Arktis – en bricka i det geopolitiska spelet

I sitt första linjetal till kongressen som återinstallerad president i början av mars lät Donald Trump brisera en säkerhetspolitisk bomb: ”We need Greenland for national security, and even international security […] And I think we are going to get it – one way or the other – we are going to get it.”

Lite senare i samma tal tillade presidenten: ”We will keep you safe, we will make you rich, and together we will take Greenland to heights like you have never thought possible before.”

Att USA gör territoriella anspråk på Danmark, en nära allierad, är groteskt. Likväl är Trumps ord om Grönland ett tecken i tiden, och de bryska uttalandena en illustration över Arktis växande strategiska vikt. Under senare år har dess ökade betydelse noterats långt bortom Vita huset i takt med att regio­nens inverkan på internationell säkerhet, varuflöden och tillgången på strategiska resurser blivit alltmer framträdande.

Den främsta orsaken till att fler riktar sin uppmärksamhet norrut är de accelererade klimatförändringarna. Ingen annan plats på jorden värms upp lika fort som Arktis, där temperaturen stiger fyra gånger snabbare än det globala genomsnittet. Temperaturökningen har långtgående maktpolitiska följdverkningar. De smältande isarna gör regionen mer tillgänglig och möjliggör nya sjöfartsleder.

De närmaste åren kommer två transarktiska sjöfartsleder att bli alltmer brukbara: Nordvästpassagen som sträcker sig längs med Grönlands västkust och vidare över arktiska Kanada, samt Nordostpassagen som löper norr om ryska Sibirien. På längre sikt förväntas även en tredje, central arktisk sjöfartsled nära nordpolen öppnas upp för viss fartygstrafik, vilket ytterligare ökar regionens framtida betydelse för global sjöfart. Samtidigt blottlägger isens avsmältning nya naturresurser som blir lättare att transportera.

Den snabba uppvärmningen återspeglas redan i flera länders strategiska agerande. Ryssland har sedan början av 2010-talet genomfört en omfattande arktisk militärupprustning. Därtill har man ökat sina ekonomiska, infrastrukturmässiga och forskningsrelaterade engagemang i regio­nen. Även Kina, som sedan 2018 benämner sig som en ”nära arktisk stat”, har försökt etablera sig genom flera forsknings- och investeringsprojekt. Vidare pågår en fortsatt fördjupning av samarbetet mellan Ryssland och Kina i Arktis i form av en växande militär och ekonomisk samverkan.

Med andra ord: den amerikanske presidentens beskrivning av Arktis som en plats där ”You have China ships all over the place.­ You have Russian ships all over the place” är inte tagen ur luften. Trumps intresse för Arktis, dess naturtillgångar och betydelse för framtida handelsrutter har inte uppstått i ett vakuum, utan följer ett mönster där länder med regionala eller globala maktambitioner försöker göra ett avtryck.

Under de få månader som gått sedan presidenten återinstallerades har USA:s agerande mot i stort sett hela världen präglats av turbulens. I denna kaosartade helhet är det slående att några av hans mest aggressiva uttalanden och handlingar riktats mot Danmark (Grönland) och Kanada. Dessa två arktiska länder representerar på flera sätt det Donald Trump både värdesätter och föraktar.

Till att börja med är båda länderna mycket rika på naturresurser. Enligt den amerikanska geologiska myndigheten USGS finns potentiellt över 31 miljoner fat olja samt stora mängder naturgas på Grönland. Likväl har kommersiell utvinning uteblivit. År 2021 beslutade Grönlands självstyre att stoppa all ny olje- och gasprospektering, med hänvisning till miljö- och klimatpåverkan. Utöver fossila bränslen besitter Grönland betydande mängder guld, koppar och uran. Mest värdefulla är emellertid öns reserver av sällsynta jordarts­metaller. Denna del av kungariket Danmark hyser en av världens största förekomster av den åtråvärda resursen, som beräknas vara den största obrutna fyndigheten utanför Kina. Grönlands reserver beräknas uppgå till närmare 35 miljoner ton. Detta kan jämföras med den svenska fyndigheten utanför Kiruna på omkring en miljon ton – som när den blev offentligt känd 2023 beskrevs som Europas största.

Även Kanadas arktiska delar har ett rikt förråd av naturresurser. Upp till 40 procent av landets yta räknas som arktisk eller subarktisk, och USGS bedömer att cirka 18,5 miljarder fat olja kan finnas i regionen – omkring en femtedel av all oupptäckt arktisk olja. Emellertid har även Kanada infört ett stopp för ny olje- och gasborrning i Arktis. Vidare förfogar landet, precis som Grönland, över stora fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller. Flera av världens största uppmätta reserver finns i Kanadas arktiska delar.

Att Donald Trump tilltalas av Kanadas och Grönlands naturrikedomar är givet. De enorma fyndigheterna i nära anslutning till kommande sjöfartsleder kan framstå som en hägrande skatt för en president vars resurspolitik går under sloganen ”Drill Baby Drill”. Värt att notera är därför det starka lokala motståndet mot exploatering av naturresurser på både Grönland och i Kanada. Därtill gör bristen på infrastruktur i de avlägsna områdena att den redan långa och komplicerade process som gruvdrift innebär ytterligare försvåras. Att ländernas stora naturtillgångar länge varit kända men trots det inte utvunnits har med andra ord sina skäl.

