Somaliland – landet som bara Israel erkänner

Den 26 december förra året gav Israel diplomatiskt erkännande åt den muslimska staten Somaliland i Östafrika. Det var, intressant nog, andra gången det inträffade. Första gången var i juni 1960 då protektoratet Brittiska Somaliland blev självständigt – men det varade inte länge. Efter bara fem dagar slog sig landet samman med Italienska Somaliland och bildade republiken Somalia, som vägrade erkänna Israel. När Somalia anslöt sig till Arabförbundet 1974 inleddes en regelrätt bojkott av den judiska staten.

Somalias utveckling blev ett misslyckande. Nationalstaten är ett europeiskt påfund som aldrig riktigt har slagit rot i afrikaners politiska tänkande, och somalier anser i allmänhet att det är den släktbaserade klanen som utgör den viktigaste politiska och sociala enheten. Det kom därför inte som någon överraskning att republiken Somalia strax efter sin tillblivelse drabbades av starka inrikespolitiska konvulsioner som handlade om maktkamp mellan landets dominerande klaner. De kunde inte enas om hur landet skulle styras och varje administration gav upphov till nya motståndsrörelser.

Den mest långlivade och mest kända av Somalias ledare var Muhammad Siad Barre, som styrde landet i 22 år, från 1969. Under hans styre blev Somalia en marxistisk enpartistat men fick ändå se en del positiva reformer. Landet hade fyra sinsemellan konkurrerande skriftspråk och Siad Barre beslutade att det latinska alfabetet skulle gälla, vilket sågs som nydanande. Han utvecklade en nära relation till Sovjetunionen och gick 1977 i krig mot grannlandet Etiopien. Det slutade i nederlag.

Siad Barre störtades 1991, då inbördeskrig bröt ut, och det var då Somaliland bildades. Representanter för den dominerande klanen Isaac tänkte att det forna brittiska protektoratet skulle ha bättre framtidsutsikter på egen hand, utan att vara del av det krigshärjade Somalia.

Det var ett klokt beslut som har gagnat landet alltsedan dess, men det mötte automatiskt motstånd från omvärlden. Inom Afrikanska unionen finns en utbredd rädsla för fragmentering. Det är en attityd som grundades i samband med avkoloniseringen, och exemplet Biafra, som på 1960-talet ville skiljas från Nigeria, bar syn för sägen. De självständiga afrikanska staterna enades om att behålla de gamla kolonialgränserna, trots att de ofta var dragna med linjal och inte tog hänsyn till kulturer och etnicitet.

Man kan säga att Somaliland bestraffades för sin separation från Somalia med uteblivna diplomatiska erkännanden. Detta trots att det finns ett färskt exempel på en fragmentering som inledningsvis hyllades av omvärlden, nämligen Sydsudan. Den staten skapades 2011 efter ett långt inbördeskrig i Sudan, ett krig där inte minst USA ställde sig på de sydsudanesiska rebellernas sida. Sydsudan fick snabbt diplomatiskt erkännande av Sverige.

Somaliland har särbehandlats nega­tivt av det internationella samfundet. Diplomatiska erkännanden, som är oerhört viktiga för att ett land ska kunna upprätta internationella handelsförbindelser, ingå i mellanstatliga organisationer och få ekonomiskt stöd från IMF och Världsbanken, har delats ut tämligen orättvist. För att ett land ska kunna bli erkänt diplomatiskt krävs det formellt att det har en permanent befolkning, ett definierat territorium och en regering som kontrollerar detta territorium. Somaliland uppfyller alla dessa kriterier.

Man kan göra en intressant jämförelse med det som kallas staten Palestina. Den har inget definierat territorium, gränserna är ständigt ifrågasatta och under debatt. Styret, alltså den palestinska myndigheten, saknar helt kontroll över framför allt Gaza. Ändå har 148 av FN:s medlemsländer erkänt staten Palestina. Sverige var först i EU med ett erkännande. Men bara ett land, Israel, har erkänt Somaliland.

