Skogstokigt?

Det är lätt att få för sig att träden alltid har stått där när man vandrar genom skogen i Ödestugu socken i Småland. Granarna är breda och höga i ett landskap som bär på en känsla av tidlöshet.

Samuel Eskilsson, femte generationens skogsbrukare på fastigheten, försäkrar dock att så inte är fallet. I området som nu domineras av skog låg tidigare Spexeryds gruvor, där det från tidigt 1800-tal bröts manganmalm. Skogen gick då i mångt och mycket åt som virke till brytningen och ännu längre tillbaka var det mesta av landet betesmark. Skogen som idag står i Ödestugu är i högsta grad en produkt av mänskligt arbete.

Eskilssons farfars farfar köpte gården 1879, och sedan dess har det bedrivits skogs- och jordbruk på fastigheten.

– Om mina förfäder inte hade gjort vad de gjorde hade landskapet sett helt annorlunda ut. Och förståelsen för det kanske inte alltid finns där. Det är inget orört område som vi är på. Det är de som kom före oss som har gjort Sverige till vad det är idag.

Det ligger någonting nästan andaktsfullt över att vandra omkring i riset och mossan mellan träden. Man befinner sig bokstavligen intill sina rötter: få saker känns så svenska som skogen. Sveriges landyta är till nästan 70 procent beväxt med skog och vår relation till skogen sträcker sig långt tillbaka i tiden. Lika länge som det har funnits människor i Sverige har de levt av skogen – och gjort sina avtryck på den. Det gör begrepp som ”urskog” komplicerade. Jag frågar Eskilsson om hans egen relation till skogen.

– Jag känner ett förvaltarskap. Man vill lämna någonting ännu bättre efter sig till kommande generationer. Dessutom rensar det sinnet att arbeta med skogen – eller att bara vistas i den.

Eskilsson återkommer flera gånger till ordet förvaltarskap. Han talar om långsiktighet och känslan av att vara en del av någonting större. Han planterar sin skog för barnbarnens eller barnbarnsbarnens skull, som så ofta är fallet inom skogsbruk där familjeföretagen dominerar.

Det finns naturligtvis inte en enda samstämmig syn på skogsbonden – men det finns strömningar. En hel del har hänt sedan 1823/24 års riksdag beslutade att sälja delar av de uthuggna kronoskogarna med förhoppningen om att de privata bönderna kunde få skogsförrådet att öka. Sven Lundell konstaterar i antologin Jord och skogsbruk i Sverige sedan år 1900 att frihet under ansvar respektive detaljstyrning samt miljö respektive skogsproduktion länge varit polerna i den svenska skogspolitiken. Från 1903 till 1979 till 1983 har regelverken rört sig mer mot skogsproduktion och detaljstyrning. År 1993 jämställdes produktionsmålen och miljömålen, och skogsbrukarna fick betydligt mer frihet. Idag är skogspolitiken mer miljöinriktad än någonsin, och lika detaljstyrd som 1903. Betraktas skogsbonden återigen som ett hot mot den hållbara utvecklingen?

Samuel Eskilsson säger att skogen tidigare sågs som en nödvändig naturresurs för bönderna att vårda.

– Att olika skogsägare har sett saker på olika sätt är ju vad som har gjort att det finns en mångfald i Sveriges skog. Med väldigt mycket regler är det lätt hänt att allting blir gjort på precis samma vis. Och frågan är om vi kommer att tycka att dagens metoder är de rätta om 50 år.

Artskyddsförordningen som syftar till att bevara vilda djur och växter har sedan förra sommaren börjat tillämpas tuffare av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket. Över 50 avverkningar stoppades under 2017. Flera fall är nu föremål för rättslig prövning. Trots att Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket redan juni 2016 uppmanade regeringen att utreda artskyddsförordningen för att ”säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker” har ingenting hänt på drygt ett och ett halvt år.

Sedan februari förra året lägger Skogsstyrelsen även ut alla avverkningsanmälningar på Skogsdataportalen. Syftet är att underlätta arbetet för myndigheter, skogsbolag, energibolag och naturskyddsorganisationer – vilket är intressant ur ett integritetsperspektiv. Datainspektionen skrev i en rekommendation år 2014: ”Om en enskild invänder mot publiceringen och det kan anses sakligt motiverat bör intresset av att behandla uppgifterna endast i undantagsfall väga över.” På en fråga hösten 2016 till medlemmarna i Södra Skogsägarna, Sveriges största skogsägarförening, svarade 97 procent att de är emot att Skogsstyrelsen lägger ut avverkningsanmälningar på Skogsdataportalen. Skogsstyrelsen själv hänvisar till offentlighetsprincipen.

Samtidigt driver miljörörelsen på för att få rätt att överklaga avverkningar till domstol. Den statliga utredningen ”Rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen” som i höstas landade på regeringens bord ger dem delvis rätt. ”Utredarens slutsats är att sådana avverkningsanmälningar som inte föranleder några invändningar från Skogsstyrelsens sida inte ska kunna överklagas av en miljöorganisation”, står det i betänkandet. Hur regeringen väljer att formulera sig när utredningen ska omvandlas till proposition återstår att se.

När vi är klara med skogsvandringen går vi in och sätter oss i den bagarstuga som byborna i Ödestugu har byggt tillsammans. Jag frågar Samuel Eskilsson vad han tycker om artskyddsförordningen och skogsdataportalen. Han är försiktig med att kommentera politiken, men framhåller att det finns en hel del orosmoment och frågetecken som bör rätas ut.

Det är svårt att inte hålla med. Skogen omgärdas av en rad olika intressen – och det nya äganderättsliga läget ger onekligen skäl till förvirring. Vågar man hoppas att dessa frågor får någon plats under valåret?