De amerikanska uttalandena om Arktis, och särskilt de territoriella anspråken på Grönland, har emellertid präglats av vad som hävdas vara en oro för amerikansk säkerhet. Och ser man till hur Kanada och Danmark bidragit till arktisk säkerhet finns faktiska och tämligen omfattande brister.

På Grönland är den viktigaste militär­installationen den amerikanska basen Pituffik Space Base, tidigare känd som Thulebasen, vid öns nordvästra kust. Ett existerande försvarsavtal mellan USA och Danmark ger amerikanerna rätt att driva basen, som är USA:s nordligaste militäranläggning och fyller en viktig funktion för missilvarning och missilförsvar för den nordamerikanska kontinenten.

Det är dock Danmark som ansvarar för försvaret av Grönland, vars yta är mer än fem gånger så stor som Sveriges. I detta syfte driver danska Försvarsmakten en handfull mindre stationer på öns ostkust. En av dessa, Daneborg, är huvudbas för Danmarks arktiska specialstyrka Siriuspatrullen. Enheten består av sex hundslädespatruller om två man vardera, som ska säkerställa Danmarks suveränitet i ett område större än både England och Frankrike tillsammans. Vidare förfogar Danmark, i syfte att övervaka vattnen runt Grönland samt Färöarna, över sammanlagt sju patrullfartyg. En större del av dem är dock åldrade och har svårt att leva upp till Natos försvarskrav.

Danmarks begränsade arktiska militärnärvaro har fått den amerikanske vicepresidenten J D Vance att utbrista att Danmark ”inte gör sitt jobb” och ”inte är en god allierad”. Men även Kanadas arktiska försvar har kritiserats. Totalt har landet omkring 300 heltidsanställda militärer i dess arktiska delar. Därtill finns ett slags väktarkår av 1 700 medlemmar ur lokal- och ursprungsbefolkningen som patrullerar de vidsträckta territorierna. Det handlar om ett område som sträcker sig över 4,4 miljoner kvadratkilometer.

En kanadensisk utvärdering konstaterar att de långa avstånden mellan befintliga militärinstallationer gör att enbart begränsat stöd kan ges till större eller långvariga insatser. Därtill bedöms stora delar av den militära infrastrukturen vara i så dåligt skick att den snart kommer att bli obrukbar.

Med andra ord: Amerikanerna har en poäng i att Danmark och Kanada brustit i sina åtaganden rörande Arktis säkerhet vilket kan medföra reella säkerhetskonsekvenser för USA. Exempelvis är Grönlands läge viktigt för bevakningen av Nordatlanten, inte minst vad gäller hot från kärnvapenbestyckade ryska ubåtar. Därtill löper den kortaste vägen för ryska ballistiska missiler mot Nordamerika över nordpolen och Grönland.

Anklagelsen att inte ha ”gjort sitt jobb” kan dock likaväl riktas mot USA som under decennier kraftigt nedprioriterat arktisk säkerhet. År 2011 lades exempelvis Andra flottan, med ansvar för operationer i Nordatlanten och Arktis, ned – för att hastigt behöva återupprättas 2018. I dagsläget förfogar den amerikanska kustbevakningen enbart över två polarklassade isbrytare – båda tagna ur bruk för reparationer. I en kommentar efter J D Vances besök på Grönland konstaterade Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen, ”…the fact is that we have all been harvesting the peace dividend”.

År 1945 fanns 17 amerikanska militärbaser på Grönland. I den mån USA har behov av att utöka sin militära närvaro på ön igen finns idag alla möjligheter att göra det inom ramen för det existerande försvarsavtalet med Danmark. Vidare håller både Danmark och Kanada på att rusta upp sina arktiska försvar. Danska regeringen annonserade nyligen ett omfattade arktiskt upprustningspaket och Kanadas premiärminister Mark Carney har tillkännagivit stora militärsatsningar på landets arktiska distrikt.

Under andra omständigheter hade vägen till ett säkrare Arktis varit given: de berörda Natoländerna hade tillsammans ökat sin regionala närvaro och stått upp mot hot genom gemensam planering och resursfördelning. De senaste månaderna har dock med all tydlighet visat att gamla sanningar inte längre gäller. I dagsläget behöver arktiska Nato (USA exkluderat) inte bara parera Ryssland och Kinas agerande – man har också ett oberäkneligt och potentiellt aggressivt USA att bemästra.

I denna omvälvande situation kommer de nordiska länderna att behöva spela en betydligt mer framträdande roll. Det gäller särskilt Natos nya arktiska medlemmar – Sverige och Finland – som historiskt betraktat sig själva mer som Östersjö­länder än som arktiska stater. Men såväl Nordens som Östersjöregionens säkerhet är avhängig utvecklingen i Arktis. När USA drar sig tillbaka, eller rentav agerar aggressivt, kommer våra gemensamma säkerhetsåtaganden i allt högre utsträckning att omfatta utvecklingen på de nordliga breddgraderna.