Ingrid Elams entusiasm smittar läsaren

Biografin lockar både läsare och förläggare. Den är särskilt populär hos den äldre publiken. Men Ingrid Elam, kulturjournalist och litteraturvetare, deklarerar att hon för egen del alltid har föredragit romanen och det fiktiva framför biografin och fakta. Nu vill hon försöka komma underfund med biografins dragningskraft och ger sig därför energiskt i kast med ämnet i boken Läsa liv.

Bland hennes tidigare studier kan nämnas Jag. En fiktion (2012) om litteraturens olika jag-fiktioner, från Sapfo till Karl Ove Knausgård. År 2022 kom Romanens segertåg, där Elam skildrar romanens ursprung och särskilt dess dominerande roll i Europa under 1800-talet. Som synes arbetar hon gärna med breda, internationella perspektiv och rör sig frejdigt mellan skilda tidsepoker.

Så också i Läsa liv. I denna boks sex kapitel tar hon med läsaren på en färd som startar cirka 2000 f.Kr. och går fram till vår tid, från Gilgamesheposet till Jag är Zlatan Ibrahimović, den självbiografi som nedtecknades av David Lagercrantz och såldes i 450 000 exem­plar under den första månaden efter publiceringen 2011. Spännvidden är således stor, och med tanke på att boken omfattar endast drygt 200 sidor inser man att det under resans gång endast kan bli korta stopp vid vissa utvalda stationer. Därför hade man gärna velat veta lite mer om hur Elam valt ut de ställen, det vill säga de biografier, där hon funnit det värt att göra halt, medan hon i ilfart farit förbi andra.

Elams intention är att främst studera biografier som har gett avtryck och bidragit till förändring och förnyelse. I strävan att hitta fram till dessa verk blir hennes sökfält världslitteraturen i dess helhet. En av hennes källor har varit Library of Congress katalog, där man exempelvis kan inhämta uppgiften att det finns 3 000 titlar som på något sätt handlar om Adolf Hitler. Men vad är egentligen en biografi? Den kan ha många former och vara skriven i olika syften. Den kan anlägga ett individperspektiv och vilja komma underfund med en persons medvetande, men den kan lika gärna vilja bygga monument och skildra ett livsverk.

Biografier kunde länge inte skrivas om vem som helst; framför allt dröjde det innan en kvinna ansågs vara ett värdigt föremål. Medeltidens hagiografier, som ofta ägnades helgon, ville framställa ett föredöme och ett exempel att efterlikna. Det var rollen – som helgon eller påve – som var det viktigaste, inte individen.

Senare biografier kunde däremot ha ambitionen att detronisera, kritisera och mer eller mindre respektlöst demaskera sitt föremål. Ett exempel är Eminent Victorians (1918) av Lytton Strachey, som med skoningslös penna skriver om bland andra Florence Nightingale. I stället för att dröja vid den gränslösa godhet som vanligen fått känneteckna denna ljusgestalt tecknar han bilden av en kvinna med stenhård disciplin och en vilja av stål. Tysken Franz Mehring får i sin biografi om Gustav II Adolf kungens hjältegloria att hamna rejält på sned. Elam skriver fyndigt att Mehrings kung mest liknar den hopsjunkna bakelse vi i Sverige äter den 6 november för att påminna oss om Gustav II Adolfs ärorika död i Lützen.

En annan förändring i biografins historia inträffade redan under renässansen. I och med att individen, den enskilda människan och hennes roll, betonades tog även biografin en ny form, något som Elam exemplifierar med Voltaires skildring av Karl XII:s levnad. Men fortfarande handlar det som synes om en man av hög rang. Elam menar dock att Voltaire varit noga med att gå till källorna. Han har velat fånga det unika i kungens komplexa personlighet och samtidigt bemödat sig om att studera honom i relation till den värld där han verkade.

Någon mer noggrann diskussion om genrens definitioner ger sig Elam tyvärr inte in på. Mer eller mindre på måfå fogar hon in en karakteristik eller ett påstående men för inte ihop dem till ett sammanhängande resonemang. Utan närmare argumentation hävdar hon således att en biografi alltid även är en självbiografi.

