Texter utan läsare

I år är det 50 år sedan medieforskaren Marshall McLuhan formulerade devisen ”the medium is the message”. McLuhans poäng var att form och innehåll är oskiljaktiga – ja, att formen är innehåll. Samhällen och kulturer påverkas inte bara av abstrakta budskap, utan ännu mer av de konkreta former som bär dessa budskap.

Med McLuhans teorier kan vi förstå betydelsen av den dramatiska revolution som nu pågår när det gäller textens form. Vi förändras från en kultur som kretsar kring boken, till en där skärmen är det primära mediet för att förmedla information. Detta inleddes under 1900-talet genom det rörliga bildmediet: biograf och tv. Men idag förmedlas och konsumeras också text via skärm, genom moderna datorer, läsplattor och smarta telefoner. Vad gör detta skifte från bok till skärm med vår kultur?

Senaste gången en förändring av detta slag skedde var då kodexen, den moderna boken, konkurrerade ut bokrullen. Antikens romare, greker och judar läste ur rullar, men den kristna kyrkan föredrog kodexen. Man skar sönder en rulle för att få sidor, som sedan bands samman i ryggen till en inbunden bok. Detta var ett smidigare och något billigare format. När kyrkan så småningom vann den romerska kejsarens gunst trängde denna nya teknik ut den gamla rullen.

Kyrkans kodex framför andra var naturligtvis Bibeln, och ett tecken på att McLuhan har rätt är att kyrkans identitet inte bara formats av Bibelns budskap utan också av dess fysiska form. I medeltida kloster fanns skriptorier där konstfulla manuskript framställdes, praktverk som man sedan läste högt ur i kyrkorna. Få kunde äga egna exemplar av dessa dyrgripar. Men med Gutenbergs tryckpress möjliggjordes massproduktion av böcker, vilket öppnade för 1500-talets protestantiska reformationer. Nu kunde kyrkans kritiker sprida fler böcker än vad dess väktare hann med att bränna. Kyrkans kunskapsmonopol var brutet, och enheten förbyttes i mångfald.

Billigare papper, bättre tryckteknik och ökad läskunnighet gjorde så småningom boken till var mans egendom, vilket var grunden för 1800-talets väckelserörelser. Här läste man enskilt och tillsammans i en sådan omfattning att anhängarna kom att kallas ”läsare”. Rörelsernas medlemsantal kulminerade på 1950-talet, samtidigt som skärmen i form av tv:n gjorde sitt inträde i de svenska hemmen. Sedan dess har kurvorna pekat nedåt.

Vad betyder då skiftet från bok eller kodex till skärm för väckelsens och frikyrkornas identitet?

Den första förändringen gäller textens materialitet. Den kärleksfullt tummade Bibeln har varit en given inventarie i väckelsehemmet. Den har varit grunden för personlig läsning och andakt, och fått följa med till gudstjänst och bibelstudier för att läsaren ska kunna följa predikantens utläggningar. Ofta finner man dessa biblar fulla av understrykningar och anteckningar. Väckelsens läsare har haft ett affektivt, djupt personligt förhållande till sin Bibel. Frikyrkorna har i de flesta fall ingen utvecklad sakramental teologi, men den fysiska Bibeln har fungerat närmast sakramentalt i denna tradition – som en frälsande materialitet.

Texten på skärmen har ingen historia. Den uppstår i varje nu som den öppnas. Den elektroniska texten bär därför inte på fysiska minnen: den slits inte, och den är inte nödvändigtvis knuten till en viss maskin, utan kan öppnas på olika datorer och läsplattor. Det är svårare – om än inte omöjligt – att göra personliga noteringar i den. Den elektroniskt genererade texten är anonym, vilket förstärks av att dess medium är en maskin. Är det möjligt att ha en relation till en sådan text; att trycka den till sitt bröst, klappa den kärleksfullt eller att kyssa den?

Den andra förändringen gäller själva läsandet. Målet med den religiösa läsningen är människans förvandling och frälsning, inte bara intellektuell kunskap om texten. På internet står i stället informationen i centrum – men även detta leder, visar det sig, till ett slags transformation.

