påminnelse om att icke-demokratiska länder samarbetar. De är olika sinsemellan men har de demokratiska länderna som en gemensam fiende. Tyvärr har de även lyckats ”äta sig in” i multinationella organisationer. Sánchez Berzaín tar upp det som hände 2005 i Organisationen för amerikanska stater (OAS), som antas stå som garant för demokrati. När Costa Ricas före detta president Miguel Ángel Rodríguez tillträdde som ny ordförande utsattes han för en smutskastningskampanj om påhittad korruption och tvingades avgå. Detta kombinerades med initiativet Petrocaribe, i vilket Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez gav småstater i Karibiska havet olja i utbyte mot lojalitet.

På så sätt lyckades Chávez och Castro samla tillräckligt många röster i OAS för att få chilenaren Miguel Insulza utsedd till ordförande. Under dennes tioåriga ledarskap visade organisationen överseende gentemot auktoritära regimer – något som också president Barack Obama gjorde vid OAS-mötet 2009 när han ”sträckte ut en hand” till Kuba och på så sätt normaliserade den äldsta diktaturen i världsdelen. 

Dagens USA-politik är annorlunda. USA har uttalat att om OAS inte börjar göra vad den är avsedd för, nämligen att försvara demokratin, tänker USA dra sig ur. Detta är ett allvarligt hot eftersom USA står för mer än 50 procent av organisationens budget.

 Blir 2025 ett märkesår? Sánchez Berzaín understryker att det som hänt efter år 2000 inte är någon annans fel än latinamerikanernas eget, och att de nu har två stora problem: ekonomin och säkerheten. Kriminaliteten har antagit sådana proportioner att demokratierna förstår att de måste försvara sig. Det ena landet efter det andra i södra Sydamerika har röstat för förändring, senast bolivianerna, argentinarna och chilenarna i första valomgången. 

Tendenserna pekar åt rätt håll för demokratianhängare. Den demokratiska oppositionen i Venezuela vann valet den 28 juli 2024 och har kunnat bevisa sin seger, men president Nicolás Maduro vägrar att avgå. När han faller kommer detta med största sannolikhet att sätta igång ytterligare förändringar i länderna runt Karibiska havet. Colombianerna hävdar att man ska skilja på deras land och vad deras antidemokratiske president Gustavo Petro säger och gör. Ecuadoriansk och colombiansk polis har efter hand kommit långt i jakten på dem som gett uppdragen till de senaste politiska morden.

Mexikos president Claudia Sheinbaum försöker att inte ta ställning, men det blir allt svårare. Hon skickar olja till Kuba, men har också utlämnat ett flertal fängslade kartellmedlemmar till USA. 

Kort sagt är det i högsta grad befogat att tala om en ny geopolitisk situation i Latinamerika – och det rör sig om goda nyheter för demokratin. Äntligen får vi något att glädjas åt i världspolitiken.