Elam avstår alltså från förklarande bakgrundsinformation. Hon tycks i stället förvänta sig att läsaren redan har en del i bagaget. Med lätt och elegant hand, i kombination med stor kunskap, rör hon sig över tidsepokerna, ibland mer kronologiskt, ibland mer tematiskt. Hon serverar en rad ganska tvärsäkra formuleringar och påståenden som kan vara både utmanande och tankeväckande. På så sätt väcker hon effektivt läsarens nyfikenhet och funderingar över biografins gränser och viktigaste karakteristika.

Men visst kan man haja till, såsom när Elam tveklöst slår fast: ”Romanläsaren lär sig något om sig själv, biografiläsaren lär känna en främmande män­ni­ska.” Jaha, kan det inte lika gärna vara tvärtom? Elam är också snar att gardera sig och i nästa andetag menar hon att gränserna mellan fiktion och biografi är flytande. Ibland konstaterar hon självklarheter som att biografin alltid innebär ett möte mellan biografen, den biograferade och läsaren. Så är det väl med alla texter.

Med bokens titel, Läsa liv, i minne är man beredd att gå med på att inskriptioner på egyptiska gravar från 2000-talet f.Kr. som kortfattat berättar om en person som fötts, levt och dött kan betecknas som ett slags biografi. Men ofta blir det knepigt med rågången mellan historieskrivning, roman och biografi.

När Elam som den ”upptäcktsresande i ett främmande landskap” hon anser sig vara skriver fram genrens förändringar över tid tryfferar hon framställningen med förtjusta utrop över sina egna fynd. Vissa biografier är ”en fröjd att läsa”. Att boken blir så medryckande kan delvis förklaras med att författaren så förbehållslöst ger uttryck för vad hon gillar och sätter högt. Ett av hennes urvalskriterier tycks också ha varit att endast skriva om biografier hon själv uppskattar. Läsaren smittas verkligen av Elams egen entusiasm, men man önskar ändå att hon hade varit lite mer generös i fråga om att ge kontext och förklaringar. Detta ska emellertid inte tolkas som någon allvarligare kritik, för det är mestadels lika nöjsamt som lärorikt att ta del av Elams framställning.

De historiska gestalter om vilka det skrivits flest bevarade levnadsskildringar är Jesus och Julius Caesar. Elam väljer att se Nya testamentets evange­lier som biografier. Under 1900-talet kom en bred flod av skildringar om vår svenska drottning Kristina, och Elam går igenom hur ett antal författare har valt att behandla och värdera henne. I sina resonemang tar hon även hjälp av andras studier om biografin som genre. Bland annat hänvisar hon i flera sammanhang till Virginia Woolf, som huvudsakligen var skeptisk till biografin. Genrens omvandlingar beskrivs gärna i ljuset av romanens utveckling, och en tydlig växelverkan mellan dessa båda litteraturkategorier kan noteras.

Under 1800-talet var romanen mer biografisk, medan biografin närmade sig utvecklingsromanen. När romankons­ten efter första världskriget blir mer fragmentarisk och subjektiv kan man se hur biografin, som tror på ett stabilt subjekt, tar över romanens intresse för det inre livet. Och efter Freud blir biografen psykolog, anser Elam i likhet med Virginia Woolf. Uttalanden av detta slag hade dock behövt någon form av argumentation för att vara helt övertygande. Alltifrån 1970-talet då kvinnohistorien, liksom mentalitetshistorien, utvecklades skrevs det allt oftare biografier om kvinnor. Inte sällan var det tidigare okända personer som fick sina liv beskrivna. Ett exempel är Laurel Thatcher Ulrichs biografi En jordemors berättelse, om barnmorskan Martha Ballards liv.

Det är, som framgår, många utländska verk som Elam behandlar, och svenska titlar är i minoritet. Atterboms insats som grundare av biografin av mer vetenskaplig art framhålls dock liksom Fredrik Bööks många viktiga biografier, bland annat om Esaias Tegnér. Ett annat spår är självbiografins roll i förhållande till biografin. Här blir Goethe det främsta exemplet. Varken Rousseau eller Augustinus nämns i sammanhanget. Men det är en bagatellartad synpunkt. Läsa liv ger mängder av ny kunskap, och framför allt ger Elam läsaren lust att bekanta sig med nya, okända biografier.