Under sin 35-åriga existens har Somaliland utvecklats till ett demokratiskt föredöme i regionen. Mycket återstår att göra, men landet åtnjuter fred, och senast 2024 ägde ett regeringsskifte rum efter det val som hade hållits. Samma år fastslog forskningsinstitutet Freedom House att Somaliland var ”delvis fritt”. Landet fick 43 poäng på en 100-gradig skala där 100 är bäst, medan grannen Somalia bara fick åtta i samma mätning. Sexton andra afrikanska länder fick ungefär samma betyg som Somaliland. Bland Afrikas övriga länder fick de flesta betyget ofria. Freedom House anses allmänt utfärda korrekta betyg.

Somaliland saknar inte problem. En svag ekonomi och dåliga förutsättningar för internationell handel och utländska investeringar gör det svårt att erbjuda service till de sex miljonerna invånare. En stor del av landets intäkter består av pengar som skickas privat från utlandet, samtidigt som fenomenet brain drain, begåvningsflykt, är påtagligt. Exportvarorna utgörs till största delen av boskap och relaterade produkter, som torkade djurhudar.

På senare år har landets läge vid inloppet till Röda havet gett upphov till förhandlingar med grannländer gällande hamnbyggen. Etiopien, som saknar egen kust och ligger i fejd med Eritrea, är intresserat av att utveckla kontakten med Somaliland. Ett företag baserat
i Förenade arabemiraten bygger en djupvattenhamn i staden Berbera till Somalias förtret, och utöver detta växer de säkerhetspolitiska aspekterna i betydelse.

USA har sin största afrikanska bas i grannlandet Djibouti. Där har även Kina en flottbas. Turkiet bygger nu en bas i Somalia och allt detta studeras av Israel, som har egna ambitioner att kunna etablera militär kapacitet vid Röda havets inlopp.

På andra sidan havsviken ligger nämligen Jemen, vars huthirebeller blockerar trafiken genom Röda havet och återkommande avfyrar raketer mot Israel. Det är ett problem som inte kommer att försvinna av sig självt och som Israel måste hantera. Goda relationer till Somaliland kan vara nyckeln till det.

Israel och länderna kring Röda havet har en gemensam historia som kanske inte är allmänt känd. Judarna i Jemen och i flera andra arabnationer hade sedan urminnes tider existerat under benämningen dhimmi, vilket betydde att de var andra klassens medborgare med begränsade rättigheter, skyldiga att erlägga en speciell skatt, jizya, som i praktiken var ett slags beskyddaravgift. De fick inte nyttja andra riddjur än åsnor, de sattes i tvångsarbete med att rensa muslimernas toaletter, och föräldralösa judiska barn tvångsomhändertogs och uppfostrades till muslimer. År 1948 fanns det 55 000 judar i Jemen och ytterligare ett antal tusen i Saudiarabien och andra närliggande länder, som Eritrea, Djibouti och Somalia. I Etiopien bodde sedan gammaltestamentlig tid hundratusentals judar. I samband med Israels skapande 1948 flydde omkring 49 000 judar från Jemen, där de fått utstå förtryck, till Israel.

Operation Flygande mattan, som evakueringen av de jemenitiska judarna kallades, kunde genomföras efter det att kungen i Jemen hade mutats frikostigt. Hela operationen innebar ett stort lidande. Hundratals judar dog av umbäranden under sina försök att ta sig till platser där de kunde tas om hand för transport till flygplanen som skulle föra dem till Israel. Många av dem som inte kunde ge sig i väg tillräckligt snabbt utsattes för hot och trakasserier, i många fall dödligt våld. Skapandet av staten Israel hade uppväckt en folklig vrede i alla muslimska länder, eftersom det sågs som ett allvarligt brott mot Koranen att judar skulle tillåtas bygga sig en egen stat på muslimsk mark, vilket den gamla osmanska provinsen Palestina ansågs vara.

Medborgarna i Somaliland har efter erkännandet hyllat Israel på olika sätt, och länderna har diplomatiska relationer. I bästa fall kan det betyda att pragmatism och rationellt tänkande successivt kan ersätta vidskeplighet, judehat och allmänna religiösa fördomar i regionen.

I Sverige är det bara enskilda ledamöter i KD och SD som förespråkar ett diplomatiskt erkännande av Somaliland. Regeringens linje är att följa Afrikanska unionens ställningstagande.