Det fantastiska med internet är att det inte bara är en text, utan ett stort antal sammanlänkade texter. Det innebär dock att den som läser via nätet hela tiden har dessa andra texter närvarande, lätt tillgängliga. Ofta i form av hypertext, där länkar till andra texter finns markerade i den text man läser. Texten uppmanar med andra ord inte läsaren till koncentration och närvaro, utan pekar henne hela tiden vidare, till nästa text. Den huvudsakliga rörelsen är inte in i en text, utan en rörelse över ett antal texter.

Det finns tecken på att den nya teknologin inte bara påverkar vår läsning på nätet, utan läsandet över huvud taget. På nätet tillägnar vi oss ett sätt att läsa som sedan influerar all annan läsning.

Däremot får vi allt svårare med koncentration och uppmärksam närvaro, vilket är nödvändiga egenskaper för i synnerhet den religiösa läsningen. Vår hjärna har, om vi ska tro neurovetarna, formats så vår uppmärksamhet ständigt fladdrar. Det kan vara en tröst för den enskilde att veta att det inte bara beror på hennes egen dåliga disciplin, men kulturellt gör det problemet allvarligare. Vi trodde att det var vi som programmerade datorerna, men nu visar det sig att vi programmeras av dem.

Ett sista dilemma gäller kodexen som kulturskapare, det vill säga dess förmåga att forma skriftliga offentligheter, som exempelvis de moderna väckelserörelserna. Denna kulturskapande potential har inte bara att göra med att texter tillgängliggörs i form av tryckta böcker, utan, som Rasmus Fleischer kommenterar i Boken, också med att kodexen som form innebär en rad begränsningar. Den tryckta bokens materialitet begränsar texten genom att ge den en början och ett slut. Dessutom begränsas antalet texter i cirkulation genom att en bok behöver ges ut, vilket i sig innebär ett urval. Inte alla texter ges ut, och ingen enskild person kan äga alla böcker som publicerats. Bokens kulturskapande kvalitet handlar med andra ord inte bara om att information tillgängliggörs, utan också om att den begränsas. Utan denna begränsning riskerar vi att drunkna i ett hav av information.

Väckelsen bars av ett läsande som vilade på kyrkliga förlag, tidningar och tidskrifter. Detta var noderna som bar och band samman den frikyrkliga kulturen. De producerade de fysiska texter som gjorde frikyrkan till en egen litterär offentlighet. Idag finns tecken på att nedgången i läsandet i kombination med den allmänna förlags- och tidskriftsdöden hotar att utplåna den svenska frikyrkligheten som kultur. Konsekvensen av detta är en minskad mångfald i samhället som helhet. Kanske anas här ett generellt mönster: förlusten av den fysiska texten leder till att subkulturer disintegrerar, förlorar sin distinkta karaktär och uppgår i den gängse kulturen.

Det är möjligt att webbportaler kan ha en liknande, kulturskapande funktion som boken, men det är inte säkert att dessa har bokens beständighet. Det finns tecken på att det stora utbudet på internet paradoxalt nog leder till strömlinjeformning: ett antal klipp, artiklar och videor som blir ”virala” och når en enorm global spridning. Vid sidan om detta finns en rad nischade forum för mycket specifika intressen. Det verkar vara betydligt svårare att skapa en distinkt subkultur som inte bara rör ett intresse, utan som innefattar livet som helhet men som ger det en distinkt prägel och färg. Den typ av subkultur som den svenska frikyrkligheten en gång var ett exempel på.

Genom skiftet från bok till skärm skapas en värld av kroppslösa texter; texter utan materialitet. Risken är att detta blir en värld av kulturell likriktning där alla texter flyter samman. När Marshall McLuhan publicerade Understanding Media år 1964 var hans budskap att mediets form betydde mer än innehållet. Hur det sades var viktigare än vad som faktiskt sades. Med hjälp av boktryckarkonsten gav kodexen förutsättningen för den västerländska mångfalden – en kultur med många subkulturer. Innebär skärmsamhället slutet för denna mångfald?